Visingsö, juni 2014

Som student hade jag inte många dagar ledigt sommaren 2014, och det hade inte min vän med labradoren Malte heller; vi behövde båda jobba mellan terminerna. Men sedan vår vandring tillsammans på Öland sommaren 2011 hade vi båda velat ge oss ut på lite äventyr igen. Så när vi båda hade några dagar av ledighet som sammanföll bestämde vi oss att ta hundarna och åka någonstans för att vandra.

‘Någonstans’ var svårt att bestämma mer noggrant först. Jag minns att vi undersökte möjligheterna till Öland igen och flera andra platser, men valet föll till slut på Visingsö. Vi  tog tåget till Norrköping, därifrån buss till Gränna och sist färja över till Visingsö. 


Glada i hågen klev vi iland, köpte glass i hamnen och började gå till Hostel Gyllene Knorren som vi bokat in oss på. Gyllene Knorren har ett hundrum och ligger på öns västra sida, i stort sett på andra sidan ön från hamnen. Det var inga större svårigheter att hitta dit, och eftersom vi gick till fots så fick vi ett smakprov på vad Visingsö hade att erbjuda. 

Vi gick genom Visingsös berömda ekskog och passerade både Kungsladorna och Rysskyrkogården. Kungsladorna kallas också Ryssladorna eftersom det finns historier om att det var ryska krigsfångar som byggde ladorna. Vilket inte stämmer, då de ska ha byggts efter att krigsfångarna lämnade Visingsö. Rysskyrkogården bär däremot vittne om de ryska krigsfångarna, eftersom detta är begravningsplatsen för de ryska krigsfångar som dog under sitt fångenskap åren 1715-1718.

Gyllene Knorren ligger på en gård där det finns bl a grisar och hästar, och vi hade tillgång till en fin trädgård med grillningsmöjligheter. Riktig lantlig sommaridyll. Eftersom det ännu inte var turistsäsong så var det bara vi första dagen, och dagen efter fick vi sällskap av ett medelålderspar som vi knappt märkte av.


Vi installerade oss i Vallhundens rum, och ägarna tillhandahöll både med karta över ön och information om vandringsleder, badplatser och var vi kunde hitta en matbutik. Så ankomstdagen gick vi och handlade, och så gick vi och badade med hundarna i solnedgången. På Gyllene Knorren avrundande vi kvällen med lite goda ostar innan vi gick och la oss för att ladda batterierna inför morgondagen. 


Första vandringssägen gick vi genom ekskogen till öns östra sida. Visingsö ekskog har en speciell historia, den planerades under 1800-talet för att säkra tillgången på byggmaterial till fartyg åt marinen, men när ekarna stod klara för avverkning 1975 tackade marinen nej. Tanken om att säkra tillgångar för nya generationer är knappast ett nytt påriden. På vägen passerade vi den kända stora silvergranen, en gran som mäter 39 meter på höjden och 4 meter runt midjan. 

Vi letade oss fram till en stig som gick längs med vattnet på östra sidan mot Visinsös södra udde. Fast längs vattnet är nog lite av en överdrift. Vätterns klara vatten låg i regel ett par meter nedanför oss där vi gick upp på stigen. Men det var lummigt och otroligt vackert. Och väldigt, väldigt varmt. 


Det blev många stopp för att svalka oss själva och hundarna. Det fanns flera ställen där vi kunde gå ner till vattnet och bada. Malte älskade som labradorer brukar vatten, och det var inga problem att få i honom. Oliver däremot har aldrig gillat att bli blöt, men han tycker det är kul att simma efter pinnar när han väl blivit blöt. Min vän tog glatt på sig uppdraget att blöta ner Oliver vid dessa stopp. 


Till slut gav skogen vika till åkermark, och vi hittade fram till en gård där det fanns både ett konstgalleri och ett café. Vi fikade, fyllde på med vatten och vilade en stund. Sedan fortsatte vi till södra udden där vi kom fram till Näs Slottsruin, som i sina glansdagar var en medeltida borg och under 1200-talet ett centrum för Sveriges kungamakt. Här stötte vi under dagen för första gången på andra turister, så vi tittade på borgen och gick vidare.


Enligt kartan skulle det finnas ett café eller matställe en bit bort, och vi gick längs landsväg en bit innan vi kom fram. Där stod det en liten fikaautomat. Vi lyckades skramla ihop mynt till kexchoklad som vi mumsade på medan hundarna sov; de somnade så fort vi satte oss ner. 

Vi lät hundarna sova ganska länge innan vi började vår vandring tillbaka. Första delen gick på landsvägar och vi passerade flera hus och gårdar. Vid en gård blev Oliver så pass distraherad av lösgående höns att han travade rätt in i en brevlåda, vid ett hus höll vi på att bli attackerade av en lös hund men vi lyckades avstyra attacken genom att snurra med ett av kopplen mot hunden och vid en annan gård försökte vi hjälpa till att fånga in en lös häst. 

Till slut kom vi tillbaka till skogen, och följde stigen vi gått på innan till hamnen. Vi hade bestämt oss för att avsluta dagen med en rejäl middag på resturang. Stigen mynnade ut vid en lekplats, och både solbrända och svettiga satte vi oss på verandan till restaurang Solbacken med hundarna och avnjöt en god måltid. Då hade vi varit ute 9 timmar, men jag har inte en aning om hur långt vi egentligen gick. Det var ett härligt avslut på en härlig dag. 

Andra dagen blev det mer strosande och sightseeing. Jag vill minnas att vi gav oss av lite senare än dagen innan, och att vi stannade till vid ett litet café där vi köpte smörgåsar och fika att ta med. De hade egentligen inga vegetariska alternativ, men de var väldigt trevliga och fixade smörgåsar med vegetariskt pålägg åt oss. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad caféet hette. 


Vi fortsatte genom ekskogen och kom fram till karpdammarna på öns östra sida. Dammarna anlades av Greve Brahe på 1600-talet och var hem åt fisken ruda som ska ha varit en delikatess. Det var en väldigt vacker och mysig plats, och gav min känslan av att vara en gammal trädgård, och lite av ett hemligt rum i den lumna ekskogen. 


Här satte vi oss på en bänk med utsikt mot Vättern, åt av vår köpta matsäck och bara njöt. 


Vi fortsatte sedan med att gå på en stig längs kanten av den brant som löpte ner till Vättern. Här fick plötsligt Malte för sig att kana ner för att komma åt en stor pinne som låg vid vattenbrynet. Och vem skulle absolut störta efter för att ta pinnen? Oliver så klart. Vem lyckades klättra upp själv? Malte. Vem störtade bara ner igen och igen för den sandiga branten vid varje försök att komma upp? Oliver. 

Det slutade med att jag fick ta tag i en lång och seg gren från ett träd, hålla i grenen för livet och sedan hasa mig ner så långt jag kunde utan att skäppa grenen. Sedan fick jag hetsa Oliver till att försöka klättra upp igen tills han kom så pass nära mig att jag kunde få tag i honom och dra upp honom. Min kompis sa att hon ett tag trodde att hon skulle behöva rädda oss båda två. 

Oliver verkade inte ha ont och var vid gott humör, så vi fortsatte söderut på stigen och kom fram till Visingsö slottsruin. Slottet började byggas på 1570-talet, övergavs 1680, användes till ryska krigsfångar några år på 1710-talet innan det brann ner. Slottet tillhörde från början Brahe ätten, och under min uppväxt i Småland fick jag ofta höra att det sägs finnas en tunnel från slottet på Visingsö till Braehus uppe på Grännaberget på fastlandet. Tunneln har naturligtvis aldrig påvisats, men det är en spännande legend. 


Efter att ha besökt slottsruinen gick vi ner till hamnen, tog en promenad på kajen och lät hundarna bada. Så småningom drog vi oss upp till den närliggande Wisingsborgs trädgård. Det är en gammal ört- och fruktträdgård som anlades av Per Brahe. Min farfar pratade mycket om denna trädgård när han levde, så det var lite sorgset att se att delar av trädgården var övervuxna. Däremot fick vi veta att det, då i vilket fall, pågick ett arbeta med att restaurera trädgården. Jag har inte varit tillbaka sedan dess, så jag vet inte hur det har gått med det arbetet. Däremot fanns det en spännande del med enligt en skylt kallad bortglömd trädgård. Den var helt vildvuxen, men med trädgårdsmöbler på plats. Ett ställe som kan kittla fantasin. 


Vid Wisingsborgs trädgård fanns också ett café och en liten butik med lokala hantverk och lokalt producerade produkter. Där köpte vi glass och satt oss en stund i skuggan med hundarna. Efteråt drog vi oss tillbaka till den västra sidan och till en badplats där vi svalkade oss länge innan vi drog tillbaka till Gyllene Knorren. 

Dagen efter var det dags för avresa. Vi packade ihop oss, och gick till hamnen och tog färjan över till Gränna. Där hann vi med lite sightseeing innan bussen till Jönköping gick. Liksom ett rejält regnoväder. Vi flydde in med hundarna under en markis på en uteservering där vi också åt lunch. Det regnade in från vissa håll, så vi fick verkligen tränga ihop oss under markisen. Föga förvånande så var vi de enda som satt ute och åt. 

Vandringen på Visingsö var på många sätt ett prov för Oliver, och jag var väldigt glad över att se hur bra han faktiskt orkade och presterade med tanke på hur sjuk han varit ända fram till mars. Men förutom ett återbesök till Skurugata så blev det ingen mer vandring på ett tag efter denna tur. Sommaren var fruktansvärt varmt och jag jobbade mycket, och när vädret äntligen började bli så pass svalt att jag och Oliver började orka med längre promenader utan att överhetta upptäckte jag att Oliver var halt. 

En mjukdelsskada, enligt veterinären, som gjorde Oliver halt på ena frambenet. Det blev en längre period av vila, och naturligtvis blev han dålig i magen av att äta antiinflammatorisk och smärtnedsättande medicin. Men skadan självläkte, och återigen blev jag tvungen att vänja in Oliver igen vid tyngre och tyngre fysiskt aktivitet och bygga muskler. Det var i denna veva som jag fick upp intresset för hundmassage i friskvårdssyfte. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s