Östjuten, september 2017

To read in English, please right click here and open in new tab

Innan denna helg hade jag aldrig hört talas om packraft eller packrafting. Efter helgen hade jag både fått testa på, utvidgat mitt friluftsbegrepp och fått nya framtida äventyr att drömma om.

Men det var nära att jag gick miste upp denna upplevelse, en helg med packrafting anordnad av Packraft Sverige*, där man fick låna en packraft för att testa på. Veckan innan hade jag blivit sjuk och fått spendera några dagar på sjukhus, och även om jag hade jobbat den gångna veckan så kände jag mig egentligen inte tillräckligt återhämtad för att orka med en helg i skogen.

Men desto närmare helgen kom, desto mer uttråkade och rastlösa blev Oliver och Charlie av att gå hemma och inte få vara ute i den utsträckning som de var vana vid. Och med löfte från en kompis att hemtransport gick att ordna om jag inte skulle orka med, så bestämde jag mig för att följa med för att i vilket fall hänga vid vindskyddet och låta hundarna komma ut och springa av sig.

Sagt och gjort, en tidig fredag eftermiddag följde jag och hundarna med ut till ett vindskydd vid sjön Östjuten, utanför Rejmyre. Vindskyddet ligger nära en skogsväg, och vid den lilla parkeringen med plats för en eller två bilar fanns ett dass. Därifrån var det en promenad på kanske 50 meter längs en liten stig och spång innan vi nådde fram till vindskyddet. Till min förvåning tyckte både Oliver och Charlie att det var svårt att gå på spången, och jag insåg att den till skillnad från de spångar de är vana vid var upphöjd över marken. Denna skillnad gjorde att de helt plötsligt fick svårt att balansera.


Det hade redan anlänt folk till vindskydet, bland annat mannen bakom Packraft Sverige och helgens evenemang. Ett par tält var redan resta och hammocks hängde uppspända mellan träden. Så efter lite prat gick jag och letade efter en lämplig plats att sätta upp tältet på, och en bit bakom vindskyddet fann jag en plan yta. Sedan var det dags för fika i vindskyddet.

Medan eftermiddagen fortskred och kvällen tog vid anslöt sig fler personer. Några hade jag träffat tidigare, men det var också många nya ansikten. Det var lite spänning i luften medan folk kände av varandra och pratade om morgondagens packraftingtur. Medan mörkret la sig över skogen började hungern kurra i magen och det var dags att laga mat, och denna kväll blev jag bjuden av en kompis; veganska hamburgare stekta på muurikka.


Hundarna låg nedanför vindskyddet och värmde sig vid brasan, och Charlie fattade tycke för att tugga på små kolbitar. Varför de smakade så gott har jag svårt att förstå, men de var tydligen en delikatess och han blev snart expert på att hitta varenda liten bit som trillat ut från brasan. Så småningom drog vi oss tillbaka till tältet. Med tanke på att det började bli kallt om nätterna hade jag, istället för hundarnas Hurtta Outback Dreamer som bara en hund ryms i, med mig en extra sovsäck som jag kunde öppna upp och bädda ner båda hundarna i. Oliver var däremot som vanligt ovillig att ligga nerbäddad, och la sig sonika ovanpå sovsäcken.


På morgonen vaknade jag lagom till genomgången av hur en packraft fungerar och vad planen för de som skulle ut och paddla var. Jag anslöt mig som nyfiken åhörare. En packraft är en liten, men tålig, uppblåsbar båt som lämpar sig till både paddling i både lugna vatten och forsar. De verkar vara perfekt att kombinera med vandring, eftersom de är lätta och snabba att blåsa upp. Tanken att vara ute på vandring och kunna kombinera det med att paddla över en sjö eller ut till en liten ö och slå läger kändes väldigt spännande.


Det såg verkligen enkelt och praktiskt ut när deltagarna blåste upp sina packrafts och gjorde sig redo för dagens tur, där de skulle få testa på att både paddla och vandra med packraft. Det var en häftig syn när tio packrafts la ut och paddlade iväg bort i fjärran.


Kvar på land var stod nu bara jag och hundarna, tillsammans med två kompisar. Vi drog oss tillbaka till vindskyddet, och jag och hundarna åt frukost. Därefter gick jag och tittade på de olika tälten och hammocks medan hundarna lekte. Charlie rusade runt som en galning och lekte med allt och alla, men Oliver hade också en massa uppdämd energi och förvånade de andra när även han deltog i leken. Jo då, den gamla gubben kan han med.


Fram mot eftermiddagen kände jag för att ta en promenad med hundarna. Det fanns inga leder i anslutning till vindskyddet, men jag hittade en knappt synlig stig att följa. Oliver var till en början tveksam till att ge sig ut i terrängen, men Charlie följde glatt med.


Solen lös, vilket fick alla naturens höstfärger att verkligen träda fram. Vi kom fram till en liten udde där det skulle varit fint att tälta, och fortsatte längs en stig fram till en plats där gamla möbler stod övergivna. Det såg inte ut som att de hade blivit dumpade. En bänk och en gungsoffa stod vända ut mot vattnet och ett bord stod lutat mot ett träd, så det har säkert varit en plats till vilken någon har kommit för att njuta, men det såg ut som att det var länge sedan någon varit där.

En bit därifrån hittade vi ett par övergivna båtar, den ena med det charmiga namnet Snoppen. Snart fann vi en plats iordningjord med bord och diskbänk. Den påminde om den bänk som fanns iordningjord till fiskare för att de skulle kunna ta hand om sin fångst som fanns på den strand på Åland där jag spenderade många somrar som barn.


Vi fortsatte vidare genom skogen, och närmade oss nu ett flertal hus som låg intill sjön. Jag kände ingen lust att irra runt folks hus, så jag svängde av in i skogen. Vi kom fram till en stig som ledde oss ut till skogsvägen. Vi hade varit ute i skogen och gått i nästan en timme, men det tog inte många minuter att komma tillbaka till vindskyddet när vi gick längs vägen.


Hundarna var trötta när vi kom tillbaka. De la sig ner för att vila medan jag satte mig i vindskyddet för att fika. Sedan gick vi en liten runda bland tält och hammocks innan vi hamnade på en klippa vid vattnet. Det var en vacker eftermiddag, och det var väldigt stämningsfullt att sitta där vid vattnet och prata, medan hundarna strosade omkring eller vilade, och solen glittrade på sjön.


Medan vi satt och funderade på när de andra skulle komma tillbaka kunde vi se små färgglada prickar långt borta. De närmade sig snabbt, och det var lika häftigt att se alla komma tillbaka, glidandes över vattnet, som det var när de försvann bort i horisonten. När alla var i land och alla packrafts låg uppdragna samlades vi runt brasan. Under tiden som middag lagades lyssnade jag på berättelser från dagens äventyr, och kände en viss önskan om att jag hade kunnat delta.


Men även om jag inte hade kunnat delta på dagsturen, så fick jag lyckligtvis ändå tillfälle att testa att padla en packraft. Vi var två som tog tillfället i akt att ge oss ut på en kort liten tur på sjön medan solen gick ner. Hundarna fick stanna kvar på land, men medan jag i stilla tystnad gled över vattnet under en rosa kvällshimmel kände jag bestämt att detta är någonting som jag vill göra igen med hund. Det var en frihetskänsla att vara ute på vattnet, och att kunna få uppleva naturen både på land och vatten kändes väldigt lockande.


Väl tillbaka på land sökte vi oss till brasans värme för att göra sällskap med de andra och torka byxor. Även om vi suttit med kjol i packraften så var vi blöta om rumpan. Men fördelen med funktionskläder är att de torkar snabbt.


Det var en mer öppen stämning runt brasan denna kväll. Alla hade inte möjlighet att stanna en natt till, men vi som var kvar satt länge och pratade om packrafting och friluftsliv i allmänhet, och om mycket annat också. Däremot blev det lite drama när det sprätte glödande kol ur brasan och landade på textilföremål och i Charlies päls. Stanken från bränd päls var fruktansvärd, och från de kolbitar jag plockade ur Charlies päls hängde smält päls. Det verkade som att det var tur att han hade lång päls. Den gjorde att kolbitarna inte kom nära huden och brände honom, och annat än svedd päls så blev det inga skador. Han själv verkade inte ens märka av att han hade kol i pälsen, men båda hundarna fick lov att flytta upp i vindskyddet för säkerhets skull. Oliver var väldigt motvillig till att flytta sig från brasans värme och den plats där han låg och sov, men jag var rädd för att det nästa gång skulle ta eld i någons päls.


Resten av kvällen fortskred utan drama, och vi satt uppe länge och pratade innan det var dags att dra sig tillbaka och sova. Denna natt hade Oliver inget emot att bli nerbäddad, och han och Charlie rullade ihop sig intill varandra i sovsäcken.


Vi vaknade till en vacker morgon. Solen lyste, och vid vindskyddet brann det i eldstaden. En del hade börjat att packa ihop sina grejer för att ge sig av, och efter att ha ätit frukost så packade jag ihop mina saker också. Men vi förblev sittandes vid vindskyddet i ett par timmar till, och pratade lite mer om friluftsliv. Ett återkommande ämne under helgen var olika föreställningar om vad friluftsliv är och inte är, det uppsving i popularitet som vandring fått och hur många, framförallt kvinnor, verkar rädda för att ge sig ut själva. Vi hoppades alla att fler, genom sociala medier och olika evenemang, får möjlighet och mod till att ta sig ut i och uppleva naturen.


Vi pratade också om packrafting, och fram mot lunch dök det upp två personer till som var nyfikna på att testa en packraft. Även om det lär dröja innan jag har möjlighet att införskaffa en packraft som rymmer både mig, hundar och packning så är det någonting som jag en dag vill testa och få uppleva.

*Packraft Sverige grundades 2015 och både hyr ut och säljer packrafts







Östjuten, Spetember 2017

Before this weekend I had never heard off a packraft or about packrafting. But after the weekend I had not only tried it, but I had also expanded my underdtanding of the words outdoor life and had new future adventures to dream about.

I came close to losing out on this opportunity, a weekend of packrafting organised by Packraft Sverige*, where one could borrow a packraft and try it out. The week before I had taken ill and had spent a few days in hospital, and even though I had since gone back to work I initially didn’t feel recovered enough for a weekend out in the forest.

The closer the weekend came, the more bored and restless Oliver and Charlie became, being home and not outside to the extent they are used too. And with the promise from a friend that transport home would not be a problem if needed, I decided to tag along and at the least hang out by the shelter and let the dogs have a run around outdoors.

And so, early on a Friday afternoon, the dogs and I tagged along to a shelter by a lake called Östjuten, outside Rejmyre. The shelter is close to a forest road, and there is a privy by the small parking lot, big enough for one or two cars. From there it was perhaps only 50 meters along a small path and footbridge before we reached the shelter. To my surprise both Oliver and Charlie had difficulty walking on the footbridge, and I realised that this footbridge, in comparison to those the dogs were used to, was raised above the ground. This difference meant that they suddenly had a hard time keeping their balance.


A few people had already arrived to the shelter, and among them was the man behind Packraft Sverige and the weekend’s event. A couple of tents had already been put up, and hammocks were hanging between trees. After a little of chit-chat I went to look for a suitable spot to put up my tent, and I found a flat surface a short distance away from the shelter.

While afternoon turned into evening more people joined our group. I had met a few before, but there were also new faces. There was a bit of tension in the air while people felt one another out and talked about going packrafting the next day. While the dark set in over the forest, hunger began to rumble in my belly and it was time to cook, and this evening I was treated by a friend; vegan hamburgers fried on a muurikka.

The dogs lay on the ground by the shelter being warmed by the fire, and Charlie took a liking to chewing small pieces of coal. I had a hard time understanding how he could find them tasty, but apparently they were a delicacy and he soon became an expert on finding every small piece that fell out from the campfire. Eventually we retired to the tent. The evenings were beginning to get colder, and with that in mind I had brought an extra sleeping bag with me that I could zip down far enough to tuck both dogs inside, instead of their Hurtta Outback Dreamer which will only fit one dog. Oliver was, as usual, reluctant to be tucked down and simply laid down on top of the sleeping bag.


I woke up in the morning in time for the rundown of how a packraft works and of the plan for the day for those who were joining in on the adventure. I joined to listen, as a curious bystander. A packraft is a small but strong inflatable boat suited for both paddling in still waters and whitewater. It sounded exciting to combine packrafting with hiking, since they are easy and fast to inflate. The idea of hiking and being able to combine it with paddling across a lake or out to an island and set up camp felt very exciting.


It really did look easy when the participants inflated their packrafts and prepared for the day’s outing, during which they would get to try both paddling and hiking with a packraft. It was a rather mighty sight when ten packrafters headed off into the distance.


The dogs and I were left standing by the shore, along with two friends. We retired to the shelter, and the dogs and I had breakfast. Afterwards, I walked around looking at the different tents and hammocks while the dogs played. Charlie ran around like crazy and played with everything and everyone, but Oliver also had a lot of pent up energy and surprised the others when he participated in playing. Yes, the old man’s still got it.


In the early afternoon I felt like taking the dogs for a walk. There were no trails in connection to the shelter, but I found a barely visible path to follow. Oliver was at first a bit sceptical to head off out into the terrain, but Charlie happily followed.


The sun was shining, which brought out the nature’s autumn colours. We reached a small point of land where it would have been nice to set up a tent, and continued along a path to a place where old furniture stood abandoned. They did not look as if they had been dumped. A bench and a garden swing stood facing the water and a table was leaning against a tree, so it has probably been a place to which people probably have come to enjoy themselves, but it looked as if it had been some time since anyone had last been there.


A short distance away we found a couple of abandoned boats, one with the charming name Snoppen (= willie). Soon thereafter we found a place set up with both a table and kitchen sink. It reminded me off a sink, set up for fishermen to take care of their capture, on a beach on Åland where I spent many summers as a child.

We continued through the forest, and got closer to a couple of houses located close to the lake. I did not feel like walking around people’s houses, and so I turned into the forest. We reached a path leading out to a forest road. We had been walking in the forest for close to an hour, but following the road it did not take us many minutes to get back to the shelter.


The dogs were tired when we got back. They laid down to rest while I sat in the shelter to have a fika. Afterward, we walked a little among the tents and hammocks before ending up on a rock by the water. It was a beautiful afternoon, and it was very serene to sit there by the water talking, with the dogs sauntering around or resting and the sun glittering on the water.


While we sat there wondering when the others would be coming back, we could suddenly see small colourful dots far away. They were fast approaching, and just like when they disappeared in the horizon it was also a mighty sight, seeing them coming back, gliding over the water. When everyone was back on dry land and all the packrafts had been lifted out of the water, we all gathered around the campfire. While cooking dinner I listened to the tales from the day’s adventure, and I wished I had been able to participate.


Luckily, even though I was not able to participate, I still got the chance to try packrafting. Two of us took the opportunity to go on a short paddling trip on the lake while the sun was setting. The dogs remained on land, but while I quietly glided over the water under the pink evening sky I strongly felt that this was something I wished to do again, but with the dogs. Being out on the water gave me a feeling of freedom, and to get to experience nature both on land and water felt very alluring.


Back on land we were drawn to the warmth of the fire to join the others and to dry our trousers. Even though we had been using a spray skirt we still got our behinds wet. But the advantage of outdoor clothing is that they dry quickly.


The atmosphere around the campfire was more relaxed this evening. Everyone was able to stay for another night, but those of us who did remained by the fire, talking about packrafting and outdoor life in general, amongst other things. Some drama arose, however, when glowing pieces of coal flew out from the fire and landed on objects made of fabric and in Charlie’s fur. The stench from singed fur was awful, and melted fur hung from the coal I picked out from Charlie’s coat. It looked as if it was good fortune that Charlie had long fur, as it seemed like it had protected his skin, and apart from signed fur there were no actual injuries. It appeared as if he had not even noticed that he had had coal in his fur, but I moved both dogs up into the shelter regardless. Oliver was very reluctant to move away from the warmth of the fire and the spot where he lay sleeping, but I was afraid that the next time coal flew, someone’s fur would catch on fire.


The rest of the evening continued without drama, and we were up late talking before it was time to go to bed. That night Okiver did not mind being tucked in, and both he and Charlie curled up together in the sleeping bag.


We woke up to a beautiful morning. The sun was shining, and at the shelter the campfire was already burning. A few people had begun packing their things to head off, and after breakfast I packed my things as well. But we remained by the shelter for a couple of more hours, talking a bit more about outdoor life. A reoccurring subject through the weekend had been different thoughts on what outdoor life is, the increasing popularity of hiking, and how many people, especially women, seem afraid to be out on their own. We all hoped that more will find the courage and opportunity through social media and events to go explore the outdoors.


But we also spoke about packrafting, and at lunchtime two more people curious about packrafting showed up. Even though it will be sme time before I have the opportunity to get a packraft big enough to fit both me, the dogs and a backpack it is still something I one day wish to try and experience.

*Packraft Sverige was founded 2015 and both rent and sell packrafts

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s