Utsiktsrundan, oktober 2017

To read in English, please right click here and open in new tab

Hösten är en fantastisk årstid. Naturen sprakar i ett myller av färger, luften är sval och frisk men solen värmer. Tillsammans med en kompis hade jag sedan sommaren planerat för att vandra Utsiktsrundan. Vi var övertygade om att Kolmårdsskogen och utsikten över Bråviken skulle visa sig från sin bästa sida just när träden var som färggladast; och helt fel hade vi inte.

Utsiktsrundan är en rundslinga, med både början och startart vid Vildmarkshotellet som ligger bortanför Kolmårdens djurpark. I en broschyr utgiven av Upplev Norrköping är Utsiktsrundan uppmätt till 14 kilometer lång, men enligt min GPS så är rundan i själva verket längre. Vi gick inte den sista biten tillbaka till Vildmarkshotellet utan stannade vid djurparken, men vi gick ändå ungefär 16 kilometer.

En lördagsmorgon i oktober möttes vi vid Norrköpings resecentrum och tog bussen till Vildmarkshotellet. Där klev vi, tillsammans med två andra vandrare, av bussen på en i stort sett tom parkering. Vi fick se oss omkring en liten stund innan vi fick syn på de orangea pilarna som visade på leden och vägen fram till en informationstavla. Därifrån följde vi pilen mot Bråvikenbrantens naturreservat.


Utsiktsrundan är klassad som svår eftersom det förekommer en del höjdskillnader, och det är ibland brant och stenig. Det märks tydligt redan från början, men det är ju också just det som gett denna rundslinga sitt namn: Utsiktsrundan. För med höjdskillnaden kommer också en fin utsikt över Bråviken. Vi hade dessutom turen att få njuta av den färgade morgonhimlen dröjt sig kvar vid horisonten.

Däremot vet jag inte om jag skulle klassa Utsiktsrundan som svår. Det beror naturligtvis på vad man är van vid, men för mig kändes den relativt lätt medan min vän kunde ville kalla den medel med några svårare partier. Men som sagt, det beror också på vad man jämför med och har för tidigare erfarenheter av vandring.

Vi kom fram till en trappa, som leder upp till en liten väg. Där kan det vara lätt att traska vidare på vägen, men leden fortsätter till höger på en liten stig som mynnar ut i det lilla pittoreska samhället Kopparbo. Leden fortsätter genom den lilla byn, ibland med pilar som pekar till Kopparbogrottorna, och till slut kom vi fram till ett par pilar. Där följde vi pilen som pekade mot Skvättan, och trädde in i en vackert färgsprakande lövskog.


Ganska snart så delar sig stigen åt olika håll, men det är bara att följa den orangea markeringen. Vid ett ställe mötte vi paret från bussen. De visste inte riktigt hur de skulle gå, för stigen delade sig och det upplevde att det var dåligt markerat, för hur de än gick lyckades de komma tillbaka till samma plats igen. Vi irrade runt en stund tillsammans, innan vi upptäckte att det inte var så komplicerat egentligen, när vi väl kom på hur leden gick. Det var nog mer vi som förvirrade iväg varandra och tänkte att leden borde gå åt ett annat håll än vad den gjorde.

Vi nådde fram till resterna av en gammal järngruva, och därefter kom vi fram till en berghäll. Även om det var lite gårmulet så hade vi en fantastisk utsikt över Bråviken. Vi bestämde oss för att stanna där en stund för att fika, men framförallt för att njuta av stunden och platsen. Magin bröts ganska snart däremot när vi upptäckte att det kröp en fästing på min väns ben. Ingen utav oss tycker att de är särskilt angenäma.


Vandringen fortsatte på små stigar och över berghällar. Det var stundom halt, och det var nästan så att jag ångrade att jag lät Charlie gå lös tillsammans med Oliver, eftersom han gärna ville springa och hoppa utan en tanke på att han kunde halka och slå sig halvt fördärvad.


Snart kom vi fram till Kopparbogrottorna. Grottorna upptäcktes av två tonårspojkar på 1950-talet, och ingången var så pass liten att ingen av oss kände oss lockade till att krypa in. Vi fortsatte, och hade vi vetat vilka platser som väntade oss hade vi sparat på fikastunden. Den bit som följde bjöd på de vackraste vyerna, och vi var båda eniga om att även om det måste vara väldigt fint att blicka ut över Bråviken på sommaren så förstärkte höstfärgerna upplevelsen.

Leden fortsatte bort från bergskanten och in i skogen, som bjöd på en rik variation mellan lövskog partivis dominerad av björk och tallskog. Det fanns fortsatt lite blåbär kvar, så medan vi gick plockade vi oss lite att mumsa på. Leden tog oss också ner till Bråviken, och fortsatte längs vattnet.


Här lyckades vi gå lite fel. Vi var så upptagna med att titta ut över Bråviken till höger om oss att vi missade att leden vek av till vänster. Men det var egentligen inga problem. Vi kom snart ut till en liten väg, och det var bara att följa vägen tillbaka så kom vi på leden igen; leden vek ändå av upp till vägen. Och hade vi inte missat att leden svängde så hade vi gått miste om upplevelsen på bryggan.

Vi kom nämligen fram till en mysig liten brygga, och vi kunde inte motstå att gå ut på. Min vän var på väg tillbaka till stigen medan jag stod kvar på bryggan när hon kommenterade att det lät som ett djur brölade, och funderade högt om det kunde vara en älg. Då fick jag syn på en pråm med kor en bit bort. Det var så komiskt oväntat, att vi båda brast ut i skratt.


Från vägen viker leden av till höger på en stig, och därifrån så gick det uppåt. Vi passerade en skylt som pekade mot ett utsiktsplats, men vi valde att fortsätta utan att göra någon avstickare. Utsikt fick vi ändå, efter en stundom ganska brant stigning där Charlie glatt sprang före och ibland sneglade bak på oss som för att säga ‘kom igen då, snabbare kan ni’. Men när vi stannade till för att njuta av utsikten och dricka lite vatten så var han så pass trött att han la sig ner för att vila. Han och Oliver fungerar väldigt olika på vandring. Medan Oliver lunkar på och inte bränner energi i onödan kör Charlie på för fullt. Det märks att han är ung.


Utsiktsrundan ansluter sig till Sörmlandsleden, leden fortsätter nu längs etapp 33. Sörmlandsleden var väldigt trevlig att gå. Den är väl skött och markerad, till skillnad från den första delen av Utsiktsrundan där färgmarkeringarna inte bara var orangea, utan ibland röda eller i någon annan färg. Ibland var svängar markerade med pilar, ibland inte. Har man inte karta och viss vana av vandring, eller lokalkännedom, kan första delen av Utsiktsrundan nog upplevas lite svår att hitta på ibland.

Vi började nu att bli hungriga, och bestämde oss för att stanna på första bästa plats för att laga mat. Men vi fick gå ett tag till, eftersom vi väldigt tydligt kunde höra biltrafik och en stund senare korsade en asfalterad väg. Det kändes inte särskilt kul att sitta i skogen och laga mat till ljudet av bilar, så vi plockade lite blåbär att äta på medan vi fortsatte.


Till slut kom vi fram till en väg, som vi fick följa en liten bit innan leden vek av in i skogen igen. Här var det tystare, och snart fann vi en plats som kändes trevlig att slå sig ner på. Både Oliver och Charlie var rätt trötta nu, och efter att de ätit sin lunch la de sig  ner och somnade. Vi hade valt att lyxa till det med maten och göra halloumiburgare med picklad rödlök och balsamico. På dagsvandring kan man verkligen unna sig att ta med mat som annars är opraktisk att gå och släpa på. Det var en av de godaste måltider jag ätit ute i skogen.


Vår vandring fortsatte genom tallskog och över klipphällar. Stundom var det halt och lerigt, men vackert. Jag tycker väldigt mycket om denna typ av natur. Till slut kom vi fram till en liten väg, som leden sedan följer ett tag. Här går det att göra en avstickare till en källa med dricksvatten, om man behöver fylla på. Vi kunde här höra ljud från Kolmårdens djurpark.


Leden svänger till slut av och fortsätter på en stig. Stigen går delvis genom ett blötmarksområde. Det går inte att säga annat än att Utsiktsrundan bjuder på en väldigt varierande terräng och miljö. Vi behövde gå över en spång, och av någon anledning tyckte både Oliver och Charlie att den var svår att gå på. Jag vet inte riktigt varför de tycker att vissa spänger är svåra att gå på eftersom båda, men framförallt Oliver, har vana av att gå på dem. Ibland är det för att spängerna är höga, men ibland vet jag inte vad det är de tvekar inför. Men i slutändan ville de hellre hålla sig torra om tassarna och gick på spången.


Vi kom till slut fram till en skogsväg, och vi följde vägen fram till en liten badplats vid Lövsjön. Där satte vi oss ner vid en bänk för att ta en kort fika, innan vi fortsatte sista biten. På kartan kunde jag se att det fanns ett vindskydd på andra sidan sjön, och att Sörmlandsleden också fortsatte på den sidan längs sjön. Jag bestämde mig där och då för att vid ett senare tillfälle komma tillbaka till Lövsjön och besöka vindskyddet.


Vår vandring fortsatte längs vägen en stund till innan leden vek av in i skogen. Den sträcka som följer genom skogen är ganska kort, och snart kom vi fram till ännu en väg. Här delar sig Sörmlandsleden. Antingen fortsätter man på etapp 32, eller så tar man etapp 32:2, som är en anslutning till etapp 32 från Kolmårdens djurpark. Eftersom vi skulle tillbaka till djurparken så tog vi av till vänster på etapp 32:2, som har blåa markeringar istället för orangea.


Det är i stort sett bara att följa vägen och markeringarna rakt ner. Till slut kom vi fram till en klunga hus som ligger precis vid parkeringen till djurparken, och leden vikar av in på parkeringen. Har man kommit med bil och parkerat vid Vildmarkshotellet så är det bara att fortsätta dit, men eftersom vi kom med buss valde vi att ta bussen tillbaka härifrån.


Busshållplatsen är ett stenkast ifrån ingången till djurparken, och vill man så kan man också börja vandringen härifrån och spara utsikten över Bråviken till sist. Om jag går Utsiktsrundan igen någon dag så är det så jag skulle välja att göra; avsluta med efterrätten istället för att börja med den.







Utsiktsrundan, October 2017

Autumn is a fantastic time of the year. Nature sparkles in a variety of colours, the air is cool and fresh, but it is warm in the sun. A friend and I had been planning to hike Utsiktsrundan since the summer. We were convinced that Kolmården Forest and the view of Bråviken would be best when the trees were the most colourful; and we were not wrong.

Utsiktsrundan is s loop trail, and both starts and ends at the hotel Vildmarkshotellet adjacent to Kolmården Wildlife Park. A brochure, published by Experience Norrköping, states that Uktsiktsrundan is 14 kilometres long, but according to my GPS the distance is longer. We did not walk all the way back to Vildmarkshotellet as we stopped at the Wildlife Park, but we still hiked almost 16 kilometres.

One Saturday morning in October we met up at Norrköping Central Station to take the bus to Vildmarkshotellet. We got off there, along with two other hikers, and stepped out onto a mostly empty parking lot. We had to search for a bit before we caught sight of the orange arrows showing the direction of the trail, and an information board. From there we followed the sign pointing towards Bråvikenbranten’s nature reserv.


Uktsiktsrundan is classified as ‘difficult’ because of the differences in altitude, and it is sometimes steep and rocky. That much is apparent right at the start, but it is also what has given this loop trail its name: Utsiktsrundan (= loop trail with a view). The differences in altitude allow for a stunning view over Bråviken. We also happened to be lucky enough to enjoy the coloured morning sky which still lingered on the horizon.


I am, however, not sure if I would classify Utsiktsrundan as ‘difficult’. Of course it all comes down to what you are used to, but I did not find it all that demanding, whilst my friend would have liked to classify its difficult level as ‘medium’ with a few more ‘difficult’ sections. But as I said, it all comes down to what you compare with, and your previous experiences with hiking.

We reached some steps, which lead up to a small road. They are quickly done to keep walking along the road, but the trail continues to the right on a small path that led to the small picturesque community, Kopparbo. The trail continues through the small village, occassionally with arrows pointing towards Kopparbogrottorna (= Kopparbo cave), and eventually we reached a some signs. From there we followed sign towards Skvättan, and stepped into a beautiful deciduous forest sparkling with colours.


Soon the path devided into different directions, but one only has to follow the orange markings. At one place we met the couple from the bus. They were not sure in which direction they should continue, for there were several paths to choose from and they thought the trail was not properly marked, as no matter where they walked they ended up back in the same place. We wandered around for a bit together, before we discovered where the trail continued. It was more about us confusing each other and thinking the trail should continue in one direction than it actually did.

We reached the remains of an old iron mine, and soom after a bare cliff. Even though it was a bit cloudy we had a fantastic view over Bråviken. We decided to stop there for a while and have a fika, but most importantly, to enjoy the moment and place. The magic, however, was quickly broken by a tick crawling on my friends leg. Neither of us think they are very pleasant.

The hike continued on small paths and over bare cliffs. Sometimes it was slippery, and I let the dogs walk off leash. I like letting them walk off the leash as much as possible, but in circumstances like these it is also a safety measure; it would only take a moment for one of us to drag the other into a fall. I almost regretted letting Charlie walk off leash, however, as he wanted to run and jump around without a thought to the risk of slipping and knocking himself black and blue.


Soon we reached the Kopparbo caves. The caves were discovered by two teenage boys in the 1950’s, and the entrance was so small neither of us felt like trying to crawl inside. We continued on, and had we known what places were waiting for us we would have delayed our fika. The section that followed offered the most amazing views, and even though we thought that it must be very nice to look out over Bråviken in the summer, the Autumn colours enchanced the experience.


The trail continued over bare cliffs and into the forest, which offered a variety of deciduous forest trees, dominated by birch trees and pine forest. There were still some blueberries left, and while we walked we picked some to snack on. The trail also lead us down to Bråviken, and continued alongside the water.


Here, we managed to end up a little off trail. We were so busy looking out over Bråviken on our right side that we missed the trail taking a left turn, but it was luckily not much of a problem. We soon reached a small road, and all we had to do was to follow it back to the trail; the missed left turn led up to the road. Had we not missed it we would have lost out on what happened on that pier.

As luck would have it, we ended up by a small pier, and could not resist walking out on it. My friend was on her way back to land when she said that she thought she heard an animal bellowing, and wondered aloud if it could be a moose. That is when I caught sight of a barge with cows some distance away. It was such a comical turn that we both burst out in laughter.


The trail took of to the right from the road, and from there it was a bit of an ascent. We passed a sign pointing towards a lookout, but we chose to continue without making a detour. After an at times steep ascent, where Charlie happily ran ahead of us and sometimes looked back at us as if to say ‘hurry up, you can do better than that’, we were treated to a great view. When we stopped to enjoy the view and drink some water, Charlie was tired enough to lay down and get some rest. Oliver and he work in different ways. Whilst Oliver ambles along and saves his energy Charlie goes all in; one can tell he is young.


Utsiktsrundan connects with Sörmland trail, and continues along section 33. The Sörmland trail offers a very nice hike. It is well taken care off and marked clearly, in comparison to the first section of Utsiktsrundan where the painted markings were not only orange, but sometimes also red or in some other colour; sometimes turns would be marked with arrows, and sometimes not. If you don’t have a map and some experience with hiking, or local knowledge of the area, the first section of Utsiktsrundan might be a bit difficult to follow at times.

We were starting to get hungry, and we decided to stop at the first appropriate place we found to cook. We ended up continuing for a bit longer than planed because the sounds of traffic were rather close by, and a while later we crossed a paved road. It did not feel very enjoyable to sit in a forest and eat lunch to the sound of cars, so we picked some blueberries to snack on as we continued.


Eventually we reached a road that we had to follow before it turned into the forest again. It was quieter there, and we soon found a spot that felt like a nice place to sit down at. Both Oliver and Charlie were pretty tired by now, and after they had eaten their lunch they lay down and slept. We had chosen to add a bit of luxury to our meal and cook halloumi burgers with pickled red onions and balsamic vinegar. You can really treat yourself on day hikes and bring food that on longer hikes would be unpractical. This was one of the best meals I have ever eaten outdoors.


Our hike continued through the pine forest and over bare cliffs. Sometimes it was slippery and muddy, but always beautiful. I very mug enjoy this kind of nature. Eventually we reached a small road, which the trail followed for a bit. From there there is the option to make a detour to a fresh water well, if you need to refill. Here we could hear the sounds from Kolmården Wildlife Park.


Eventually the trail turns and continues on a path, that passes through wetland. Utsiktsrundan really does offer diverse terrain and environment. We had to walk on a footbridge, and for some reason both Oliver and Charlie had a difficult time with it. I am not entirely sure why they find some footbridges difficult since both of them, especially Oliver, has experience walking on them. In the end they preferred to keep their paws dried and crossed the footbridge.


We reached a forest road, and from there we followed the road to a small bathing place by a lake called Lövsjön. We sat down at a picnic table for a quick fika, before we continued. On the map I could see that a shelter was located on the other side of the lake, and that the Sörmland trail continued on that side along the lake. I decided then and there to come back to Lövsjön and visit the shelter.


Our hike continued along the road for a while before the trail headed of into the forest. The section that followed through the forest was rather short, and soon we reached another road. The Sörmland trail parts, and continues either on section 32, or section 32:2, which is a connection to section 32 from Kolmården Wildlife Park. Since we were heading back to the Wildlife Park we followed section 32:2 to the left, which has blue coloured markings instead of the previous orange.


The road and markings are basically in a straight line down. Eventually we reached a small cluster of houses located next to the Wildlife Park’s parking lot, and the trail continues over the parking lot. If you have arrived by car and have parked by Vildmarkshotellet all you have to do is to continue until you get there, but since we arrived by bus we chose to take the bus back from here.


The bus stop is located a stone’s throw away from the entrance to the Wildlife Park, and if you wished you could start hiking from here and save to views over Bråviken until the end. If I ever hike Utsiktsrundan again some day that is what I would do; to finish with the dessert instead of starting with it.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s