Sörsjön, januari 2013

I januari 2013 hade jag och Oliver, efter att ha bott ett halvår i Göteborg och mellanlandat ett par månader i Småland, flyttat till och bott i Norrköping i ungefär fyra månader. I Göteborg hade jag och Oliver börjat ta med matsäck eller fika på långpromenader i Delsjöområdet, och lusten att få gå längre började växa sig starkare.

Jag hade under hösten haft besök av en släkting, och med en hyrbil hade vi kört runt på måfå och till slut hamnat vid friluftsområdet Sörsjön. Det var en vacker plats, så när en kompis kom och hälsade på och vi bestämde att vi skulle ta och genomföra en kortare dagsvandring var Sörsjön mitt förstahandsval.

Och det blev också dit vi begav oss. Det var en lite gråmulig dag, och på vissa ställen nådde snön oss nästan upp till knäna. Jag hade sökt information i förväg och någonstans hade jag läst att det skulle finnas en orange led som var drygt 5 kilometer lång, om jag inte missminner mig helt.


Att pulsa i snö i 5 kilometer kändes rätt så lagom denna dag, så vi gav oss av längs den orangea markeringen. Glada pulsade vi fram och kämpade på i snön, vilade när det behövdes, tog lunchstopp och åt medhavd matsäck. Jag minns att jag hade varm choklad i pulverform med mig och att det bara var att tillsätts varmt vatten. Framförallt minns jag att det var mer eller mindre odrickbart.

Lite trötta och kalla gav vi oss av igen, och när himlen började mörkna lite började vi inse att det var väldigt långa 5 kilometer vi gått, och att så vitt vi visste så hade leden ännu inte vänt tillbaka mot Sörsjön där bilen stod parkerad. Vi traskade på, klättrade upp på en höjd och såg inte skymten av någon sjö alls. Och ingen mer orange markering heller för dem delen. Det enda vi såg var en Snövit skog. Det var bara att inse att vi inte hade en susning om vart vi befann oss.


Flera år senare fick jag lära mig av en kollega att många leder i Norrköpingsområdet har orange markering, liksom den sammanlagt 140 mil långa Östgötaleden. Utan att veta om det hade jag gått min första vandring på Östgötaleden.

Jag ringde en kompis och frågade om denne kunde få fram någon information om en orange led i anslutning till Sörsjön, men utan resultat. Så vi började leta oss tillbaka, bestämde att avvakta och ringa efter hjälp och kom fram till en landsväg. Vägar leder alltid någonstans så vi bestämde oss för att följa den en bit.

Och det var tur det, för vi råkade på ett helt jaktlag som parkerat utefter vägen. Av dem fick vi vägbeskrivning tillbaka till Sörsjön. Precis när vintermörkret började omfamna skogen hittade vi trötta, kalla och hungriga fram till bilen.

Även om det inte gick som planerat, hade vi till större delen en trevlig tur som i efterhand får ses med humor. Det var också den första dagsturer på länge och den sista dagsturer på över ett år. Under 2013 försämrades Olivers hälsotillstånd allt mer. Magen krånglade allt mer och ofta, och under sommaren började han att få nya symptom som kolik och till hösten tillkom kräkningar. Vi påbörjade utredningar och blev till sist remitterade till Uppsala Universitetsdjursjukhus där misstanken om IBD kunde bekräftas i slutet av november. Då var Oliver i så pass dåligt skick att han förlorat större delen av sin muskelmassa och knappt orkade med att gå en tjugominuters runda.

Det var ett tag osäkert om Oliver skulle klara sig, och även om han skulle bli stabil så kändes det som en omöjlighet att träna upp en 9 år gammal hund till sin forna kondition och fysik. Att vi, inte ens ett halvår efter ställd diagnos, skulle få komma igång med vandring igen var mer än vad jag då vågade hoppas på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s