Låktatjåkko fjällstation, juli 2017

To read in English, please right click here and open in new tab

I ett pass mellan två fjälltoppar ligger Låktatjåkko fjällstation. Den är inte bara Sveriges högst belägna fjällstation, utan har också Sveriges högst belägna bar. Där kan du också äta mat i restaurangen, och sova i en säng. Den brunmålade stugan ligger 1228 meter över havet, och har där legat sedan 1939, drygt 9 kilometer från Björkliden.

Det var vid slutet av vår vandring dagen innan som till större delen gick längs Rallarvägen som jag uppmärksammade skyltningen mot Låktatjåkko fjällstation och sett vandrare försvinna bort över fjällen. Min nyfikenhet väcktes direkt.

Så det var bara att återvända till Hotell Fjället i Björkliden för att fortsätta där vi slutade dagen innan. Men med mig från vandringarna på Lofoten, och speciellt vandringen på Nonstinden, bar jag med mig insikten att det var hög tid att införskaffa ett par vandringsstavar. Speciellt om jag skulle gå upp för fjäll. Så direkt efter frukost inhandlade jag ett par blå vandringsstavar i den lilla butiken vid Abisko turiststation.

Sedan gav vi oss iväg på förmiddagen. Det var redan varmt, och jag kände en liten gnagande oro över hur varm dagen skulle bli. Oliver har med sin stigande ålder fått allt svårare att klara av värme.


På vägen upp till ledens utgångspunkt passerade vi golfbanan, och där blev vi stoppade av en man. Han undrade om jag och hundarna verkligen skulle upp och gå på fjället, och om det är någonting som pudlar verkligen klarar av. Jag måste erkänna att jag blev lite ställd av denna fråga, men svarade till slut något om att pudlar visst kan gå i fjällen.

Leden till Låktatjåkko fjällstation är tydligt markerad. Det finns en skylt där leden börjar, och därefter följer markeringar i form av både röd färg och stenrös. Det går att göra en avstickare till Midnattssolsröset, och snart efter den skylten så delar sig leden, och du får välja mellan två leder som båda leder till Låktatjåkko fjällstation: Sommarleden och Färdledarvägen. Lederna möts igen 2 kilometer innan Låktatjåkko fjällstation.


Jag valde att gå Färdledarvägen, och snart började stigningen upp att bli mer brant. Bakom oss bredde utsikten över Torneträsk ut sig, och framför oss allt mer branta och steniga partier att ta sig över. Solen värmde på bra, så vi stannade tidigt för att dricka vatten. Däremot fanns det inte mycket av skugga att sitta i, och det blev ännu varmare av att sitta still så vi var snart i rörelse igen.


Vi fortsätta upp för fjället, och det låg snö fläckvis omkring oss. Perfekt för att kyla ner hundarna med. Medan hundarna åt snö kunde jag gnida in snö i deras päls, och på Oliver lät jag snön ligga kvar på ryggen. På det sättet fortsatte vi, och efter att vi tagit oss upp för ytterligare ett par branta och steniga partier började leden plana ut sig.


Vandringsstavarna visade sig redan under denna del av vandringen vara en bra investering. Det var inte lika tungt att gå uppför, och stavarna gav också lite extra kraft. Men det är lite krångligt att gå med två hundar i koppel samtidigt. Vid vandring har jag kopplen fästa i en karbinhake vid höftavbärarbältet, men medan Oliver föredrar att gå bakom mig så föredrar Charlie att dansa runt både bredvid och framför mig. Det gällde alltså att se upp för vart valpen tänkte hoppa iväg härnäst för att inte råka slå till honom med en stav eller sticka honom i en tass. Charlie behöver definitivt fortsatt träning i att gå i koppel.

Snart nådde vi en liten sjö med ett snöfält som sträckte sig ner i vattnet. Flera bitar av snö och is lossnade och gled iväg ut på vattnet. Vi stannande till där en stund och släkte törsten med det goda och friska vattnet innan vi fortsatte. Leden fortsatte sin stigning uppåt, men det var inte lika brant nu.


Ju längre vi gick, desto mindre kunde vi skymta av Torneträsk. Vi vadade genom vattendrag där vi kunde se klövavtryck från renar, gick genom snöfält och traskade på över fjällplatån. Längs med leden fanns det med jämna mellanrum distansskyltar, men texten var borta på flera utav dem. Det var en lättvandrad och mycket vacker sträcka. Även att vi träffade på andra vandrade och leden var väl upptrampad, något som blev extra tydligt i snön, infann sig ändå en känsla av rofylld avskildhet.


Långt bort på ett snöfält fick jag plötsligt syn på en stor hjord renar. Detta var första gången som jag fick se renar uppe på fjället, något som jag glatt och uppspelt berättade för Oliver och Charlie. De brydde sig inte nämnvärt, de märkte inte av renarna på det avståndet och var upptagna med att navigera sig fram mellan stenar, genom lera och vattendrag.


Det låg mycket snö på fjällen runt omkring oss, och smältvattnet rann ner till fjällplatån där vi befann oss. Snart kom vi fram till en av fjällsidorna. Den var brant och helt täckt med snö, och över den sken solen direkt ner på oss. En huvudvärk hade börjat trycka bakom ögonen, och kroppen kändes låg på energi. Vid foten av fjällsidan satte jag mig ner vid ett par stora stenar och packade upp lite fika. En liten sockerkick torde råda bot på både huvudvärk och trötthet tänkte jag.


Under tiden drack hundarna av det vatten som rann fram mellan alla stenar, och sedan la de sig ner och vilade. En envis broms gjorde oss sällskap, och surrade runt både mig och hundarna. När Charlie fick för sig att han skulle jaga bromsen kändes det som att det var dags att fortsätta. Jag packade ihop, ställde mig upp och vände mig om för att ta på mig ryggsäcken.


Ungefär 40 meter ifrån oss stod hjorden med renar. Om jag hade varit glad och uppspelt innan när jag såg dem så var jag helt exalterad nu. Att få se dessa vackra djur på så nära håll, fritt gående på fjället, är nog den mäktigaste friluftsupplevelsen jag varit med om. Och närmare kom de. Flera renkor kom tillsammans med sina kalvar närmare för att dricka vattnet som strömmade mellan stenarna.


Nästan sida vid sida gick vi och renarna uppför snöfältet, och en del vågade komma närmare än andra. Jag kunde knappt slita blicken ifrån dem, och hundarna gick också och tittade på renarna. Oliver höll sig alert men vid min sida, medan Charlie inte riktigt visste vart han skulle göra av sig själv. Han ville springa efter de renar som sprang, samtidigt som han var lite rädd för dem och visste att han inte kunde. Till slut sprang och hoppade han runt mig och Oliver, luktade i snön och tog en munfull snö. Är man ung så är man och en upprymd valp är inte alltid lätt att få under kontroll. Jag är glad för den extra balans och stadga som vandringsstavarna gav mig där i branten.


När leden återigen började att plana ut sig, och en distansskylt informerade om att det bara var 3 kilometer kvar till Låktatjåkko fjällstation hade renarna vandrat vidare åt ett annat håll. Det gick inte längre att få en skymt av Torneträsk, och det var en storslagen känsla att befinna sig omgiven av fjäll. Men huvudvärken spände allt mer, och jag insåg att en av solen utlöst migrän var i antågande. Därför tog vi paus igen, och jag tog ett par smärtstillande tabletter. Migrän uppe bland fjällen var inte ett äventyr jag ville vara med om.


Tabletterna gav snart effekt och vi fortsatte. En bitvis brant stigning började nu, och efter en stund kunde jag se små prickar mot snön långt bort. Det var renarna som fortsatt sin vandring på andra sidan av en jokk. Vi fick passerade ett par vattendrag, och snart stod vi inför ett snöfält.


Snön började nu kännas lite lömsk att gå på. Det rann ut vatten från under snön, och på vissa ställen hade det börjat bildas cirkelformade sprickor. Jag kunde se att människor nyligen hade passerat över, men jag tyckte inte att det såg säkert ut. Det hindrade däremot inte Charlie för att hoppa ner med huvudet först i en spricka som jag inte fick syn på förrns vi kom nära inpå den. Med både huvud och framben nere i sprickan, och bakdelen uppe på snön stod Charlie och visste inte riktigt hur han skulle lösa situationen.


Än en gång är jag oerhört glad för att jag använder just de selar och koppel som jag använder. Det var snabbt gjort att dra upp Charlie med hjälp av kopplet, och eftersom han har sele blev det inga ryck i eller påfrestningar på halsen. Och ovetandes om den fara han försatt sig själv och oss andra i skuttade han glatt vidare i snön.


Vi fick gå över fler snöfält, men till slut kunde vi se ett stuga skymta. Framför oss, mellan fjälltoppar och omgiven av snö låg Låktatjåkko fjällstation. En välkommen syn, och det var med ett visst mått av glädje och stolthet som jag och hundarna gick de sista hundra meterna fram till stationen.


Strax bredvid stugan låg det en grillplats med bänkar runt omkring. Vi slog oss ner där för att äta en sen lunch. Hundarna fick vatten och mat och jag kokade upp tortellini till mig själv. Jag hade med mig ett paket som egentligen var ämnat för två portioner, men efter vandringen upp till fjällstationen så gick det utmärkt att äta upp allting själv.


Jag trodde att hundarna skulle ligga ner och sova, men det gjorde de inte. Båda ville lufsa runt och utforska och verkade inte särskilt trötta, så till slut fick jag lägga dem ner på kommando för att de skulle få lite vila i vilket fall. Vi hade fortfarande vandringen ner kvar.


Det kändes inte särskilt spännande att gå tillbaka till Björkliden, så jag bestämde mig för att gå ner till Låktatjåkka tågstation, för att därifrån gå ner till bilvägen för att få upphämtning. En sträcka på 7 kilometer.


Vägen ner var till en början lite utmanande. Om snön verkade lömsk innan så kändes den än mer opålitlig nu. Smältvattnet rann ner för fjället, och från under snön. På flera ställen fanns det sprickor, och på andra hade stora partier av snön lossnat; eller såg ut att vara på väg att lossna när som helst. Att helt följa leden kändes inte aktuellt, så vi fick gå fram försiktigt för att söka efter den bästa vägen runt snön, eller när det inte fick, den säkraste vägen över.


Allt vatten gjorde också att det var väldigt blött, och att vi flera gånger fick gå igenom små grunda vattendrag. Men ju längre nerför vi kom, ju mindre snö blev det. Smältvattnet började samla ihop sig i små vattendrag och jokken, och stigen blev torrare. Nu kunde jag njuta mer av omgivningen, utan att oroa mig för att jag eller hundarna plötsligt skulle gå igenom snön.


Vi kom fram till Låkta vindskydd, och där stannade vi och vilade en stund. Nu fick hundarna sota för att de inte brytt sig om att vila uppe vid Låktatjåkko fjällstation. Framförallt Charlie hade nu blivit trött, och var för en gångs skull först med att lägga sin ner och vila.


Efter en stund fortsatte vi. En bro ledde oss över jokken, och nu gick leden igenom genom partier med snö och smältvatten. Det hade nu hunnit bli kväll, och kvällssolen sken vackert mellan molnen som nu samlats på himlen. Det slog mig vilka konsekvenser årets sena snösmältning hade på växtligheten. Förutom att det var väldigt blött så var all växtlighet där det legat snö brun och vissen, medan fjällsluttningarna på andra sidan jokken som var helt fria från snön lyste gröna i jämförelse.


De sista snöfälten var jobbiga att gå igenom. På några ställen var det bara ett skal av skare kvar, och nästan ingen snö alls under. Det var lätt att trampa igenom och då stå med ett ben i ett hål som gick upp till knät, men det var inte heller alltid helt lätt att navigera runt eftersom det var brant och halt.


Till slut kunde jag se bilvägen nedanför fjället. Sista biten ner gick längs en smal, blöt, och bitvis lerig stig. Och ju längre ner vi kom desto fler blev myggen. Vi nådde fram till en informationsskylt om Loktajohka och Rallarvägen. Tydligen var detta en av de platser som det en gång funnits ett rallarläger vid. Kort därefter kom vi fram till Låktatjåkka tågstation.


En liten stig ledde oss förbi stationen och över järnvägen. Här gäller det att vara uppmärksam, för det finns ingenting som signalerar om ett tåg är på väg. Vi gick genom ett litet stycke björkskog innan vi kom ner till bilvägen. Därifrån kunde vi blicka upp mot fjället Låktatjåkka, och den dal vi kommit ner igenom.









Låktatjåkko Mountain Lodge, July 2017

In a mountain pass between two summits you will find Låktatjåkko Mountain Lodge. It is not only Sweden’s highest located mountain lodge, but also Sweden’s highest located bar. There you can also eat in a restaurant, and sleep in a bed. The brown painted lodge is situated 1228 meters above sea level, and has been there since 1939, about 9 kilometers from Björkliden.

It was at the end of our hike the day before that mostly followed the Navvy Road that I had observed a sign to Låktatjåkko Mountain Lodge and seen hikers disappearing over the mountains. My curiosity was immediately piqued.

So there was only one thing to do, return to the Hotel Fjället in Björkliden to continue where we had stopped the day before. But from the hikes on Lofoten, and in particular the hike on Nonstinden, I carried with me realization that it was high time to invest in a pair of hiking poles. Especially if I was going to walk up on mountains. So right after breakfast I purchased a pair of blue hiking poles in the small shop at Abisko tourist station.

Then we set off in the forenoon. It was already warm, and I felt a bit worried about how warm the day would get. Oliver finds the heat more and more difficult to handle the older he gets.


On our way to the starting point we walked past the golf course, and there we were stopped by a man. He asked if the dogs and I really were going to walk in the mountains, and if that really was something poodles can handle. I must admit I was a bit taken aback by his question, but I  eventually said something about poodles being able to hike in the mountains.

The trail to Låktatjåkko Mountain Lodge has good markings. There is a sign where the trail begins, and thereafter markings in the shape of red coloured dots and cairns. You can do a detour to Midnattssolsröset, and soon after that sign the hike devides into two trails, and you get to choose between two trails that both lead to Låktatjåkko Mountain Lodge: Sommarleden (summer trail) and Färdledarvägen (journey route). Both trails meet again 2 kilometres before reaching Låktatjåkko Mountain Lodge.


I choose to walk Färdledarvägen, and soon the ascent began to get more steep. Behind us we had the view of Lake Torneträsk, and in front of us the steep and stoney sections we had to get past. The sun was warm and shining, so we soon stopped to drink some water. There was however not really any shadow,and soon it got more warm to to sit still so we were soon moving again.


We continued our way up the mountain, and the snow lay in patches. Perfect to cool the dogs down with. While the dogs ate snow I rubbed it into their fur, and I left the snow laying on Oliver’s back. We continued in this manner, and after having climbed a few more steep and stoney sections the path began to flatten out.


Already this early on the hiking poles turned out to be a good investment. It wasn’t as strenuous, and the poles also gave some extra strength. But it was a bit tricky to walk with two dogs on leashes at the same time. When hiking I have the leashes in a safety hook attached to the hip belt, but while Oliver prefers to walk behind me Charlie likes to dance around  in front of me and next to me. I had to watch out for where the puppy was jumping to next to not accidentally hit him with a pole or to stick him on a paw. Charlie defianately needs continued training on how to walk on a leash.

We soon reached a small lake with a patch of snow reaching down into the water. Several chunks of snow and ice broke free and drifted out on the water. We stopped there for a while to quench our thirst with the tasty fresh water before we continued. The trail continued its climb, but it wasn’t as steep now.


We could see less and less of Lake Torneträsk the further came. We waded through streams where we could see reindeer tracks, walked over snow fields and wandered over the mountain plateau. Along the path there where signs placed out at regular intervalls to show the remaining distance, but the text was missing on several of them. It was an easy and very beautiful stretch to hike. Even though we met other hikers and the path was well trodden, which was made extra obvious in the snow, a feeling of serene solitude.


On a snow field far away I suddenly saw a herd of reindeer. This is the first time I saw reindeer up in the mountains, something that I happily and excitedly told Oliver and Charlie. They didn’t really care much, they didn’t notice the reindeer at that distance and were busy navigating their way past stones, mud and streams.


There was a lot of snow on the mountains surrounding us, and the melt water running down to the mountain plateau where we were. Soon we reached one of t mountainsides. It was steep and covered in snow, and above it the sun was shining straight down on us. A headache had begun to pound behind my eyes, and my body felt low on energy. At the foot of the mountainside I sat down on a couple of stones and got some fika out. A bit of a sugar rush should cure both headache and the tiredness I thought.


Meanwhile the dogs drank from the water    streaming between the rocks, and then laid down to rest. A stubborn horse fly was keeping us company, and buzzing around both me and the dogs. When Charlie decided to hunt the horse fly it felt like it was time to continue. I packed everything up, stood up and turned around to put my backpack back on.


The herd of reindeer was standing about  40 meters away from us. If I had been happy and excited before when I saw them I was now exhilarated. To get to watch these beautiful animals at such a short distance, roaming the mountains, is probably the most powerful outdoor experience I’ve ever had. And they came closer. Several cow reindeers and their calves came closer to drink from the water streaming between the stones.


We walked up the snow field almost side by side with the reindeer, and a few of them dared to come closer than others. I could hardly tear my eyes off of them, and the dogs were also looking at the reindeer. Oliver stayed alert close to my side, while Charlie didn’t really know what to do with himself. He wanted to run after the reindeer when they ran, but at the same time he was a bit scared of them and knew he couldn’t. Eventually he ran and jumped around me and Oliver, sniffing the snow and grabbing a mouthfull of snow. If you are young you are young, and an excited puppy isn’t always easy to get under control. I’m glad for the extra balance and steadiness the hiking poles gave me in the slope.


When the path began to level out, and a sign told me the remaining distance to Låktatjåkko Mountain Lodge was 3 kilometres the reindeer had headed in another direction. I saw less and less of Lake Torneträsk, and it was a magnificent feeling to be surrounded by mountains. But the headache was beginning to worsen, and I realised that a migraine triggered by the sunshine was coming on.Therfore we took another break, and I took a couple of painkillers. Getting a migraine up in the mountains was not an adventure I wanted to experience.


The painkillers soon took effect and we continued. Now a in bits steep ascent began, and after a while I could see small dots on the snow far away. It was the herd of reindeer, they had continued their trek on the other side of the brook. We had to cross a few streams, and soon we stood in front of a snow field.


The snow was now beginning to look a but unstable to walk upon. Water was running from underneath the snow, and in some places circular cracks had begun to form. I could see that people recently had walked across, but I didn’treally feel safe doing that. That did not however stop Charlie from jumping down head first into a crack that I didn’t see until we were almost upon it. With both his head and front legs down in the crack, and his behind stil up on the snow Charlie stood not really knowing how to solve the situation.


Once again I’m very happy that I use the harnesses and leashes that I do use. It was quick work to pull Charlie up using the leash, and because he has a harness there were no tugging on or stress placed on his neck. And unknowing of the danger he had put himself and us in he happily skipped away in the snow.


We walked over more snow fields, but eventually we caught sight of a lodge. In front of us, between summits and surrounded by snow was Låktatjåkko Mountain Station. A welcomed sight, and it was with a certain degree of happiness and pride that the dogs and I walked the last few hundred meters to the mountain lodge.


In close proximity to the lodge there was a fire pit with benches surrounding it. We sat down there to eat a late lunch. The dogs were served water and food and I cooked some tortellini for myself. I had brought with me a package that contained food for two, but after the hike up to the mountain lodge I had no problem gulfing it all down.


I thought the dogs would lie down and sleep, but they did not. Both wanted to wander around and explore and didn’t seem tired at all, so eventually I had to command them to lie down so they at least would get some rest. We still had the hike back down left.


It didn’t feel very exciting to hike same way back to Björkliden, so i decidedto walk down to Låktatjåkka train station, and from there go down to the road to get a ride back. A distanserad of 7 kilometers.

The way down was a bit challenging at the start. If the snow had seems  unstable before it felt even more untrustworthy now. Melt water was running down the mountain, and from underneath the snow. There were cracks in several places, and in others large sections of the snow had fallen away; or looked as they would any monent. To only follow the path didn’t feel like a good idea, so we continued on carefully in order to find the best way around the snow, or when that wasn’t possible, the safest way across.

All the water made everything wet, and several times we had to cross shallow streams. But the further down we came, the less snow there was. The melt water begun to gather into small streams and a brook, and the path became more dry. I could now enjoy more of the scenery, without worrying about me or the dogs suddenly stepping through the snow.


We reached Låkta bothy, and we stopped there to rest for a bit. The dogs were now paying for not bothering to rest properly up at Låktatjåkko Mountain Lodge. Especially Charlie was now tired, and for once he was the first to lite down and rest.


After a while we continued on. A bridge took us acros the brook, and the path now took us past sections with snow and melt water. The evening had now fallen, and the eveningsun shone down beautifully beautifully between the clouds that had gathered in the sky. It struck me what the impact the late snow smelting had upon the vegetaton. Beside it being very wet all the vegetation that had been beneath the snow was brown and withered, a stark contrast to the mountainside on the other side of the brook that was free from snow and shone in green.


The last snow fields were difficult to walk across. In a few places there was only a shell of snow crust left, and almost no snow underneath. It didn’t take much to step through and suddenly be standing in a knee deep hole, but it wasn’t always easy to navigate around because it was steep and slippery.


Eventually I could see the road below the mountain. The last distance followed a narrow, wet and sometimes muddy path. And the further down we got the more mosquitos there were. We reached an information sign about Loktajohka and the Navvy Road. Apparently this was one of the places where there once had been s navvies camp. Shortly thereafter we reached Låktatjåkka train station.


A small path led us past the station and over the railway. You have to be vigilant here, for there is nothing signalling if a train is on its way. We walked through a short section of birch forest before we reached the road. From there we could look up on the mountain Låktatjåkka, and the valley we had come down through.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s