Nuolja, juli 2017

To read in English, please right click here and open in new tab

Egentligen var det här det började, eller kanske snarare här som det tog fart. Det är många gånger som jag har passerat Abisko, i regel med tåget på väg till eller från Narvik. Ännu fler gånger har jag drömt om att en dag vara en av dem som kliver av för att upptäcka Abisko. Att få testa att vandra i fjällen.

För strax över ett år sedan, på hemvägen från Lofoten, blev det också så; trots att vi kom med bil. Nuolja är det fjäll som jag och Oliver gjorde vår första fjällvandring på. Därför kommer både Abisko och Nuolja troligen alltid ligga mig varmt om hjärtat.

Men det var en sak Oliver och jag aldrig gjorde när vi var där, vi gick aldrig upp till toppen. Av någon outgrundlig anledning har det alltid skavt lite, så när jag började planera för nästa resa till Abisko bestämde jag mig på en gång för att ändra på det.

Och så blev det också. Vid lunch satte vi av från Abisko turiststation med Nuoljas topp som mål. Det går att ta linbanan upp till Aurora Sky Station belägen på en höjd av 900 meter över havet, och sedan gå resten av vägen till toppen, men jag ville gå.

Vi började med att följa skyltningen mot Rihdonjira, en bäck som rinner ner mellan Nuolja och Slåttatjåkka. Det är flera leder som börjar här, så man kan träffa på många andra vandrare här. Stigen är bred och bitvis lagd med spång. Fjällbjörkar växer runt omkring, och då och då går det att se Abiskojåkka mellan träden.


Leden svänger av till höger, och en smal stig kantad av blommor fortsätter mellan björkarna och nära Rihdonjira. Stigningen är ganska brant, och bitvis stenig. Det var en varm dag, så efter en stund stannade vi för att vila och dricka vatten. Vi hade en fantastik utsikt över Torneträsk och bort mot Lapporten.


Efter en stund fortsatte vi, och ju högre upp vi kom desto vackrare växte sig utsikten bakom oss. Till slut kom vi fram till en smalare och lugnare del av Rihdonjira, och där korsar leden bäcken. Vi hade nu nått till trädgränsen, och för en stund så är sträckan som följer inte lika brant.


Snart kunde vi se linbanan till Aurora Sky Station, och snart började leden att bli brantare igen. Fram tills nu hade leden varit förhållandevis torr, men nu började det bli blött och lerigt. Vi träffade flera vandrare som var på väg upp eller ner, och det var lite trångt att mötas.


Leden fortsätter under linbanan, och går delvis i en liten bäckfåra, på spång och till slut kom vi fram till ett snötäcke. Leden fortsatte egentligen över snön, men eftersom den var hal och det var brant valde jag att gå längs snötäcket tills det blev smalare och mindre brant. Det kändes säkrare att gå över då.


Vi gick till Aurora Sky Station och slog oss ner på på altanen. Vi drack vatten och åt lite alla tre, och jag luftade fötterna. Oliver lade sig ner för att vila, men Charlie fann inte ro till det. Han verkade tycka om att stå med nosen mellan brädorna i staketet och titta ut. Utsikten över Torneträsk, Abisko och Lapporten är väldigt vacker. Det skulle vara häftigt att någon dag få uppleva Norrskenet därifrån.


Efter ett tag fortsatte vi. Det finns flera leder att välja mellan, och det finns skyltning. Leden till Nuoljas topp var markerad med röd färg på stenar, ledkryss och stenrös. Det är hela tiden en stigning, men stigen var till större delen torr och lättvandrad.


Det är sista biten upp till toppen som det blir ganska brant och stenigt. Det var inte lika varmt längre. Det var mycket moln på himlen, och det blåste en ganska stark vind. Efter att vi tagit oss över ett brant och stenigt krön uppenbarade sig ett stort stenrös och en stolpe med tibetanska böneflaggor. Vi hade nått toppen, 1164 meter över havet.


Jag ställde ner ryggsäcken nära stenröset. Charlie lade sig ner och vilade, men när jag började gå iväg för att utforska toppen blev det full fart på honom. Han studsade omkring, drog mig i tröjan och i handen och Oliver i öronen.


Vi gick runt toppen för att ordentligt kunna njuta av utsikten åt alla håll. Jag kunde se ut över den dalgång där jag och Oliver förra året vandrat till Aurora Sky Station från Björkliden, och det var i den dalgången jag tog det foto som vann oss den sele från Hurtta som Oliver numera har på sig. Samma foto som pryder denna bloggs header.


Tanken hade från början varit att äta lunch där uppe på toppen, men vinden gjorde att det inte var särskilt lockande att sätta sig ner och börja laga mat. Så jag bestämde mig för att börja gå ner mot Björkliden, och se om det blåste mindre om vi kom ner lite i höjd eller om vi kunde hitta någonstans där vi kunde få lä.


Leden ner var brant och stenig, och det var till en början svårt att se vart leden egentligen gick. Men med hjälp av stenrös hittade vi ändå rätt, och när marken blev mindre stenig började också en stig att träda fram.


Det blåste mindre nu, så vi gick en bit ifrån leden och satte oss ner för att vila och äta en sen lunch. Hundarna rullade snart ihop sig och somnade. Under tiden som jag lagade mat och därefter åt blickade jag ut över Torneträsk och Björkliden. Dagen innan hade vi gått till Låktatjåkko fjällstation och dagen dessförinnan från Kratersjön till Björkliden, och det var en häftig känsla att kunna sitta där och veta hur det ser ut på plats på fjällplatån som jag nu kunde skymta från Nuolja. Det kändes som att jag började få en lite närmare relation till detta fjällandskap.


Så småningom var det dags att bryta upp. Vi fortsatte ner för Nuolja, och Björkliden kom allt närmare och närmare. Det kändes som att vi väldigt snabbt nådde trädgränsen, men det är väl så det tenderar att vara när man inte vill att slutet ska komma riktigt än. Dagen efter var det dags att åka hem igen, och jag ville att denna sista dag för vandring i fjällen skulle vara så länge som möjligt. Det är något visst med att få vistas i fjällandskap, och det är magiskt att få vandra i fjällen.

Snart kunde vi också se trädgränsen, och strax därefter var vi nere bland fjällbjörkarna. Leden fortsätter ner mot Rallarvägen. På avstånd kunde vi se ett malmtåg rulla längs järnvägen innan stigen började jämna ut sig och vi inte såg mer än de träd som omgav oss.


Vi gick genom skogen, och stigen ledde oss förbi knutarna på ett par röda stugor. Det kändes lite märkligt, som att gena över någons trädgård. Strax därefter nådde vi fram till järnvägen. På andra sidan fortsatte stigen, och snart nådde vi fram till Rallarvägen.


Det var lika blött som det hade varit två dagar tidigare, men på stigen låg en stor hjärtformad sten som jag helt missat när jag gått här tidigare. Rallarvägen mellan Björkliden och Abisko går längs Nuolja, och när växtligheten omkring oss glesnade kunde vi blicka upp mot fjället.


När vi kom fram till den bredare promenadväg som utgör den sista biten till Abisko turiststation bestämde jag mig för att gå en liten omväg över kanjon. Jag insåg att jag aldrig riktigt utforskat närområdet vid turiststationen, och tänkte att det i vilket fall skulle vara kul att se Abisko kanjon.


Abisko kanjon är en 20 meter djup kanjon som Abiskojåkka rinner igenom. Det är vacker plats. En bro med metallgaller går över Abiskojåkka, och jag kom på att det är första gången som Charlie kommer gå på den typ av underlag.


Men till min förvåning som travade Charlie över bron som om han aldrig gjort annat, medan Oliver som har stor vana av den typen av underlag fick kämpa sig över. Jag vet inte hur han lyckades, men han fastnade flera gånger med tårnas trampdynor i gallrets rutor.

Efter att vi passerat bron följde vi promenadstigen upp mot vandrarhemmet Keron där vi bodde. Det var två ganska trötta killar som med sin ännu tröttare människa klev in genom dörrarna till hallen.


Nuolja är det fjäll som jag tillsammans med Oliver fick uppleva min första fjällvandring på, så det kändes naturligt att det också var på Nuolja som jag tillsammans med Oliver och Charlie gjorde årets sista fjällvandring.








Nuolja, July 2017

This is where it all began, or rather where it took off. I have passed Abisko many times, mostly on the train on my wait too or from Narvik. Often I have dreamt of one day being one of those to get off and discover Abisko and to try out hiking in the mountains.

A little over a year ago, when on my way home from Lofoten that is what happaned; even though we travelled there by car. Nuolja is the mountain where Oliver and I first went mountain hiking and so Abisko and Nuolja will always be dear to my heart.

There is one thing Oliver and I never did whilst we were there, we never went up to the summit. For some unknown reason that has always grated a bit, so when I began planing for the next trip to Abisko, I decided at once to change that.

And so that’s what happened. At lunch we set off from Abisko tourist station with Nuolja’s summit as our goal. It is possible to take the chair-lift up to Aurora Sky Station, situated 900 meters above sea level, and then walk the rest of the distance up to the summit, but I wished to hike.

We started by following the signs towards Rihdonjira, a brook running down between Nuolja and Slåttatjåkka. There are several trails that begin there, so you can meet plenty of other hikers here. The path is wide and partly covered by footbridges. Mountain birches grows all around, and every so often you can see the river Abiskojåkka between the trees.


The trail forks off to the right, and a narrow path lined with flowers continues between the birches and close to Rihdonjira. The path is pretty steep and, at times, rocky. It was a warm day, and after a while we stopped to rest and drink some water. We had a stunning view of Lake Torneträsk and the Lapponian Gate.


After a while we continued, and the more altitude we gained the more beautiful the view behind us became. Eventually we reached a narrower and calmer section of Rihdonjira, and there the trail crosses the brook. We had now reached the treeline, and for a while the stretch that followed wasn’t as steep.

Soon we could se the chair-lift to Aurora Sky Station, and the trail became steeper again. Until now the path had been relatively dry, but it became more wet and muddy. We passed a couple of hikers that were going up or down, and it was a bit tight when we crossed.


The trail continued under the chair-lift, and in part it followed a small brook, crossed footbridges and eventually we reached a snow field. The path actually continued through the snow, but since it was slippery and steep, I choose to walk around the snowy field until it became a bit more narrow and more level. It felt safer to walk across it then.


We headed over to Aurora Sky Station and sat down on the balcony. The three of us drank water and ate a little. Oliver laid down to rest, but Charlie didn’t have time for that. He seemed to enjoy sticking his nose between the planks in the fence and looking out. The view of Lake Torneträsk, Abisko and Lapponian Gate was very beautiful. It would be cool to one day experience the northern lights from there.


After a while we continued. There were several paths to choose between, and there are signs. The trail to Nuolja’s summit is marked with red paint on rocks, red wooden crosses and cairns. There is a constant ascent, but the path was mostly dry and it was an easy hike.


The last distance to the summit is rather steep and stony and it was not as warm as before. There were many clouds in the sky, and there was a strong wind. After we had gotten past a steep, stony slope a big cairn and a pole with Tibetan praying flags appeared. We had reached the summit, 1164 meters above sea level.


I put my backpack down close to the cairn. Charlie laid down to rest, but when I walked away to explore the summit he was up at full speed again. He bounced around, pulling on my pullover, my hand and on Oliver’s ears.


We walked around on the summit to enjoy the view in all to its fullest. I could look out over the valley where Oliver and I had hiked to Aurora Sky Station from Björkliden one year ago, and it was in that valley that I took the photograph that won us the harness from Hurtta that I use on Oliver. The same photograph is used as the blog header.


The plan had been to have lunch up there on the summit, but the wind didn’t make it very appealing to sit down and cook. So I decided to head down to Björkliden, and see if the wind would die down once we lost some altitude or if we could find shelter somewhere.


The path was steep and rocky, and at the start it was difficult to see where the trail actually was. But with the help of cairns we found our way, and when the ground became less rocky the path began to emerge.


The wind had died down a bit by now, so we walked a little from the path and sat down to rest and eat a late lunch. The dogs curled up and fell asleep. While I cooked and ate I looked out over Lake Torneträsk and Björkliden. The day before we had hiked to Låktatjåkko Mountain Lodge and the day before that from Lake Kratersjön to Björkliden. It felt good to sit there and know how it looked frpm certain places on the mountain plateau I now could glimpse from Nuolja. It felt as if I was beginning to build a closer relationship with this mountain scenery.


Eventually, it was time to continue. We continued down Nuolja, and Björkliden came closer and closer. It felt as though we were rapidly getting closer to the tree line, that is how it tends to be when you don’t want the end to arrive just yet. The next day we would be going back home again, and I wanted this day of hiking in the mountains to last as long as possible. There is something special about being in the mountains, and it is magical to hike there.



Soon we could also see the tree line, and shortly thereafter we were down among the mountain birches. The trail continues down to the Navvy Road. In the distance we could see an ore train rolling along the track before the path levelled out and we couldn’t see much else but the trees surrounding us.


We walked through the forest, and the path led us past the corner of a couple of red cabins. It felt a bit strange, like taking a short cut through someone’s garden. Soon we reached the railway. The path continued on the other side, and shortly thereafter we reached the Navvy Road.


It was just as wet as it had been two days prior, but there was a heart shaped stone on the path that I had missed when walking there before. The Navvy Road between Björkliden and Abisko goes alongside Nuolja, and when the vegetation around us thinned out we could look up at the mountain.


When we reached the wide path that makes up the last distance to Abisko tourist station I decided to make a detour over the canyon. I realised that I have never really explored the local area at the tourist station, and thought that it would at least be fun to see Abisko canyon.


Abisko canyon is a 20 meter deep canyon that Abiskojåkka River runs through. It is a beautiful place. A gridded bridge crosses Abiskojåkka, and I realised that this would be the first time Charlie had walked on that type of ground.

To my surprise Charlie trotted over the bridge as if he had never done anything else, while Oliver who is used to this type of ground struggled to cross it. I have no idea how he managed it, but he got stuck several times with the pads of his toes in the grid squares.

After crossing the bridge we followed the path leading up to the hostel. Two tired boys and an even more tired human stepped through the doors and into the hallway.


Nuolja is the mountain on which Oliver and I had our first mountain hike experience, so it only felt natural that is was on Nuolja that Oliver, Charlie and I completed this year’s the last mountain hike.

2 kommentarer Lägg till

  1. Thomas Nilsson skriver:

    Jösses så många fina bilder! Som jag vill upp dit men kanske det blir av någon gång 🙂 Verkligen en fin blogg med mycket trevlig läsning. Hoppas allt är bra med dig och hälsa Oliver och Charlie från mig! Vi ses nog i skogen nån gång! Hälsningar Thomas

    Gilla

    1. sa_sjoberg skriver:

      Tack 😀 Kul att du hittade hit! Klart det måste bli av någon gång, Abisko får man bara inte missa! Om inte förr, så ses vi kanske på vinterhänget? Ha det bäst!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s