Vikitteln, september 2017

To read in English, please right click here and open in new tab

Det finns många tankar om vad friluftsliv är, och framförallt vad det innebär att utöva ett aktivt friluftsliv. En del verkar ha en väldigt smal definition av begreppet, medan andra har en mer avslappnad attityd. För några handlar det om att vandra med en eller flera övernattningar, för vissa att komma ut över dagen och för andra att få hänga ute på en plats en stund, kanske för att grilla korv, fika, fiska, eller plocka bär.

Den snäva definitionen utesluter många utövare av friluftslivet, och kanske till och med avskräcker en del som förknippar friluftsliv med att handla om prestationer, den ena mer storslagen än den andra.

Jag själv har ett stort fokus på vandring, och det kommer sig naturligt utav att jag tycker om att gå och upptäcka nya platser. Men jag vill också förmedla att friluftsliv är så mycket mer än så; det är precis vad du gör det till. Du kan utgå ifrån dina möjligheter och begränsningar, och fylla begreppet med dina upplevelser.

Och det är just tanken att alla ska kunna delta på sina egna villkor som låg bakom den träff som anordnades av en lokal intressegrupp, vars syfte är att samla människor med friluftsintresse och inspirera människor till att komma ut i naturen.

Hösthänget kallas det arrangemang som en fredagseftermiddag samlade ett 15-tal personer i alla åldrar vid Vikitteln längs Sörmlandsleden, etapp 30. Hit tar man sig lättast med bil, och ungefär 500 meter från parkeringen ligger vindskyddet. För att hitta hit så följer man vägen Skogsbyvägen mot Skogsbyås från Stavsjö. Parkeringen ligger på höger sida längs vägen, och där finns det skyltar för Sörmlandsleden. Vi var flera som samåkte, så vi var en liten skara som tillsammans gick den korta sträckan till vindskyddet. Vid parkeringen la ett barn beslag på Oliver. Han är väldigt inkännande och tålmodig med barn, vilket brukar göra honom till en favorit.


Runt vindskyddet växte snart ett läger fram med både tält och hammocks, och för de som ville fanns det sovplats i vindskyddet. En del kom förbi utan att sova över, och andra sov bara över en natt. De flesta kände varandra från tidigare arrangemang, medan några av oss var helt nya i sammanhanget.


Första kvällen samlades vi runt eldstaden, och det som slog mig var den generositet och öppenhet som fanns hos de människor jag träffade. Fastän några av oss inte träffats tidigare, och andra inte kände varandra utanför friluftslivet öppnade människor upp för varandra, bjöd på sig själva och var måna om att alla hade det bra. Det var en fin kamratanda som uppstod, sprungen ur det intresse som vi alla delade.

Jag vågade inte ha hundarna lösa som jag normalt skulle ha haft första kvällen. Oliver litar jag på, men jag var inte lika säker på att Charlie inte skulle hitta på något bus eller springa in i någons tält. Det var väldigt nyttigt för Charlie som innan denna helg egentligen bara umgåtts med en väldigt begränsad grupp människor. Det var lite av en utmaning för honom till en början att förhålla sig till alla dessa människor som han inte kände, men ju längre kvällen fortskred desto närmare sökte han sig till gruppen och snart låg både han och Oliver vid någons fötter och värmde sig vid elden.


Från andra sidan sjön kunde vi från tidig kväll tills vi gick och la oss höra en kronhjort som stod och böla. Och allt eftersom människor drog sig tillbaka till sin sovplats för natten så ekade kronhjortens läten ikapp med snarkningar. Jag och hundarna var bland de sista som gick och la oss.

Vi var också bland de sista som gick upp på morgonen. Lägerelden var redan tänd när vi anslöt oss till den grupp som fortsatt stod samlade runt ett picknickbord för att äta frukost. Under förmiddagen hängde vi vid lägret och kring lägerelden och fördrev tiden med att prata med folk och busa med Charlie. Det verkade som att han förstod vad helgen handlade om nu, och busade glatt med alla som bjöd upp honom till lek. Till slut fick Oliver nog av Charlies energi och satte stopp för leken. Någon ordning på valpen måste det ändå vara.


Fram mot lunch tog vi en promenad för att utforska närområdet lite. En av anledningarna till att Vikitteln valdes ut som platsen för helgens sammankomst var att det fanns möjligheter för den som ville att ge sig ut på dagsäventyr. Inte långt ifrån Vikitteln ligger Vikittelns Minikanjon, Sörmlands högsta berg med en höjd på 123 meter över havet med ett 12 meter högt utkikstorn, och naturligtvis möjligheten att gå på Sörmlandsleden.

Jag och hundarna gav oss av längs Sörmlandsleden, mot utkikstornet. Utsiktstornet är en del av en kort rundslinga som kallas för Skogsbyslingn. Sörmlandsledens rundslingor är markerade förutom med ledens orangea färg markerade med blåa prickar. Ett stenkast från vindskyddet passerade vi restern av en gmmal kolmina. Vi gick längs en mysig stig som slingrade sig fram mellan träden, genom blåbärsriset och över mossbeklädda berghällar. Precis den typ av skog som jag tycker bäst om att gå i.



Själva utkikstornet var lite av en utmaning; jag är nämligen höjdrädd. Det räcker med att stå på en stege och hänga upp gardiner i vardagsrummet för att jag ska få en dos dödsångest. Men med hundarna som de enda vittnena kände jag att jag kunde ge mig på tornet. Det är inte lika pinsamt att ge sig hän åt irrationella rädslor när den publik som finns inte kan föra sitt vittnesmål vidare. Lite fjantig får man allt vara ibland.

Oliver och Charlie följde med upp för första trappen, och sedan fick de nog. Men jag tror att det snarare handlade om att trapporna var branta och trappstegen väldigt smala än att de delade min höjdskräck. Så jag fick bege mig upp för resten av trapporna själv, och det var nog egentligen tur det. Jag tror inte att någon av dem hade klarat av att gå ner för trapporna själva sedan, för de blev brantare och smalare ju högre upp jag kom.


Till slut stod jag högst upp och kunde blicka ut över ett tillsynes ganska platt landskap täckt med tallskog. Jag var inte där uppe någon längre stund, och det gick betydligt snabbare att klättra ner än att klättra upp. Det kändes bättre att stå med fötterna på stadig mark.


Vi fortsatte vår lilla utflykt med att gå ner till Vikittelns Minikanjon. Denna lilla kanjon ska ha bildats av istidens smältvatten, och dolt för ögat ska det under marken finnas ett system av små kanaler. Även om det är en liten kanjon, så är det en häftig geologisk formation.


Så småningom drog vi oss tillbaka till lägret, och där var det tid för att börja och laga våfflor. Två personer hade tänkt att steka våfflor över elden och bjuda alla deltagare på, men det slutade med att dessa två personer satt och tittade på medan andra stekte våfflor och vispade grädde.

Under eftermiddagen var det ett par personer som ville gå till utsiktstornet, och hundarna och jag följde med. Charlie var fortsatt full med energi och ville gärna hålla täten, medan Oliver tog det lugnare och var nöjd med att lunka efter.


När vi kom fram till tornet upptäckte en person i sällskapet att det låg en stor bult nedanför tornet, och bestämde sig därför att förbli kvar på marken tillsammans med hundarna medan vi andra ville klättrade upp i tornet. Det hade börjat duggregna, så jag tog på mig och hundarna våra regnkläder. Jag kände mig mindre nervös nu när jag hade klättrat upp i tornet en gång redan, men jag var inte beredd på att tornet skulle svaja så mycket som det gjorde när vi var flera personer som skulle upp.

Utsikten från tornet var lite mer dramatisk än innan med de tunga regnmoln som samlat sig över oss. Och medan vi stod där uppe började det att störtregna. När vi gick ner samlades vi alla under tornet en stund för att se om regnet gick att vänta ut eftersom alla inte hade med sig regnkläder, men när det stod klart att det inte skulle sluta regna på ett tag började vi att gå tillbaka till lägret. Där fann vi alla andra samlade i vindskyddet, men snart efter att vi kom fram slutade det att regna.


Under kvällen samlades alla runt brasan igen för att laga mat och sitta och prata. Det var mycket tystare denna kväll, och hundarna var nöjda med att få ligga och värma sig nära elden. Det är trivsamt att sitta runt brasan och prata om allt och ingenting, och även denna kväll satt vi kvar kring brasan fram mot småtimmarna innan vi gick och la oss i tältet.


På morgonen anslöt vi oss till sällskapet som lagade och åt frukost. Några hade redan börjat att packa ihop sina saker. Så när frukosten var avklarad tog jag mina köksattiraljer ner till vattnet för att diska. Där hade några kräftor hittat till den plats där vi under helgen diskat, och de kalasade på gott på matresterna. Sedan var det bara att börja och packa ihop allting för att återvända hem till stan.







Vikitteln, September 2017

There are many thoughts on what outdoor life is, and especially on what it means to practice an active outdoor life. Some seem to have a rather narrow definition of the word, while others have a more relaxed attitude. For a few it is about hiking with one or more nights spent outdoors, and for some it means to be outside for the day and for others it can mean to hang around somewhere, maybe to grill hotdogs, have a fika, fish or pick berries.

The narrow definition excludes many who practice outdoor life, and may even scare a few off when they associate outdoor life with achievements, every new adventure grander than the previous one.

I have have a large focus on hiking, and it comes naturally since I enjoy walking and exploring new places. However, I also wish to convey that outdoor life is so much more than that; it is what you make it. You can do what you can and want to do, with the possibilities and within the limitations you have, and fill the word with your own experiences.

It is the idea of everyone being able to participate on their own terms that is behind the get-together that was arranged through a local interest group that focuses on gathering people with an interest for outdoor life and inspire people to get out into nature.

Hösthänget (= autumn get-together) is the name of the event that one Friday afternoon gathered about 15 people of different ages at Vikitteln on the Sörmland trail, section 30. The easiest way to get there is by car, and it is about 500 meters from the car parking to the shelter. To get here you follow the road Skogsbyvägen towards Skogsbyås from Stavsjö. The parking lot is on the right side of the road, and there are signs for the Sörmland trail there. A few people rode there together so I was in a small group that walked the short distance to the shelter. By the parking lot, a child made off with Oliver. He is very empathetic and patient with children, and so Oliver is often a favourite.


Around the shelter, a camp formed with tents and hammocks, and for those who wanted, there was space available to sleep in the shelter. Some came to visit without staying over, and a few only spent one night. Many knew each other from other events, but a few of us were new.


The first evening we gathered around the camp fire, and it really struck me how generous and open the people I met were. Even tough a few of us were new, and others did not know each other outside the context of outdoor life, people were open and keen to ensure that others were enjoying themselves. There was a nice spirit of comradeship, sprung from our common interest.

The first evening, I did not dare to let the dogs walk around loose as I normally would have. I trust Oliver, but I was not sure that Charlie would not do something mischievous or run straight into someone’s tent. It was also good for Charlie, who prior to this weekend only had socialised with a small group of selected people. At first, it was a bit of a challenge for him to relate to all these people that he didn’t know, but the further the evening progressed the closer he got to the group an soon both Oliver and he were laying by peoples’ feet, being warmed by the fire.

From early in the evening and until we went to sleep we could hear a red deer bellowing. When people retired for the night the calls from the deer echoed between the trees along with the sound of people snoring. The dogs and I were among the last to retire to bed.

We were also among the last to rise in the morning. The campfire was already burning when we joined the group that had gathered around the picnic table to have breakfast. During the forenoon, we hung around the camp and sat by the campfire, spending the time talking with people and playing with Charlie. It seemed as if he by now had understood what the weekend was all about, and he happily played with everyone who invited him to play. But eventually Oliver had had enough of Charlie’s energy and put an end to all playing; there must be some order after all.


Sometime before lunch, we went for a walk to explore the surrounding area. Vikitteln was chosen for the weekend because of the possibilities it offered for those who wished to head off on adventures on their own for the day. Not far from Vikitteln, you will find Vikitteln mini canyon, Södermanland County’s highest mountain with an altitude of 123 meters above sea level; with a 12 meter high lookout tower, and of course, there was the opportunity to hike on the Sörmland trail.

The dogs and I headed off along the Sörmland trail, to the lookout tower. The lookout tower is part of a short circular route called Skogsbyslingan. The Sörmland trail’s circular routes are marked with orange colour markings with blue dots. A short distance from the shelter we passed the remains of and old coal pit. We followed a nice path weaving its way between the trees, through blueberry sprigs and over moss-clad stones. Just the type of forest I enjoy walking in the most.



The outlook tower was a bit of a challenge, for I am rather scared of heights. Standing on a ladder putting up curtains in my living room is enough to give me a dose of mortal fear. But with the dogs as my only witnesses, I felt I could attempt climbing the tower. It is not as embarrassing to submit to irrational fears when the audience in attendance are unable to testify. One is allowed to me a bit silly sometimes.


Oliver and Charlie followed me up the first flight of stairs, and then they decided that was enough. I believe it was more about the stairs being steep and the steps very narrow than it was about them sharing my fear of highs. I continued up the rest of the stairs on my own, which was probably for the best. I do not believe either of them would have managed getting down on their own, for they only became steeper and narrow the further up I went.


Eventually I stood at the top and could look out over a rather flat landscape covered in pine forest. I did not remain up there for long, and I climbed down much faster than I had climbed up. It felt better to stand with both feet on solid ground.


We continued our small outing with heading down to Vikitteln mini canyon. This small canyon was formed by melt water from the glacial period, and hidden underneath the ground there is supposed to be a system of small channels. Even tough it is a small canyon, it is a cool geological formation.


Eventually we headed back to the campsite, and there it was time to start baking waffles. Two people had promised they would treat everyone to waffles baked over the fire, but in the end, these two remained seated watching others baking waffles and making whipped cream.


In the afternoon, a few people wished to walk to the lookout tower, and the dogs and I followed along. Charlie was still full of energy and wanted to take the lead, while Oliver was a bit more calm and happy to amble along behind.


When we reached the tower, a person in the group discovered a large bolt below the tower, and therefor decided to remain on the ground with the dogs while the rest of us decided to climb the tower. It began to drizzle, so I got the dogs rain clothes out with my own. I was less nervous climbing the tower for the second time, but I was not prepared for how much the tower to swayed with several people climbing it.

The view from the tower was a bit more dramatic than before; with the rain clouds gathering above us. While we were up there the rain began pouring down. When getting down we all gathered underneath the tower for a bit to see if the rain would pass since not everyone had brought rain clothes with them, but when it was clear that it would not cease anytime soon we began heading back to the campsite. There we found everyone gathered in the shelter, but soon after we arrived, it stopped raining.


During the evening, everyone gathered around the campfire to cook, sit and talk. It was a lot quieter this evening, and the dogs were happy laying down close to the fire, warming themselves. It is enjoyable sitting around a fire talking about everything and nothing, and just like the evening before we remained by the fire until the small hours before we retired to the tent.


In the morning, we joined the group who were cooking and eating breakfast. A few people had already begun gathering their things. When breakfast was finished, I took my kitchenware down to the water to clean. A couple of crawfish had found the spot where we had cleaned our dish during the weekend, and they were feasting on the food remains. Afterwards it was time to start packing everything up and return back home to the city.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s