Holandsmelen (Lofoten), juli 2017

To read in English, please right click here and open in new tab

Huruvida Holandsmelen är en kulle eller ett fjäll verkar vara omdiskuterat,  men från dess topp bjuds det på en fin utsikt över Leknes, Vik och Haukland. Det är en lätt vandring som tar dig 434 meter upp över havet. Det är ingen rundslinga, utan man får gå tillbaka samma väg som man går upp. En fin kortare dagstur på totalt ungefär 6 kilometer. Leden är inte markerad, men väl upptrampad. Men det är värt att ta med sig en karta, eftersom det finns olika stigar att följa. Karta finns att tillgå både i pappersformat och i appen Trails.

Holandsmelen nås med bil. En kort körtur från Leknes längs Europaväg 10, för att sedan svänga av och köra mot Uttakleiv. Håll utkik efter skylten mot Voie på, när du åker förbi den kommer du snart se en parkering på höger sida.

Från parkeringen följer du en liten väg som snart leder fram till en boskapsgrind. Gå igenom, och tänk på att stänga grinden. På Holandsmelen går det får på bete. En ganska brant stig tar här vid, och leder dig upp genom tät växtlighet och planterade granskogen. Det är stenigt, och när jag och hundarna gick var det också väldigt lerigt.

När växtligheten börjar glesna blir leden mer plan, och snart kunde vi se ut över både havet och Leknes. Holandsmelens topp syns som en hög stenklädd kulle som man närmar sig ganska snabbt.


Innan den branta stigningen upp börjar får man hoppa över en liten bäck. Där tog vi vattenpaus, och hundarna drack gärna av det friska fjällvattnet. Men Charlie håller fortfarande på och försöker äta lera ibland när han blir törstig, och det var först när Oliver drack ur den lilla bäcken som han kom på att det går att dricka ur små vattendrag också.

Stigningen upp till Holandsmelens topp är väldigt brant. Den börjar ganska snällt med en jämn stig, men blir snart mer och mer stenig och brant. Det var stundom lite svårt för Charlie att hitta den bästa vägen upp, och Oliver tyckte att det var lite jobbigt att ha en valp framför nosen när han försökte navigera sin väg upp och förbi alla stenar.

Men vi tog det långsamt, och hundarna fick ta den tid det tog att reda vart det var lättast för dem att gå. När vi kom upp till toppen fick vi njuta av fina vyer över Lofoten och det öppna havet. Toppen är både bred och ganska platt, så det går fint att gå runt där för att få ut mesta möjliga av utsikten.

Vi satte oss till slut ner och åt lite matsäck. Hundarna sov en liten stund, men efter närmare en timme packade jag ihop och vi började att gå ner.

Det verkar som att hundarna tyckte det var lite klurigare att gå ner än upp. Jag märkte av det när vi gick ner för Justadtinden, och jag tror det är först när vi går ner som de blir medvetna om hur brant det faktiskt är. Men vi tog det lugnt. Oliver hittar alltid i slutändan hur han ska gå, men Charlie behövde guidning ibland. Även på vägen ner bjuds det på spektakulär utsikt, men det är bäst att stanna upp när du vill njuta av dem; annars är det lätt att snubbla.

Vi tog vattenpaus vid den lilla bäcken igen, och fortsatte sedan. Speciellt utsikten över havet är fin, men när man kommer ner till trädgränsen försvinner all utsikt, vi blev omslutna av den täta växtligheten.


Det var värre att gå nerför i leran än vad det var att gå upp, men träden ger hjälp att hålla balansen. Jag inser däremot för varje vandring där det är brant att jag måste införskaffa ett par vandringsstavar.

Men snart var vi nere, och vi nådde grinden och vägen. Jag kände mig väldigt nöjd med vår vandring. Att få se Lofoten från ovan är en oslagbar upplevelse.

Holandsmelen (Lofoten), July 2017

Whether Holandsmelen is a hill or a mountain is apparently a subject for discussion, but from it’s summit you will be treated to nice views over Leknes, Vik och Haukland. It’s an easy hike that will take you 434 meters above sea the sea. It is not a loop trail, you walk back the same way you walk up. A short nice dayhike about 6 kilometers long. The trail is not marked, but well worn. But it is worth bringing a map because there are different paths you can follow. Maps are available in both the form of paper and in the app Trails.

Holandsmelen is reached by car. A short drive from Leknes along European route E 10, and then you follow the sign towards Uttakleiv. Keep an eye out for the sign towards Voie, when you’ve drived past it you will soon see a parking on your right side.

From the parking you follow a small road that leads to a cattle gate. Go through the gate, and remember to close it. Holandsmelen is a grazing land for sheep. A pretty steep elevation follows, and takes you up through thick vegetation och planted spruce forest. It is rocky, and when the dogs and I walked here it was also very muddy.

When the vegetation begins to thin out the trail evens out some, and soon we could see out over both the sea and Leknes. Holdansmelen’s summit is visible like a high stone clad hill that you approach pretty quickly.

Before the steep climb up to the the summit you have to jump over a small stream. Here we stopped for water, and the dogs didn’t hesitate to drink from the frest mountain water. But Charlie still trieds to eat mud when he gets thirsty, and it wasn’t until Oliver drank from the small stream that he realised that he too can drink from small watercourses.

The elevation up to Holandsmelen’s summit is very steep. It starts off as gently with an even path, but soon it becomes more and more rocky and steep. It was at times a bit difficult for Charlie to find the best way up, and Oliver thought it was a bit strenuous to have a puppy in front of his nose when he tried to navigate his way up and past the rocks.


But we took it slow, and the dogs were allowed to take the time they needed to find where it was the easiest for them to walk. When we reached the summit we got to enjoy beautiful views of Lofoten and the open sea. The summit is both wide and rather flat, so you can walk around there to get the most out of the view.

We eventually sat down to eat a small lunchpack. The dogs slept for a little while, but after almost an hour I packe everthing up and we began our hike back down.

It seems like the dogs thought it was a bit more difficult to walk down than it was walking up. I also noticed this when we walked down Justadtinden, and I think it is because the dogs don’t really notice how steep it actually is until we head down. But we took it slow. In the end Oliver always finds a way, but Charlie sometimes needs some guidance. On the way down you are also treated to a spectacular view, but it’s best to stop when you want to enjoy it; otherwise you might trip.

We stopped for water at the small stream again, and then continued. Especially the view over the sea is nice, but when you reach the tree line the view disappear, and we were enveloped by the thick vegetation.


It was worse walking back down in the mud than it was going up, but the trees offer help to keep your balance. For every hike I do where there are steep paths I realise how much I really do need to invest in a pair of trekking sticks.


But soon we were back down, and we reached the gate and the road. I felt very pleased with our hike. To see Lofoten from above is an unbeatable experience.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s