To read in English, please right click here and open in new tab

En kvällsvandring i midnattssolen. Justadtinden är den högsta toppen på Östra sidan av Vestvågøy, Lofoten, och sträcker sig 738 meter upp över havet.

Det är ingen rundslinga, utan man får gå ner samma väg som man gick upp, totalt ungefär 12 kilometer. Startpunkten nås längs väg 815 mellan Leknes och Stamsund, och är även startpunkten för en längre led. Som med det mesta på Lofoten så är det mest praktiska att ta sig till leden med bil.

Leden till Justadtinden är inte markerad, utan det är karta som gäller. Och det behövs, för det finns ibland flera stigar att välja mellan. Jag använde både en vanlig karta och karta i en app. Starten är belägen till en liten väg som leder över en elektrisk färist och förbi ett litet hus med radiomast.

Men snart viker leden av från vägen, och det är stigar och spångar som gäller därefter. Det är en lätt stigning uppåt, och utsikten över Leknes är tidigt väldigt fin. En dryg kilometer från start såg jag ett tält, och det är onekligen både en fin och praktisk plats att slå upp ett tält på. Fin utsikt och tillgång till vatten i de små tjärnen.

Vi nådde ganska snart så pass hög höjd att fjället blev kalare. Efter ungefär två kilometer tog stannade vi och drack vatten ur ett tjärn, och vid det här laget hade också leden blivit mer och mer stenig. Men färgen på stenen hade en orange färg, vilket gav leden sken av att lysa.

Här någonstans tappade jag min nyinköpta Haddock. En Haddock är en mössa, som bara säljs i den lilla byn Henningsvær på Lofoten. Det har blivit en tradition att varje gång jag är på Lofoten så köper jag en Haddock. I år var jag specifikt ute efter en brun Haddock för att ersätta en som Charlie tuggat sönder. Jag mötte tre vandrare som också var på väg upp till Justadtinden, och de berättade att de hittat en brun Haddock och lagt den på en sten. Jag gick tillbaka en bit, men kunde inte hitta någon Haddock. Då började det också att dra in moln, vilket gav en märklig effekt till den orangea delen av leden, och plötsligt befann vi oss i molnen.

Det är inte helt riskfritt att gå i fjällen när molnen drar in. Sikten kan bli så dålig att man inte ser någonting, och risken är då att man går vilse eller ut över en kant. Men molnen var inte så täta, och vi hade fortsatt god sikt så vi fortsatte framåt så jag bestämde mig för att överge sökandet efter min Haddock, och efter en stund började molnen att lätta och fjällandskapet vi befann oss i trädde fram allt mer tydligt.

Vi passerade en plats med flera tjärn, och strax efter följde en brantare stigning. Den blev inte lättare av att Charlie dansade runt mina fötter när han inte riktigt visste vart han skulle gå, istället för att göra som Oliver och följa efter mig.  När jag, efter att vi nått lite höjd, vände mig om och såg ner på tjärnen fick jag tanken att det såg ut som ett utomjordiskt landskap med massa vattenfyllda kratrar.

Nu var vi såpass högt uppe att det fläckvis låg snö. Vi nådde en stenvägg som vid första anblicken såg svår ut att passera, då leden fortsatte i stort sett rakt upp för berget. Men ser man på stigarna på marken så kan man gå till höger och där få en enklare passage upp.

När detta hinder övervunnits så bjuds det på än mer spektakulära vyer över fjällandskapet. De branta fjällen och gröna dalarna är magiska att beskåda. Nu gick vi strax under molnen, men den branta stigningen ledde oss snart in i dem.

De sista dryga 500 metrarna till toppen är branta och steniga. Här mötte jag de tre vandrarna igen, och de sa att de skulle flytta min Haddock till en mer synlig plats. Jag tackade för det. Vi tog det lugnt upp, med små korta pauser för att samla ny energi. Men upp till toppen tog vi oss, och vid fint väder ska det därifrån kunna avnjutas en spektakulär utsikt. Vi kunde däremot inte se så mycket annat än moln.

Ändå var det en häftig känsla, att stå däruppe på en fjälltopp bland molnen tillsammans med Oliver och Charlie, och veta att nedanför oss breder både land och hav ut sig. Att vi tre tillsammans precis gjort vår första toppbestigning tillsammans, och att jag fått göra det i sällskap med dessa två underbara hundar.

Så vi satt oss ner, åt matsäck och väntade närmare 45 minuter på att molnen skulle skingras. Det är kallt och blött att befinna sig i moln, och det dröjde inte länge innan vi alla tre började att känna oss frusna, så det var bara att plocka fram extra kläder medan vi väntade. En stund såg det ut som att solen var på väg att bryta igenom, men snart såg det snarare ut som att molnen höll på att bli tjockare. Det kändes då som läge att börja gå ner.

Min bedömning av att molnen blivit tjockare visade sig stämma, för det var sämre sikt ner än vad vi hade haft upp. Men det skapade också en magisk och lite spöklik atmosfär. Det var på vägen ner som det verkligen blev tydligt hur mycket Charlie har att lära. Han testade flera gånger att skynda ner för fjället baklänges och i sidled, utan större framgång. Jag var väldigt glad för att jag alltid har honom i sele, för det gjorde att jag kunde både bromsa honom och stötta upp hans balans med kopplet utan att dra honom i halsen eller skada nacken.

När vi kom ner under molntäcket så lös solen, och det blev snabbt ganska varmt att gå. Nu var det också så pass sent att midnattssolen hade börjat kasta sitt speciella sken över fjällen.

När vi nådde den delen av leden där man är tvungen att klättra lite visade det sig att hundarna tyckte att det var svårare att ta sig ner än upp. Där de innan hade hoppat upp behövde de nu hoppa ner, och det våta berget gav dem dåligt fotfäste. Att de valde att lita på mig när jag sa att åt dem att komma ner till mig gjorde mig stolt som hundägare. En i taget kanade de ner för berget och in i mina armar, så att jag kunde lyfta ner dem sista biten.

De sista kilometerna ner för fjället gick vi och njöt av midnattssolen och den totala tystnad som går att finna på fjäll. Ibland passerade vi några får, men det var inte alla som blev så förtjusta i att vi kom. De flesta sprang iväg.

Där leden blir orange fann jag min Haddock omsorgsfullt instoppad i en plastpåse vid en stenhög. Det kändes nästan löjligt bra att ha fått tillbaka den, och med mössan på huvudet fortsatte vi.

Vi tog vattenpaus vid samma tjärn som vi stannat vid på vägen upp. Det var inte långt kvar nu, och midnattssolen färgade molnen rosa. Det finns inget sätt att rättvist beskriva midnattssolen, varken med ord eller bild. Det är ett fenomen som måste upplevas, och som jag aldrig kan se mig mätt på.

Men snart kunde vi se radiomasten, och snart var vi ute på den lilla vägen igen. Justadtinden är Charlies första fjälltur, och som redan nämnts den första toppbestigningen för oss alla tre. Och det finns sämre platser att börja på än Lofoten.

Justadtinden (Lofoten), July 2017

An eveninghike in the midnight sun. Justadtinden is the highest peak on the eastern side of Vestvågøy, Lofoten,and reaches 738 meters above sea level.

It is not a loop trail, you walk down on the same trail you hike up, a totalt of about 12 kilometers. The starting point is reached from the road 815 between Leknes and Stamsund, och is also the starting point for a longer hiking trail. As with mostly everything in Lofoten it’s the most practical to reach the trail with a car.

The trail to Justadtinden isn’t marked, so you have to use a mape. And you do need it, for different paths will intersect with each other. I used both a real map and an app. The starting point is located to a small road which will lead you across an electric cattle grid and past a small house with a radio tower.

But soon the trail takes a turn away from the road, and from this point there will only be paths and footbridges. It’s an easy ascent up, and the view of Leknes is early on very nice. After about 1 kilometer from start I saw a tent, and it is without a doubt both a nice and practical place to pitch your tent. A nice view and and access to water from the small ponds.

We soon reached a high enough altitude for the mountain to become more bare. After two kilometers we stopped to drink water from a pond, and at this point the trail had become more and more covered with rocks. But the colour of the rocks had an orange colour, which made the trail look as if it was glowing.

Here somehwere I dropped my newly purchased Haddock. A Haddock is a beanie, and is only sold in the small village Henningsvær in Lofoten. It has become a tradition to buy one every time I visit Lofoten. This year I was specifically after a brown Haddock to replace one that Charlie had destroyed. I met three other hikers who also were hiking to Justadtinden, and they told me that they had found a brown Haddock and had placed it on a stone. I retraced my steps, but couldn’t find my Haddock. Now clouds were beginning to roll in, and it addad a strange effect to the orange part of the trail, and suddenly we were enveloped by the clouds.

Hiking in the mountains with the clouds rolling in isn’t without risk. You may lose all visibility, and may risk getting lost or stepping over a ledge. But the clouds were not that thick, and we still had good visibility so I decided to abandon the search for my Haddock, and after a while the clouds began to clear and the mountain scenery began to become more and more clear to see.

We hiked past several ponds, and soon thereafter a more steep ascent began. It wasn’t made easy with Charlie dancing around my feet when he didn’t know where to walk, instead of following Oliver’s example and just follow me. When I, after having gained some altitude, turned around and looked down on the ponds it looked like an alien landscape covered with waterfilled craters.

We were now far up enough for there to still be patches of snow. We reached a stonewall which at first sight looked like it would be difficult to get past because the trail continued straight up. But if one looks on the paths on the ground and you can go to the right and find an easier passage through.

When this obstacle has been conqered you will be treated to spectacular views of the mountain scenery. The steep mountains and green valleys are magical to behold. We were now walking just under the clouds, but the steep ascent soon lead us up into them.

The last 500 meters to the peack are very steep and covered with rocks. Here I met the three hikers again, and they told be they would move my Haddock to a more visible place. I thanked them for it. We took it slow, with short breaks to gather new energy. But we did reach the peak, and when the weather is nice you can enjoy spectacular views. We however couldn’t see anything but clouds.

But it was still a cool feeling, to be standing on the top of a mountain among the clouds together with Oliver and Charlie, and knowing that bellow us lay land and sea. That the three of us just had completed our first hike up to the very top of a mountain, and that I had done it together with these two wonderful dogs.

So we sat down, ate our food package and waiting nearly 45 minutes for the clouds to clear. It was cold and wet to inside the clouds, and it wasn’t long before the three of us began to get cold, so we put on extra clothes while we waited. At one point it looked as if the sun was breaking through, but soon it began to look as if the clouds were getting thicker. It felt like a good time to get down.

My assessment that the clouds were getting thicker prooved to be right, for the visibility was worse when we walked down than it had been when we walked up. But it also created a magical and slightly ghostly atmosphere. It was during the descent that it became quite obvious how much Charlie still has to learn. He tried several times to hurry down backwards or sideways, without much success. I’m very happy that I use a harness on him, for it enabled me to slow him down and to support his balance with the leash, without pressure on his throat or injuring his neck.

When we came down under the cloud cover the sun was shining, and it soon became a bit warm to walk. It as also late enough for the midnight sun to cast it’s special light over the mountains.

When we reached the part of the trail where you have to climb the dogs thought it was more difficult to get down than up. Where they had previously jumped up they now had to jump down, and with the mountain being wet they didn’t have much of a foothold. That they choose to trust me when I said it was all right to come down to me made me proud as a dog owner. One at a time they slid down the side of the mountain and into my arms, so I could lift them down the last bit.

The last kilometers of the descent we got to enjoy the midnight sun and the total silence one can find in the mountains. Sometimes we walked past sheep, but not all of them liked us. Most of them ran away.

When the trail began turning orange I found my Haddock carefully wrapped in a plastic bag on a pile of stones. It felt almost ridicously good to have it back, and with the beanie tucked on my head we continued.

We took a break to drink water at the same pond we had stopped at on our way up. We didn’t have far to go now, and the midnight sun was colouring the clouds pink. There are no ways to do the midnight sun justice when describing it, neither with words or photographs. It is a phenomenon that must experience, and that I never can get enough of.

But soon we could see the radio tower, and soon thereafter we reached the small road again. Justadtinden is Charlie’s first hike on a mountain, and as I have already mentioned, the first hike to a mountain peak for the three of us. And there are worse places to start than Lofoten.