Göta Kanal, augusti 2017

To read in English, please right click here and open in new tab

Göta Kanal är ett av Sveriges största byggnadsprojekt och löper tvärs genom landet. Från början en transportväg för att slippa Hansan och betala tull, men idag är Göta Kanal ett populärt turistmål som även kallas för skiljsmässodiket.

Jag har själv varit med och tagit en båt från Mem till Motala, och blev under den färden hänförd av den vackra naturen längs kanalen. De grönskande träalleerna, den varierande omgivningen, gräsmattorna vid slussarna, de vackra husen och fina gångvägarna på vilka får bitvis gick och betade. Sedan dess har jag velat vandra längs Göta Kanal.

Och så en dag, många år senare, blev det av. Tillsammans med hundarna och en vän tog jag en lördagsmorgon bussen från Linköping till Bergs slussar. Därifrån skulle vi gå till Borensberg, en distans på ungefär 2 mil.

Det var kul att se Bergs slussar igen. Det var vid inloppet från Roxen som vi spenderade en natt med båten, och som barn var det hit pappa tog oss för att äta glass och spana på båtar.

Vi startade vår vandring ovanför slusstrappan. Där finns det distansskyltar och ett minnesmärke över bygget av Göta Kanal. Det står där att läsa om bygget av kanalen mellan åren 1810-1832. Ungefär 60 000 personer arbetade med att bygga kanalen. Baltzar von Platen är den man som omskrivs som Göta Kanals grundare, men vid sin sida hade von Platen den brittiske Thomas Telford. Von Platen dog innan kanalbygget var färdigställt.


Från Berg påbörjade vi vår vandring längs den gamla dragvägen bredvid kanalen. Redan efter en dryg kilometer nådde vi Brunnby sluss, den första av de slussar och broar som vi skulle komma att passera den dagen.


Inte långt från Brunnby passerade vi ett träd i vilket det hängde en väldig massa nappar. Det finns säkert många olika tankar om att hänga plastföremål i ett träd i ett naturskönt område, men vi tyckte det var en kul idé och ett färgglatt inslag. Det liknade en konstinstallation.


Vid samhället Ljungsbro passerade vi den ena av Göta Kanals akvedukter. Det är verkligen en märklig känsla att stå och titta ner på bilarna som kör på vägen nedanför. Hur många ton vatten och jord har de egentligen inte ovanför sina huvuden när de åker under kanalen?


Vid kanalens slussar och broar ligger det små stugor där sluss- och brovaktare en gång i tiden bodde. Stugorna har alla namn, och vid dem finns också svarta smidesskyltar som visar hur långt det är till Berg respektive Borensberg.

Vi nådde strax Malfors som tillhör Ljungsbro, och här var det skyltat till fabriksförsäljning av Cloetta. Här har en av Cloettas viktigaste produktionsanläggningar legat sedan 1901. Tyvärr var det stängt för försäljning denna dag, men det var nog lika bra det. Det visade sig dessutom att min vän hade mig sig Cloetta kexchoklad så vi gick inte helt miste.


Efter Ljungsbro kom vi ut på Östgötaslätten. Det var en ganska mulen dag, och den fuktiga luften skvallrade om att det skulle bli regn. Vi mötte många som var ute på promenad eller cykeltur, liksom en och annan vandrare.

Efter drygt fem kilometer nådde vi Skarpåsen, och där fann vi ett par trädgårdsstolar. Vi bestämde oss för att slå oss ner och fylla på med lite ny energi. Liksom många platser längs Göta Kanal är Skarpåsen en plats fylld med historia.

Här fanns det en lastageplats för att kunna frakta spannmål och varor till utskeppningshamnar i städer. På Göta Kanal transporterades förutom spannmål också sten, tegel, järn och trävaror såsom timmer. Till vår förvåning hade det också nära Skarpåsen år 1873 anlagts ett sockerbruk, som däremot fick läggas ner efter bara ett år. Det kändes dock inte förvånande, Sverige är knappast känt för sin sockerproduktion.

Vi fortsatte vår vandring och nådde väldigt snart en rastplats med faciliteter, grillplats och resterna av ett system som ser ut att ha lett vatten. Det gick inte att finna någon information på platsen, eller så missade vi det, men i efterhand har jag kunnat läsa att det i Skarpåsen fanns ett bevattningssystem från kanalen som användes utav bönder för att bevattna både åkrar och ängar. Rester av detta bevattningssystem finns kvar, och jag tror att det var vad vi såg.


När vi skulle fortsätta kom en kanalbåt. Jag mindes hur trångt det var att möta dessa förhållandevis stora båtar i kanalen. Vi stod stilla och tittade på båten när den passerade innan vi fortsatte längs kanalen, som nu var omgärdad av stora åkrar.


Vid den lilla brovaktsstugan Högåsa kan man fortsätta upp till Ljungs slott som uppfördes av Axel von Fersen och som sedan övertogs av Axel von Fersen den yngre, känd bland annat för sin relation med Marie Antoinette. I ett plåtskrin låg det broschyrer med program för olika aktiviteter som annordnas på slottet.


Vi fortsatte vidare utan att besöka slottet, och mötte den första fritidsbåten för dagen. Det hade verkligen varit lugnt med trafik på kanalen hittills. Vi passerade en stor röd lada på andra sidan kanalen. En gång i tiden har det varit ett spannmålsmagasin, men idag är det ett museum för bland annat leksaksbilar.


Ljung Västra var nästa brovaktstuga som vi passerade, och snart efter den fick vi se några av de får som betar längs kanalen för att hålla landskapet öppet. Det var kul att se dem, och att man använder sig utav djur för denna uppgift.


Vi slog oss ner på en parkbänk för att vila och äta frukt. Under tiden fick vi se ett flertal båtar passera, och bakom oss betade kor med kalvar i en hage.


När vi nådde Sjöbacka visade distansskyltarna att vi gått lite över halva sträckan. Nu fick vi äran att också möta fåren, och Charlie visade sig fortsatt vara lika glad i lufttorkad avföring från får som han varit i Norge.


Vi hade vid detta lag passerat många resta stenar med siffror på. Dessa stenar, även kallade alnstenar, användes för att skjutskarlarna vars dragdjur fick dra fraktbåtar på kanalen skulle få rätt betalning. Stenarna är placerade med ett mellanrum på 1000 alnar, det vill säga 594 meter.


Något som fascinerade oss var att Göta Kanal många gånger utgjorde den högsta punkten i förhållande till omgivningen, vilket ibland såg lite märkligt ut när vi kunde skymta ett hustak på andra sidan kanalen eller Norrbysjön nedanför dragvägen.


När vi närmade oss Norrbysjöns rastplats kom regnet. Vi drog på oss regnkläder och fortsatte till rastplatsen. När vi kom dit sökte vi skydd under ett träd, men Oliver stod länge envist kvar under det bord som han sökt skydd under.


Vi blev sittandes under trädet ett tag, medan regnet vräkte ner omkring oss. Till slut bestämde vi oss för att passa på och laga mat när vi ändå satt stilla. Men det var rätt mysigt att sitta och lyssna på regnet under skyddet av en trädkrona.


När regnet lättade fortsatte vi. Snart närmade vi oss Ruda, och där fick vi se det fårhus där fåren bor på vintern. Det märktes att vi delade den gamla dragvägen med fåren, för det fanns allt mer fårbajs för Charlie att sukta efter. Efter Sörby fick vi ett nära möte med fåren. De stod precis intill vägen, och var inte ett dugg rädda när vi kom där med hundarna.


Förutom de gamla sluss- och brovaktsstugorna passerade vi flera magnifika hus och herrgårdar. Vad alla hade gemensamt var fina och perfekt skötta trädgårdar. Vi funderade mycket på om detta var ett krav för de boende utmed kanalen.


När vi nådde Brunneby såg vi skyltar mot Brunneby Musteri, där det enligt skyltningen ska finnas både en gårdsbutik och restaurang med café. Vi tyckte båda att det lät intressant, men saknade information om hur långt bort musteriet låg. Vi kunde se byggnader på andra sidan kanalen och på andra sidan bilvägen längre bort, så vi valde att fortsätta.


Det var nu bara 3,8 kilometer kvar till Borensberg, och snart passerrade vi över Göta Kanals andra akvedukt. Det var lika märkligt denna gång att se kanalen löpa över en bilväg.


Snart därefter nådde vi fram till Näs. Där satt det skyltar som varnade för lösa vakthundar. Det var lite läskigt att passera med Oliver och Charlie, men som tur var dök inga vakthundar upp.


Vi kom fram till Borensbergs Glasbruk, som var verksamt från år 1900 till 1952. Här gjordes buteljer, och från 1932 var det en grupp glasblåsare som arrenderade bruket från ägaren som egentligen ville sälja på grund av dålig lönsamhet, men som inte fann någon köpare.

På vägen till glasbruket passerade vi flera relativt nyplanterade träd, som enligt uppgift ska ha planterats av medlemmar av kungafamiljen.


I de gamla husen till glasbruket huserar nu ett vandrarhem med café, och vi såg både uppställda tält och husvagnar. De gamla husen var vackra att se, och vi gjorde ett kortare stopp här innan vi fortsatte den sista biten in till Borensberg.


Vi mötte ett par bilar på den gamla dragvägen, och det stärkte känslan av att vi nu strax nått vår slutdestination. Det åttakantiga lusthuset som ligger på andra sidan kanal kände jag igen, och strax efter att vi passerat det kunde vi se Borensberg tätort.


Där passerade vi Göta Hotell, som ska vara Sveriges mest fotograferade hus och som för är känt från filmen Göta Kanal.


När dragvägen nådde fram till bilvägen var dagens vandring över, och det var dags att tänka på hemfärd. Vi tog höger över bron mot busshållplatsen för att ta bussen tillbaka till Linköping.







Göta Canal, August 2017

Göta Canal is one of Sweden’s largest engineering projects and runs across the country. It is at the start a transportation route used to avoid the Hanseatic League and paying the Sound Dues, but today Göta Canal is a popular tourist attraction, and is also known as the divorce ditch.

I have helped steer a boat from Mem to Motala, and during the trip, I was stunned by the beautiful nature along the canal. The lush tree avenues, the diversity of the surroundings, the beautiful houses and nice walking paths on which sheep were grazing. I have since wanted to hike along Göta Canal.

One day, many years later, I suddenly had an opportunity. On a Saturday morning together with the dogs and a friend, I took the bus to Berg’s locks. From there we planned to go hiking to Borensberg, a distance of about 20 kilometres.

It was nice to see Berg’s locks again. We had spent a night with the boat at the inlet of the lake Roxen and I remember, as a child, dad brought us here for ice cream and boat watching.

We began our hike above the fligh of locks. There are distance signs and a monument to the construction of Göta Canal. There, one can read about how they built the canal from 1810-1832. Around 60,000 people helped build the canal. Baltzar von Platen is kown as the founder of Göta Canal, and at his side was the Britishman, Thomas Telford, however von Platen died before construction of the canal was finished.


We followed the old towing path from Berg along the canal. After about one kilometre, we had already reached Brunnby locks, the first of the locks and bridges we would pass that day.


Not far from Brunnby, we passed a tree in which many pacifiers hung. There are no doubt many different opinions on hanging plastic objects from a tree in such a scenic area, but we thought it was a fun idea and a colourful feature; it looked like installation art.


At the urban community Ljungsbro, we crossed one of Göta Canal’s aqueducts. It really was a strange feeling to stand and look down on the cars driving down the road bellow. How many tons of water and ground do they actually have above their heads when they pass under the canal?


There are small cabins close to the locks and bridges, in which a lock guard or bridge keeper once lived. All the cabins have names, and there are black iron signs close by that track the distance from Berg to Borensberg.

We soon reached Malfors, which is part of Ljungsbro, where there were signs to a factory store selling Cloetta chocolate. One of Cloetta’s most important production facility has been there since 1901. Unfortunately, the store was closed; which might have been a good a thing. It also turn out that my friend had brought Cloetta chocolate wafers so we did not loose out entirely.


After Ljungsbro, we reached the Östgöta plain. It was a rather cloudy day, and the humid air let us know that there would be rain. We met many people that were out walking or bicycling, as well as a few hikers.

After about five kilometres, we reached Skarpåsen, and there we found a pair of garden chairs. We decided to sit down and restore a little new energy. Skarpåsen is like many of the places along Göta Canal: filled with history.


There used to be a loading dock here for transporting grain and other products to export ports in the cities. Stone, bricks, iron and wood products like timber were also transported on the Göta Canal. To our surprise, we discovered there had been a sugar mill in 1873 close to Skarpåsen, but which had closed only one year later. That was not very surprising though; Sweden is hardly famous for the production of sugar.

We continued our hike and soon reached a resting place with facilities, a fire pit and the remains of a system that looked as if it had led water. There was no information we could find, or we missed it, but later I read that in Skarpåsen there had once been an irrigation system leading water from the canal and the farmers used it to water the fields. There are remains of this irrigation system left, and I believe that is what we saw.


Just as we were about to continue, a canal boat passed. I remember how tight it had been to meet these relatively large boats in the canal. We stood still and watched the boat pass before we continued along the canal, which now was surrounded by large fields.


By the small bridge guard’s cabin Höganås one can continue up to Ljung Castle which was built by Axel von Fersen and then inherited by Axel von Fersen the younger, known for his close relationship with Marie Antoinette. There were brochures in a tin case with a program for various activities arranged in the castle.


We continued on without visiting the castle and we met the first leisure boat of the day. There had not been a lot of traffic on the canal so far. We passed a large red barn laying on the other side of the canal. Once it had been a granary, but today it is a museum for toy cars and other things.


The next bridge guard’s cabin that we passet was Ljung Västra, and soon thereafter, we saw a few of the sheep that graze along the canal to keep the landscape open. It was fun to se them, and to think that animals are used for this task.


We sat down on a bench to rest and eat some fruit. Meanwhile we sat several boats pass, and behind us cows with their calves grazing in a pasture.


When reaching Sjöbacka the distance signs let us know that we had walked a little over half the distance. We now had the honour of meeting the sheep, and Charlie showed that he still likes ai-rdried feces from sheep just as much as he did in Norway.


By now, we had passed many raised stones with numbers on them. These stones, also known as ellstones, were used so that bow haulers whose draft animals pulled the cargo boats on the canal would receive the right amount I payment. The stones are places with a distance of 1000 ells between them, in other words 594 meters.


We thought it was fascinating that Göta Kanal was often at a higher level than the surrounding area, which looked a bit strange when we would catch a glimpse of a roof on the other side of the canal or the lake Norrbysjön below the towing path.


When we were close to Norrbysjön’s resting place, it started to rain. We pulled on our rainwear and continued to resting place. When we got there, we sought cover under a tree, but for a long time Oliver stubbornly remained hidden underneath a table, where he had taken cover.


We remain sitting under the tree while the rain poured down. Eventually we decided to make the most of our time and began cooking. It was rather nice to sit and list to the rain underneath the cover of the tree crown.


When the rain eased, we continued. We were by then, close to Ruda, and there we saw the sheep house where the sheep live in the winter. It was obvious that we shared the old towing path with the sheep, for there were more and more droppings from the sheep for Charlie to yearn after. After Sörby, we had a close encounter with the sheep; they were standing just by the road, and were not at all afraid when we passed with the dogs.


Except for the old lock keeper’s and bridge guards’ cabins we also passed some magnificent houses and manors. What they all had in common was the tidy and perfectly kept gardens. We wondered if this is a requirement for those living by the canal.


When we reached Brunneby, we saw signs pointing to Brunneby Musteri (cider mill), where they have both a farm shop and a restaurant with a café. We both thought it sounded intersting, but wished there had been information about how far away the cider mill was. We could see buildings on the other side of the canal and the road further away. We made the decision to carry on.


It was only 3,8 kilometres left now to Borensberg, and soon we crossed the second aqueduct of Göta Canal. It was just as strange as before to see the canal stretch over the traffic.


Soon thereafter, we reached Näs. There a sign was posted warning for loose guard dogs. It was a bit scary to pass with Oliver and Charlie, but fortunately, we saw no guard dogs.


We next arrived at Borensberg’s glasswork, which had been active between 1900 and 1952. Bottles were made here, and from 1932 a group of glassblowers leased the glasswork from the owner who wanted to sell because of low profit, but he could not find any buyers.

At the glassowork, we passed several relatively newly planted trees, which according to facts were planted my members of the Royal Family.


The old houses belonging to the glasswork now house a hostel and café, and we saw both tents and caravans. The old houses were beautiful to see, and we took a short break before we continued on to Borensberg, only a short distance away.


We passed a few cars on the towing path, and that confirmed the feeling that we would soon be reaching our final destination. I recognised the eight-square enclosed gazebo on the other side of the canal, and soon after walking past it we could see downtown Borensberg.


There we passed Göta Hotell, which supposedly is Sweden’s most photographed house and known from the movie Göta Kanal.


When the towing path reached the car road the hike had reached its end, and it was time to think about our journey home. We turned right and walked over the bridge to the bus stop to take the bus back to Linköping.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s