Rallarvägen, juli 2017

To read in English, please right click here and open in new tab

Den gamla materialvägen till Malmbanan har alltid fascinerat mig. Den bär fortsatt spår från en tung historia, både från rallarnas slit och från krigsåren. Det är både svensk historia, och världshistoria. Rallarvägen, som materialvägen idag kallas, är inte den finaste vandringsleden i Norrland, men den är intressant.

Rallarvägen sträcker sig från Abisko Östra i Sverige till Rombaksbotn i Norge, och är 55 kilometer lång. Den utgör också en del av Nordkalottleden, en 800 kilometer lång vandringsled som går genom Finland, Sverige och Norge. Rallarvägen tillkom när Malmbanan skulle byggas mellan Kiruna och Narvik 1898-1902, och var det första som byggdes för att byggmaterial skulle kunna transporteras med häst, men även båtar på 70 kilometer långa sjön Torneträsk användes för transporter.

Den östra delen av Rallarvägen sträcker sig mellan Abisko Östra och Tornehamn, där en av hamnarna fanns. En sträcka på 13 kilometer. Det var denna del som jag och hundarna vandrade, men med start från Abisko Turiststation där vi bodde på vandrarhemmet.

Rallarvägen är bra skyltad, och är lätt att hitta och följa, och går nära järnvägen och bilvägen. Vid Abisko turiststation passerar den förbi både Abiskojåkkas canyon och Abisko Gränsförsvarsmuseum och Rallarmuseet, liksom Fågelkullen. Till en början går man på en grusväg, men snart tar en stig vid.


Jag bestämde mig för att gå ut till Fågelkullen, en avstickare på några hundra meter. På Fågelkullen har man utsikt över Torneträsk och deltat där Abiskojåkka rinner ut. Där är det iordninggjort för fågelskådning, och det finns ett vindskydd med en bok där man kan anteckna de fåglar man sett. Vi såg däremot inga fåglar, och vandrade snart vidare.

Till en början går leden nära stenstranden till Torneträsk, men det är förbjudet att gå ner till vattnet eftersom det är ett fågelskyddat område. Leden skiftar mellan att gå på stig och spångar, och det finns gott med små fjällbäckar som Oliver och Charlie kunde dricka ur. Det var en ganska varm dag, så de drack gärna så ofta tillfälle bjöds.

Vi passerade under E10, och började komma upp lite i höjd så att vi fick utsikt över Torneträsk. Sträckan som följde går genom ett område som på vintern är drabbat av laviner, så det satt både varningsskyltar och varningssystem uppe längs leden. Här blev det tydligt hur blött det är i fjällen i år. På flera ställen var leden och spången helt översvämmad, och det var lerigt där stigen hade blivit upptrampad.

Vi gick över en grusväg, och snart nådde vi gränsen för Abisko nationalpark. Här återfinns minnen från när man under andra världskriget förberedde sig för att försvara Malmbanan och skydda landet från ett eventuellt angrepp från tyskarna över den norska gränsen. När tyskarna angrep Narvik i Norge skyndade man sig att få ut män till varje järnvägsbro, och under krigets gång upprättades flera försvarslinjer vid Malmbanan. Den svenska järnmalmen var däremot en viktig faktor i tysk stålindustri, och exporten av järnmalm till Tyskland fortsatte fram till 1944. Denna plats är vid Nuoljatunneln.

Nu började vi att närma oss Björkliden, och det kända Silverfallet. Jag bestämde mig för att vi skulle göra en till avstickare dit. Silverfallet är namnet på det vattenfall som bildats vid Rakkasjokks utlopp till Torneträsk. Vattenfallet är brant, och vattnet rinner ner över klippblock i en grönskande fjällbjörkskog. Det är en magnifik syn, och stigen längs fallet är både smal och brant. På ett ställe hade den till och med rasat ner.



Från Silverfallet gick vi tillbaka upp till Rallarvägen och fortsatte upp mot Björkliden. Här går leden på asfalterad väg upp till tågstationen där den fortsätter på en stig längs järnvägsspåret. På vägen till stationen passerar man en byggnad som kallas för Gammelgården. Denna byggnad var bostad åt ingenjörer, men 1926 började den användas för turism och det var då byggnaden fick sitt namn.


Precis när vi gick in på stigen kom det ett malmtåg inrullandes på stationen. Ingen ovanlig syn direkt, men häftig i och med att dagens vandring gick i fotspåren till de som byggt malmbanan. Över hundra år senare rullar fortsatt malmtågen, och det är även på denna järnväg som jag många gånger åkt för att komma till Narvik.


Hela vandringen så långt har jag gått och beundrat en stor gul blomma som verkar trivas i fjällskogen längs leden. Stjälken är lång, och blomman stor. Den ser ut som en gigantisk smörblomma. Jag får senare lära mig att den heter smörboll, men också kan kallas för daldocka.


Denna del av Rallarvägen var torrare. Vi fick över en liten bro och kom fram till en plats där det fanns en liten bänk. Där kunde man sätta sig ner och titta bort mot Lapporten. En mysig plats, och jag tänkte att det var en bra plats att stanna på för att äta en sen lunch. Men så fort jag och hundarna stannade till blev vi attackerad av en myggsvärm. Det myggmedel jag hade sprayat på mig och hundarna, ett medel som skulle vara ‘naturligt’ och utan farliga ämnen, var helt verkningslöst mot de blodtörstiga insekterna. Så det var bara att fortsätta vidare.


Men efter en stund kom vi fram till en plats med bänkar och eldstad. Det såg också ut som att det en gång i tid funnits någon form av byggnad där. Här var myggen inte lika aggressiva, och vi slog oss ner vid eldstaden. Hundarna fick sina torkade köttburgare, och medan jag kokade te och åt min matsäck passade Oliver på att ta sig en tupplur. Charlie däremot verkar inte riktigt ha förstått poängen med att vi stannade för att äta och vila. Han strosade runt och hade fullt upp med att utforska. Det var först när jag lade mig ner på en av bänkarna för en kort tupplur som han också la sig ner och höll sig någorlunda still.


När vi fortsatte igen dröjde det inte länge innan vi kom fram till Tornehamns kyrkogård, mer känd som Rallarkyrkogården. Den anlades 1899 som en sista viloplats för de som dog genom olyckor eller sjukdom i samband med järnvägsbygget, men är också en viloplats för lokalbor. Kyrkogården byggdes ut flera gånger fram till 1937.


Här ska den mytomspunna Svarta Björn, vars riktiga namn tros ha varit Anna, ha begravts efter att hon omkom efter ett bråk med en annan kvinna. Svarta Björn ska ha varit en av de kvinnor som arbetade som kokerska åt rallarlagen. Uppskattningsvis arbetade ungefär 3000 personer som på något sätt arbetade med järnvägsbygget. Några av dem blev för alltid kvar bland fjällen, på denna kyrkogård.


Det finns ett litet kapell på kyrkogården. Nyckeln hänger vid porten så att man kan gå in. Där finns det en förteckning över de som vilar på kyrkogården och en gästbok att skriva i.


Från Rallarkyrkogården valde jag att fortsätta upp på fjällen mot Kratersjön. Så vi gick upp till Tornehamns stationshus, och där fick vi korsa järnvägen och ta oss förbi en grind. Därefter började en brant stigning upp på fjället Rakkasorda. Trots att det var molnigt sken solen på oss när vi gick upp, och det blev snabbt varmt.


Det är däremot en kort stigning, och snart var vi uppe på fjällplatån. Därifrån hade vi utsikt över Torneträsk och Lapporten. Leden var lätt att följa. Stigen var markerad med röda ledkryss och några stenrös. Det låg snö fläckvis, och Charlie var skeptisk till dem. Han stirrade på dem som han inte var helt säker på att de inte skulle hoppa på honom om vi kom för nära.


Kratersjön ligger vackert beläget på fjällplatån omgärdat av stenhällar. Jag lät hundarna få strosa lösa kring sjön en stund. Oliver gick längs vattenbrynet medan Charlie klättrade runt på stenhällarna. De tyckte mycket om att få gå där vid vattnet.


Sedan fortsatte vi en liten bit på stigen. Vi fick gå på en bräda över en liten bäck som rann ner från Kratersjön. Det var egentligen ingen djup eller ström bäck så det hade gått lika bra att gå igenom den, men det kändes lite kul att balansera över. Charlie har vid det här laget lärt sig att spångar och broar finns till för en anledning, och valde att följa efter mig över på brädan. Han fick kämpa för att hålla balansen, och var riktigt duktig på att ta det lugnt och försiktigt. Oliver däremot tittade bara på mig och Charlie en stund som om för att säga ”vad larviga ni är” innan han plaskade igenom bäcken.


Här låg det ett litet vindskydd vid vattenbrynet till Kratersjön. Jag satt mig ner på en sten vid vattnet, och hundarna fick strosa lösa en stund till. Charlie bjöd upp Oliver till lek, men lyckades inte riktigt så han sprang själv runt i cirklar en stund.


Från Kratersjön gick vi tillbaka till Björkliden. Vi fick gå över ett litet snötäcke, och Charlies skepticism förvandlades snart till pur glädje. Och han var inte den enda. Oliver och Charlie sprang runt och lekte med varandra i snön och hade jättekul.


Det är ungefär 3 kilometer från Kratersjön till Björkliden, och det gick ganska snabbt att gå denna sträcka trots att vi höll ett ganska långsamt tempo. Vi fick gå lite mer i snö och genom några riktigt leriga områden med smältvatten, men det gjorde inte så mycket. Det är på fjällplatåer som jag trivs bäst med att gå. Det var antagligen därför det kändes som att det gick så snabbt att gå.


Snart kunde jag se människor lekte i snön, som stod och fiskade eller som var ute på den golfbana som anlades i Björkliden 1929. Det var en ganska märklig upplevelse faktiskt, att något av det första jag stöter på efter en tur på fjället var en golfbana. Här finns det skyltade vandrings- och skoterleder, bland annat till Låktatjåkko fjällstation som jag blev väldigt nyfiken på när jag kunde se människor som var på väg bort längs denna led.


En grusväg tar vid och leder sista biten ner till hotellet Fjället i Björkliden, från vilket vi skulle få skjuts tillbaka till vandrarhemmet i Abisko. Hela vägen ner hade vi utsikt bort mot Lapporten, och tankarna gled snart in på hur spännande det hade varit att någon dag vandra igenom Lapporten och försvinna bort i det fjällandskap som breder ut sig bakom den.





The Navvy Road, July 2017

The old supply road to the Ore Line has always fascinated me. It is marked by footprints with the heavy weight of history, both from the navvys hard labour and from years of war. It is both Swedish history, and universal history. The Navvy Road, as the old supply road is called today, may not be the nicest hikingtrail in Norland, but it is interesting.

The Navvy Road stretches from Abisko Östra in Sweden to Rombaksbotn in Norway, is 55 kilometers long. It is also part of Nordkalottruta (or Arctic Trail), a 800 kilometers long hikingtrail that passes through Finland, Sweden and Norway. The Navvy Road came into existance when the Ore Line was built between Kiruna and Narvik 1989-1902, and was the first thing built to enable supplies of building material to be transported by horses, but boats were also used for transportation on the 70 kilometer long Lake Torneträsk.

The east part of the Navvy Road stretches between Abisko Östra and Tornehamn, where one of the harbours used to be. A distance of 13 kilometers. It was this section of the trail that the dogs and I hiked, but we set out from Abisko Turiststation where we were staying at a hostel.

The Navvy Road is marked with signs, and is easy to find and follow, and is situated close to both the railway and car road. At Abisko Turiststation the trail passes both Abiskojåkka River’s canyon and two museums displaying the military history of defending the border and the history of the navvies, and Fågelkullen. At the start you walk along a gravel prath, but soon becomes a nature path.


I decided to walk out to Fågelkullen, a detour of a few hundred meters. On Fågelkullen you will get a view of Lake Torneträsk and the delta where Abiskojåkka River flows down. There is a set up for bird watching, and there is a wind shelter with a book where you can write down the birds you have seen. We didn’t see any birds, and soon continued on.


Initially the trail is close to the stony beach of Lake Torneträsk, but people are prohibited from walking down to the water because it is a bird protection area. The trail continues on paths and footbridges, and there are plently of small mountain streams that Oliver and Charlie could drink from. It was a rather warm day, so they readily drank when the oppertunity was offered.


We walked under the E10, and soon we began to reach some altitude which meant we had a great view of Torneträsk. The section that followed goes through an area that in the winter is a risk of avalanches, so there were both warningsigns and warningsystems along the trail. Here it became obvious how wet it is in the mountains this year. On several places the trail and footbridge was submerged in water, och the trail had become muddy and damaged by people walking there.


We crossed a gravel road, and soon reached the edge of Abisko National Park. Here we found war heritage from the Second World War from when protection of  the Ore Line and border was set up in case of an attacking coming from the Germans across the border to Norway. When the Germans attacked Narvik in Norway men were sent out in a hurry to protect each railroad bridge, and during the war several fortified defence lines were built along the Ore Line. The Swedish iron ore did also play an important factor for the German steel industry, and iron ore export to Germany continued until 1944. This is by the Nuolja Tunnel.


We were now getting close to Björkliden, and the famous waterfall Silverfallet. I decided that we would do another detour. Silverfallet is the name of the waterfall that has been formed at River Rakkasjokks outlet to Lake Torneträsk. The waterfall is steep, and the water flows down large rocks in a lush mountain birch forest. It is a magnificent sight, and the trail along the waterfall is both narrow and steep. In one place it had even caved in.



From Silverfallet we walked back to the Navvy Road and continued to Björkliden. Here the trail continues on paved road up to the transtation where it continues on a path close to the railway. On our way up to the station you walk past a building called Gammelgården. This building was inhabitated by engineers, but from 1926 it has been used for tourism and that is when the building received its name.


Just as I turned onto the path a ore freight train came into the station. Not an unusual sight per se, but cool considering that the hike followed in the footsteps of those who had built the Ore Line. Over a hundred years later the ore freight trains keep coming, and this is also the railway on which I many times have travled to Narvik.


The whole hike so far I had been admiring a big yellow flower that seem to like the mountain birch forest along the trail. The stem is tall, and the flower is big. It looks like a gigantic buttercup flower. I later learned that its name was globeflower, but can also be called ‘daldocka’.

This section of the Navvy Road was more dry. We crossed a small bridge and reached a place where there was a bench. There you could sit down and enjoy the view of Lapporten (Lapponian Gate). A cozy spot, and I thought it would be a great place to stop and eat a late lunch. But as soon as the dogs and I stopped we were attacked by a swarm of mosquitoes. The mosquitoe repellent I had sprayed on both me and the dogs, a repellent that was supposed to be ‘natural’ without harmful substances, had no effet at all on the bloodthirsty insects. Se we had to continue on.


After a while we reached a spot with benches and a fire pit. It also looked as if there once had been some sort of buidling there. The mosquitoes were not as aggressive here, so we sat down next to the fire pit. The dogs had their burgers made of dried meat, and while I boiled some tea and ate my lunch pack Oliver took the oppertunity to take a nap. It does however seem as if Charlie has not quite understood the point of stopping to eat and rest. It wasn’t until I laid down on one of the benches for a quick nap that he too laid down and stayed somewhat still.


When we continued it was not long before we reached graveyard of Tornehamn, more know as the Navvy Graveyard. It was founded in 1899 so the people who died during the railway construction, either through accidents or by illness, would have somewhere to be laid to rest. But the greveyard is also for the locals, and was expanded several times up till 1937.


The legendary Svarta Björn (Black Bear), who’s real name supposedly was Anna, was buried here when she died after a fight with another woman. Svarta Björn was one of the women who worked as a cook for the navvy teams. It is estimated that about 3000 people did some sort of labour in connection with the building of the Ore Line. A few them would forever remain in the mountains, on this graveyard.

Processed with MOLDIV
”In memory of those who stayed up here”

There is a small chapel on the graveyard. The key hangs at the door so you can walk inside. There you will find record of those who are buried on the graveyard and a guestbook to write in.


From the Navvy Graveyard I choose to continue up on the mountain to the lake Kratersjön (Crater Lake). So we headed up to Tornehamn’s station house, and there we had to cross the railway and get past a gate. Afterwards the steep ascent up the mountain Rakkasorda began. Even though it was cloudy the sun was shining down on us when on our way up, and it soon became hot.


It is however a short ascent, and soon we were up on the plateau of the mountain. From there we had a view of Lake Torneträsk and Lapporten. The trail was easy to follow. The path was marked with red cross trail markers and a few cairns. There was snow in patches, and Charlie was skeptical to them. He stared at them as if he wasn’t completely convinced they wouldn’t jump him if we got too close.


Kratersjön is situated on the plateau of the mountain surrounded by stones. I let the dogs wander about the lake loose for a while. Oliver walked along the water’s edge while Charlie climbed the rocks. They really enjoyed walking around by the water.


We continued a bit further along the trail. We walked on a plank to cross a small stream that flowed down from Kratersjön. It wasn’t a particularly deep, nor did it have a strong current, so it would have been fine to wade across it, but it felt a little fun to balance over it. Charlie has by now learned that footbridges are there for a reason, and he choose to follow me over on the plank. He had to struggle to keep his balance, and did a good job of taking it calm and easy. Oliver however looked at Charlie and me for a while as if to say ”you are rediculous before he splashing waded across the stream.


Here we found a small wind shelter by the edge of Kratersjön. I sat down on a rock by the water, and the dogs roamed loose some more. Charlie invited Oliver to play, but didn’t succeed so he ran around alone in circles for a while.


From Kratersjön we headed back to Björkliden. We had cross a small blanket of snow, and Charlies skepticism transformed into pure joy. And he wasn’t the only one. Oliver and Charlie ran around and played with each other in the snow and had a great time.


It is about 3 kilometres från Kratersjön to Björkliden, and it didn’t take long to walk this distance even though we kept a pretty slow pace. We had to walk in more snow and through some very muddy areas with melt water, but I didn’t really mind. It is on the plateau of the mountains that I enjoy the most. That is probably why it felt like just a short walk.


Soon I could se people playing in the snow, fishing or playing on the golf course that was founded in Björkliden in 1929. It was a stramge experience actually, that one of the first things I would come across after a hike in the mountain would be a golf course. Here there were signs pointing out trails for hikers and snowmobiles, one of them being to Låktatjåkko mountain station which spiked my curiosity when I saw people one the trail getting smaller and smaller as they were heading out.


A gravel road begins here and leads you down to the hotel Fjället in Björkliden, and from there I got a ride back to the hostel in Abisko. The whole way down we had a view of Lapporten, and I soon began daydreaming about how exciting it would be to one day walk through Lapporten and disappear into the mountain scenery stretching out behind it. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s