Göta Kanal, augusti 2009

To read in English, please right click here and open in new tab

Göta Kanal, det var där jag och Oliver gjorde vår första friluftstur med övernattning. Det  var inte till fots, utan ombord en liten mysig inombordare, men det känns rätt att börja där i väntan på nästa vandring i nutid.

Det hela tog sin början när jag var och hälsade på min pappa som fick ett telefonsamtal och erbjudande om att införliva en livslång dröm, att åka båt på Göta Kanal. Han blev tillfrågad om han ville hjälpa till med att ta en båt från Mem till Motala. Jag minns att jag satt i soffan, och hörde pappa säga att han hade ett problem, och det var att han hade en hund. Och på det viset fick Dino sin inbjudan att följa med. Pappa fortsatte med att han hade ett till problem, och det var att hans dotter som skulle bli tjurig om hon inte fick följa med. På så vis fick jag mig också en inbjudan. Men pappa sa att han tyvärr hade ett till problem, och det var att dottern också hade en hund. Svaret blev att han skulle ta med oss allihop.

Sagt och gjort. Vi inhandlade flytvästar till hela gänget och jag vill minnas att det inte var många dagar senare som vi stod i Mem tillsammans med pappan till båtens ägare som hade bjudit med oss denna tur och tittade på en båt med lätt slagsida som låg förtöjd vid en brygga. Slagsidan kom sig enligt båtens ägare utav att den ena bränsletanken var mer eller mindre tom medan den andra inte var det. Men ett par dunkar bränsle senare så hade problemet jämnat i sig. Vi lastade i packning, hundar och människor och gav oss av i sakta mak till Söderköping där vi tog oss igenom vår första sluss och efter lite trixande och fixande lyckades lägga an vid en brygga för natten. Det blev en kort första tur, som avslutades med en god middag på restaurang och lite promenerande i hamnen med hundarna.


Etapp två, Söderköping till Bergs slussar, blev desto mer händelserik. Båtens enhandsreglage visade sig vara lite lynnigt, och bättre blev det inte när nyckeln gick av i tändningslåset och vi endast hade en liten stump av nyckeln kvar i handen. Men enhandsreglagets lynnighet visade sig snart vara värre än att lirka med nyckelstumpen. Plötsligt kunde den sitta i det läge den satt, eller bara gå att dra åt ett håll. Det var inte en gång som vi plötsligt for iväg i hög fart mot land, och Göta Kanal är inte direkt bred och ger inte mycket utrymme att bråka med en skenande båt på. Men vi lyckades hålla oss i kanalen. Rusningarna kontrades också med att motorn plötsligt kunde dö, och vid ett tillfälle fick vi bogseras en bit av en tysk segelbåt innan motorn kom igång igen.


Under dessa omständigheter blev det intressant att stanna till vid en brygga, eller att lugnt och försiktig ta sig in i en sluss. Under de dagar vi var ute på Göta Kanal kom krockade vi med både bryggor och brofästen. Jag kommer aldrig att glömma skaran med medelålderskvinnor som lagt sig på en liten brygga nedanför en sluss för att sola. De förstod inte eller ignorerade våra varningar och uppmaningar om att det låg i deras intresse att flytta på sig. Men när det bara återstod några meter mellan oss och dem förstod de att en genande båt var på väg mot bryggan, och då fick de bråttom att flytta på sig. Vi lyckades parera så pass att vi bara skrapade mot bryggan och fortsatte in i slussen där vi också fick stopp på båten.

Vi gjorde ett längre uppehåll vid Kapten Bille’s i Norsholm, där pappa gick in för att köpa oss lite dricka. Det var varma dagar, och det gick åt mycket vätska för att hålla orken uppe. Vi andra väntade i båten där vi fick syn på en mindre båt som vi hade haft sällskap av i några slussar under dagen. De letade efter en plats att lägga an, men det var väldigt mycket båtar som stannat vid Kapten Bille’s, och som låg och väntade på slussning. Vi låg däremot med ganska gott om plats både framför och bakom båten, och bestämde oss för att flytta båten en bit så att våra bekanta kunde lägga sig bakom oss. Sagt och gjort, med hundarna kvar i båten hoppade vi i land och lossade på båtens förtöjning för att dra den en bit. Då hördes ett skrämt ‘hunden!’ ropas från Kapten Bille’s uteservering. Jag mins att jag hann fundera på vad de menade för hund innan jag insåg att Dino satt själv i båten, som vid det laget drivit ut 1-2 meter från kajen. Jag gick fram till kanten, och där i det smutsigt grönbruna kanalvattnet låg Oliver och flöt i sin orangea flytväst och vevade tafatt med ena frambenet i luften.

Det fanns inte så mycket tid till att tänka. Det fanns ingen plats i närheten där Oliver skulle kunna ta sig upp själv, kajen var för högt upp. Jag hade dessutom släppt båten helt, så båtens akter hade börjat att driva ut än mer. Jag la mig på magen vid kajkanten och räckte precis ner med armen till handtaget på Olivers flytväst och lyfte upp honom rätt upp och sedan in över land där jag släppte ner honom med ett bestämt ‘stanna’ och tog hand om båten.

Det var inte förens senare, när jag fick frågan om hur jag orkade lyfta Oliver, som jag insåg att lyfta en stor och dyngsur hund rätt upp med en arm inte är något som jag egentligen borde ha orkat. Han är tung att lyfta med två armar. Men det är väl ett exempel på den oanade kraft man besitter när någon befinner sig i en farlig eller potentiellt farlig situation, full med adrenalin, när ens fyrfotade vän har trillat ner i en kanal där det inte finns någon möjlighet att ta sig upp själv i närheten och där båttrafiken är tät. Men utan handtag på flytvästen är jag osäker på om jag hade nått ner till honom.


Oliver själv kom snabbt över händelsen. Han verkade mest nöjd med att få dela den mark jag stod på, vilket antagligen var han hade tänkt att uppnå när han föll i vattnet. Troligen bestämde han sig för att hoppa efter mig, men misslyckades. Och kvar själv i båten satt kloka Dino och tittade på.

Bortsett från Olivers dopp i kanalen, så skötte sig båda hundarna sig väldigt bra hela resan. Speciellt med tanke på att ingen utav dem tidigare hade åkt båt. Jag tror att de trivdes bra med att färdas i en båt där de kunde sitta ute i friska luften och titta på naturen och allt som hände runt omkring, samtidigt som att vi alla var tillsammans hela tiden.

Efter att vi inhandlat lite mat inför kvällen lämnade vi Norsholm och fortsatte till Bergs slussar där vi tände upp grillen medan hundarna fick rusa av sig. Vi blev också bjudna ombord till ett litet skepp som ett gäng scouter från Danmark var ute med. Masten var så lång att skeppet egentligen inte kunde gå under några av de broar som går över Göta Kanal, men det löste de genom att alla scouter fick stå på ena sidan så att skeppet lutade. Då kunde de precis ta sig under broarna. Det var en syn som vi också fick beskåda nästa dag.


Etapp 3 gick mellan Bergs slussa och Borensberg. Det tog många timmar att gå genom alla dessa slussar, och efter flera tider så kunde vi fortsatt se bryggan där båten hade legat över natten.


Men det var också kul att få gå igenom just Bergs slussar. Som barn tog pappa ofta med mig och mina bröder dit för att äta glass och titta på båtarna som slussade. Nu var vi själva en av de båtar som människor stod och tittade på. Vid det laget hade Oliver hittat sin favoritplats ombord, sittandes i soffan i skuffen och med huvudet ut genom luckan i fören där han också kunde vila hakan mot kanten. Flera av åskådarna vid slussarna verkade roade av denna åsyn.


Dagen förlöpte med samma problem med enhandsreglaget, och solbränd hud efter alla timmar som vi stod ute i solen vid Bergs slussar. Vi gjorde natt i Borensberg, och jag letade reda på ett apotek för att köpa kylbalsam innan vi gick och avnjöt middag på Göta Hotell.


Den sista etappen gick från Borensberg till vår slutdestination i Motala. Enhandsreglaget fortsatte att bråka med oss, vi for in i lite mer saker och fick sällskap av ett gäng med kajaker i en av slussarna. Vi la oss alla till rätta i slussen och gjorde oss redo, slussvakten släppte på vattnet forsade över kajakerna. Det tog inte lång stund innan kajakerna började vattenfyllas. En kajak hamnade helt under vatten, och mannen i kajaken fick räddas ombord på vår båt. Slussningen avbröts, och vi delade ut kastruller och stekpannor till kajakpaddlarna så att de kunde ösa vatten ur sina kanoter. Därefter la de sig i en klunga bakom vår båt så att de fick skydd när slussningen fortsatte.


Resten av dagen förlöpte i ro. Vi tog det nog lite lugnare den sista dagen än de tidigare för att dra ut på slutet. Men vi anlände till Motala tidig eftermiddag, en fender mindre när vi började i Mem och med en gummilist som delvis lossnat och hängde utefter båtens sida. I flera nätter efteråt kändes det som att sängen gungade när jag skulle sova. Känslan av att i flera nätter ha vaggats till sömn i en båt satt kvar i kroppen.


Det var nästan overkligt, att få ha varit med när pappa fick uppleva en dröm, att få möjligheten att uppleva båtlivet i gott sällskap och att få se de fantastiska miljöer som kantar Göta Kanal.

 

 

 

 

 

Göta Canal, August 2009

Göta Canal is where Oliver and I did our first outdoor recreation activity that included camping. It was not on foot, but aboard a small cozy boat with an on-board motor, but it feels right to begin here whilst waiting for my next hike in the present time.

It all began when I was visiting my father and he received a phone call. The call offered to make one of his dreams come true: to travel Göta Canal by boat. He was asked to help take a boat from Mem to Motala.  I remember sitting on the sofa, hearing dad saying how he had a problem, and the problem being that he had a dog: that is how Dino received his invitation. My father continued by explaning that he had another problem, a daughter who would be jealous if she could not join: therefore, I was invited. Dad explained that he had a third problem, which was that his daughter also had a dog. The answer was to bring us all.

Said and done. We bought life jackets for everyone and I believe it was only a few days later that we all stod in Mem together with the boat owner’s father, who had invited us all, looking at a boat that was tilting to one side. The owner explained the boat was tilting because one of the two fuel tanks was more or less empty while the other was not. A couple of cans of fuel later the problem had balanced out. With luggage, dogs and people aboard we slowly set out to Söderköping where we worked through the first lock, and after some minor difficulties, we docked at a pier for the night. The first day was only a short trip and the evening concluded with a lovely dinner at a restaurant and a walk along the pier with the dogs.


Day two, Söderköping to Berg, was more eventful. The boat’s control lever was a bit cranky, and things livened up even more when the key broke in the ignition lock and we only had a small part of the key left. But the problems with the control lever turned out to be far worse than the hasslle of fiddling with the ignition. It was not an unusual occurance for the boat to suddenly take off at full speed towards land, and Göta Canal is not particulary wide and does not leave much room for a boat speeding out of control. We did however manage to stay in the canal. However, sometimes the motor would suddenly die, and one a German sailingboat towed us for a bit before we could get the motor running again.


Under these conditions, it became quite interesting to dock, or to calmly and carefully pass through a lock. During the three days, we travelled Göta Canal we crasched into both piers and bridges. I will never forget a group of middle-aged women who were sunbathing on a pier close to a lock. Either they did not understand or they ignored our shouts of warnings to move. However, when only a few meters remained between us and them they understood that a boat speeding out of control was coming right towards the pier and they got busy moving. We managed to push the boat away from the peir so that it only scraped it, and we continued straight into the open lock where we managed to stop the boat.


We took a break at Kapten Bille’s restaurant and café in Norsholm, and there my dad went shopping for something to drink. It was a very warm day, and lots of fluid were required to keep our energy up. The rest of us remained on the boat waiting when we saw a smaller boat that we had kept company within a couple of the locks during the day. They were looking for a place to dock, but there were many boats at Kapten Bille’s that were waiting for a bridge and lock to open. We, on the other hand, had space both in front of us and behind us, and thus dedcided to move our boat a bit so they could dock behind us. After all was said and done, the dogs remained in the boat while we jumped ashore och loosned the dock lines to tow the boat forward a bit. That is when I heard someone shouting ”the dog!” from Kapten Bille´s terrace. I remember how I had time to wonder what dog they meant when I saw Dino sitting by himself in the boat that now had drifted 1-2 meters away from the pier. I walked towards the edge, and in the dirty green and brown canal water Oliver lay floating in his orange life jacket, awkwardly waving one front leg in the air.

I did not have much time to think. There was no place nearby that Oliver could climb up on his own, the distance up to the edge of the peir was too great. I had also let go of the dock lines, and the boat’s stern had begun drifting further out. I laid down on my front, and could reach the handle on Oliver’s life jacket and so I lifted him straight up and brought him onto dry land. I put him down on the peir, told him to stay put and took care of the boat.

It was not until later, when I was asked how I had managed to lift Oliver that I realised that lifting a big and drenched dog straight up with one arm is not something I should have had the strength to do. He is very heavy to lift with two arms. Nevertheless, I guess this is an example of how strong you suddenly can get when you are in a dangerous or potentially dangerous situation, full of adrenaline, when your four-legged friend has fallen overboard into a canal with heavy boat traffic an no possibility to get up. Nevertheless, without the handle on the life jacket I am not sure if I would have managed to get a hold off him.


Oliver got over the incident quickly. He seemed mostly satesfied to be standing on the same ground as me, which is probably what he had wanted to accomplish when he fell into the water. He had most likely decided to jump after me, but failed. In the boat our wise Dino sat watching us.

Oliver’s dip in the canal aside, the dogs did really well the whole trip, especially considering that none of them had travelled by boat before. I think they enjoyed it, sitting outside in the fresh air and looking at the nature and everything that was happening around them, while we were all together.

After buying some groceries, we left Norsholm and continued to Berg. There we fired up the grill while the dogs ran around. We were also invited aboard a small ship with scouts from Denmark. The mast was so tall that the ship was just a little bit too tall to travel under some of the bridges crossing over Göta Canal, but the scouts standing on one side of the ship so that it tilted solved the problem. It could just about make it under the bridges then. It was a sight we got to behold the next day.


Day three took us from Berg to Borensberg. It took many hours to pass through all the locks in Berg, and after several hours, we could still see the peir we had docked at during the night.


But it was also fun to travel through the locks in Berg. When I was a child, my father often brought my brothers and me to Berg for ice cream and to watch the boats. Now we were on one of the boats people stod watching. By now Oliver had found his favourite spot on board, sitting in the sofa below deck with his head out through the front hatch. Many of the onlookers seemed amused by this.


The day continued with same problems with the control lever, and sunburned skin after all the hours we had been standing in the sun in Berg. We docked for the night in Borensberg, och I went searching for a drug sture to buy ointment for our sunburns before we enjoyed a very nice dinner at Göta Hotell.


The last day we tavelled from Borensberg to Motala, our final destination. We still struggled with the control lever; we drove straight into things and were joined by a group with kayaks in one of the locks. We positioned ourself, signalled that we were ready and the water began pouring in. It was not long before the kayaks began taking on water. One kayak was completely submerged, and we saved the man in the kayak aboard our boat.  The water was stopped, and we handed out pots and frying pans so they could bail out water. Afterwards they all lined up behind us so that our boat gave them protection when we continued to work through the lock.


The rest of the day continued without drama. We kept a slow pace, probably to drag the last day out a bit. But we arrived in Motala in the afternoon, with one less fender than we had when we began our trip from Mem and with the edge trim partly hanging down the side. For many nights after our trip it felt like my bed was rocking when I went to sleep. The feeling of being cradled aboard a boat remained in my body.


It was almost surreal, to be able to join on this trip and see one of my dad’s dreams come ture, to experience canal life in good company and to see all the fantastic places along Göta Canal.

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s