Sörmlandsleden, oktober 2017

To read in English, please right click here and open in new tab

Under hösten hade jag vid ett par tillfällen varit inne och nosat lite på Sörmlandsleden. Sörmlandsleden är ett nätverk av leder på ungefär 100 mil, och sträcker sig från Stockholms-området ner till Kolmårdsskogen. När jag stött på Sörmlandsleden har både ledmarkeringar, underhåll och vindskydd varit bättre än på Östgötaleden, så när jag fick tillfälle att planera en helgvandring var det därför Sörmlandsleden som lockade; och jag visste precis vart vi skulle börja.

Ryggsäcken packades dagen innan det var dags för avfärd, så när jag kom hem efter jobbet en tidig fredag eftermiddag var det mer eller mindre bara att ta mitt pick och pack, koppla hundarna och bege sig av. Från Norrköping Resecentrum tog vi bussen till Kolmårdens Djurpark.

Vi klev av bussen och ut på en stor och folktom parkering. Det kändes lite märkligt att se denna stora asfalterade yta tom. Snett över parkeringen finns det skyltar för Sörmlandsleden vid bostadshusen. Markeringen är däremot blå, eftersom det är en avstickare. Själva leden följer en grusväg upp i skogen.


Det är flera vägar och stigar som korsar vägen, men leden fortsätter rakt fram tills man når en informationstavla. Där finns en karta över Sörmlandsleden och pilar åt olika håll. Det var härifrån vi gick ner till djurparken när vi gick Utsiktsrundan, där etapp 33 utgör en del av leden.


Men nu skulle hundarna och jag börja där vi då slutat, så vi följde Sörmlandsleden etapp 32 till vänster. Leden följer Lövsjön, även om den ibland går en bit ifrån så att sjön bara gick att skymta mellan träden. Men ibland ledde den ut till och över klipphällar, och då bjöds det på en fin utsikt över Lövsjön.


Det finns ett vindskydd vid Lövsjön, och det var dit jag och hundarna var på väg för att slå läger för natten. Sista sträckan till vindskyddet gick genom en tät granskog, och stigen var ganska upptrampad och lerig. Skogen gömmer vindskyddet väl, och det gick inte att skymta det förrns vi var framme.


Vi hade gått på rätt bra för att hinna fram innan det började bli allt för mörkt, och det var därför skönt att komma fram. Vindskyddet ligger precis vid sjön, och det finns ett litet dass i nära anslutning. Jag ställde ryggsäcken på sitsen till ett bänkbord, och medan Oliver och Charlie strosade runt och undersökte platsen satte jag upp tältet. Under tiden gick solen ner, och när allt var klart var det hög tid att laga mat. Denna vandring gjorde jag det enkelt för mig, och satsade främst på torrmat. Inte lika gott som egenlagad mat men ändå ganska gott, och när middagen var uppäten kröp vi alla tre in i tältet. Medan hundarna gosade ner sig i sin sovsäck avrundade jag kvällen med att tända några värmeljus i absiden och dricka varm choklad.


Min tanke var att vakna hyfsat tidigt för att komma i väg redan under morgonen, men natten var kall, jag vaknade flera gånger och hörde flera flygplan som passerade över oss. När jag väl fick ro till djupare sömn var morgonen i nära antågande. Men när jag väl vaknade upp igen så var det till en fantastiskt vacker morgonhimmel. Hundarna var snabbt ute ur tältet, mer än redo att starta dagen.


Frukost intogs vid bänkbordet, och därefter ödslade jag ingen tid på att packa ihop tält och grejer så att vi kunde ge oss iväg. Vår vandring fortsatte längs en lerig och ibland vattenfylld stig, delvis belagd med spång. Vi nådde fram till en korsning med tre stigar; där möter Sörmlandsleden Nunnebanan.


Nunnebanan var under åren 1914 till 1927 ett järnvägsspår som användes för att transportera trävaror till Bråviken för vidare transport ut i världen. Namnet Nunnebanan kommer sig av barrskogsnunnan som under en period i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet orsakade stora skador på skogen. Själva tågspåret finns inte kvar idag, men Nunnebanan finns kvar som vandrings- och cykelled.

Sörmlandsleden fortsatter över ett kalhygge, som delvis var blött, lerigt och belagt med spänger. Efter en stund kom vi ut på en skogsväg. Vi följde vägen, och upptäckte ett flertal skyltar som pekade mot olika platser och vandringsslingor, men vi följde pilarna för Sörmlandsleden längs vägen tills leden vek av in i skogen igen.


Vi följde en kort stig genom skogen som ledde ut till ännu ett kalhygge. Det här kalhygget var inte lika blött, och snart ledde stigen tillbaka in i skogen igen. Nu följde vandringens kanske finaste och mysigaste bit; en lång spång leder över en mosse. Det var en väldigt stilla plats, och längs spången fanns också en bänk där man kunde slå sig ner och bli en stund. Oliver och Charlie fick gå lösa framför mig då det var stört omöjligt för Charlie att hålla sig på sin kant och han höll på att dra eller knuffa ner både mig och Oliver i myren.


Efter mossen kom vi fram till en landsväg som passerade under en gammal järnvägsbro. Sörmlandsleden följde nu Nunnebanan, som korsade en asfalterad väg. Det var fint att gå på den gamla smala vallen som var kantad av granar och lövträd.


Vi nådde ännu ett kalhygge, och där fanns en skylt som pekade mot en källa för färskt vatten 600 meter bort. Jag hade inget behov av att fylla på vatten, utan fortsatte en mycket kort sträcka över kalhygget till en skogsväg. Vägen korsar en asfalterad väg, och fortsätter därefter över ett till kalhygge där det fanns en gammal fångstgrop utmarkerad.


Medan jag och hundarna gick där hörde vi att det kom ett par cyklister bakom oss. Till skillnad från många av de cyklister jag stött på när jag varit ute och vandrat eller promenerat i skog och mark ropade en av cyklisterna att de skulle komma att passera oss på vår högra sida. Döm om min förvåning när det visade sig att en av cyklisterna var en kollega från mitt jobb! Vi växlade några ord innan de fortsatte vidare förbi oss.

Vägen når så småningom fram till en skog, och leden fortsätter längs en stig. Snart delade sig leden, och där går det att svänga av till etapp 31:1 som är en extra slinga till Sörmlandsleden. Jag övervägde att fortsätta längs denna etapp till dagens slutmål vid Björnsjön, men skulle då nästkommande dag ha behövt gå tillbaka större delen av sträckan för att kunna komma till samhället Strömsfors varifrån bussar tillbaka till Norrköping gick; så vi fortsatte genom skogen längs etapp 32 mot Stavsjö.


Stigen leder fram till sjön Skiren, och där kunde vi välja mellan två olika vägar till Stavsjö. Båda går på varsin sida längs sjön, men det går också att gå runt Skiren som en rundslinga. Jag valde att gå till vänster, den längre vägen bort till Stavsjö eftersom jag tycker om att gå längs vatten. Men innan vi fortsatte så slog vi oss ner vid en liten eldstad för att vila och ta en fika innan vi fortsatte.


Stigen runt Skiren var lättvandrad, men lite stenig ibland. Vi hade tur med solen, som för första gången denna dag verkligen bröt fram mellan molnen och blänkte i vattnet. Det var många människor som var ute och promenerade runt Skiren den dagen.


Vi kom fram till en fördämning mellan Skiren och Dammkärret. Ett par båtar låg förtöjda vid vattenbrynet eller uppdragna på land. Ett bänkbord stod vid vattnet, och vi vilda oss en stund i solen innan vi fortsatte vidare.


En väg leder ner genom samhället Stavsjö till en parkering vid ett vandrarhem och Stavsjö Wärdshus. Där finns en informationsskylt som upplyste om att för vår del så skulle etapp 31 av Sörmlandsleden nu ta vid på andra sidan av Nyköpingsvägen.


Leden fortsätter längs Stavsjön. Stigen är trång, den går precis mellan sjön och ett stängsel, och det kändes lite som att vi inkräktade på någons egendom. Men det var fint att se ut över Stavsjön, och när vi kom bortanför stängslet blev stigen bredare.


Vi nådde fram till ett lusthus med utsikt över sjön, och därifrån ledde stigen upp till en liten väg. Därifrån passerade vi under en större väg och kom snart fram till Stavsjö Klint, en trafikplats vid E4:an.


Det kändes väldigt märkligt att stå vid parkeringen och se alla motorvägstrafikanter som stannat för att äta eller tanka. Ännu märkligare, och lite obehagligt, var det att fortsätta vandringen längs den asfalterade påfartsvägen till motorvägen och över bron under vilken E4:an passerade. Detta är en plats som jag passerat många gånger med bil genom åren. När jag var liten och familjen reste upp mot Stockholm eller till Åland brukade vi ibland stanna och äta här. Jag har starka minnen från när pappa spelade visan Personliga Persson med Cornelis Vreeswijk i bilen och vi stannade här för att äta pannkakor när vi var på väg hem från Åland.


Jag höll Oliver och Charlie kort i kopplet så att de inte skulle ha möjlighet att plötsligt hoppa ut i körbanan, men vi behövde gå över vägen innan vi kunde lämna påfartsvägen och ta av på en mindre skogsväg.


Snart därefter fortsatte leden på en stig genom skogen, som strax gav vika till ett kalhygge. Ljudet från motorvägen hördes tydligt, och solen lös fortfarande så det var lite varmt att gå över hygget.


Stigen nådde fram till skogen igen, och ledde ner till en liten grusväg. Vi följde grusvägen en kort sträcka, innan leden vek av in i skogen igen. Vi kom fram till en spång som gick över myrmark. Charlie var först ut på spången, och jag följde efter honom. När jag stannade för att ta fotografera honom försökte han att vända sig om och trillade prompt ner i vattnet med rumpan. Han tog sig upp själv, och vi fortsatte längs spången. Men när jag stannade för att ta ett kort på Oliver som gick bakom mig så trillade även han ner i vattnet med rumpan. Honom fick jag däremot hjälpa upp.


Hundarna verkade tycka det var skönt att få fast mark under tassarna, och vi fortsatte vår vandring genom tallskog. Vi passerade platser med lämningar från gamla kolminor, och orangea band som varnade för att jakt pågick satt knutna runt träden med jämna mellanrum. Jag höll därför hundarna kopplade, och höll mig uppmärksam på min omgivning. Men vi hade tur, för vi stötte på varken jägare, jakthundar eller vilt.


Så småningom kom vi fram till en grusväg, och där fann vi ett flertal stolpar med skyltar. Vi forsatte till höger, och följde pilen för etapp 31 och skylten mot Åbo. Vi följde vägen tills den tog slut, och därifrån tog en stig upp i skogen vid.


Vi passerade vad som såg ut som att ha varit grunden till en liten byggnad. Solen började försvinna bakom moln, och det kändes att det började dra ihop sig till sen eftermiddag. Stigen nådde så småningom fram till ett kalhygge. Vi passerade över kalhygget och kom ganska nära inpå två små stugor.


Stigen fortsätter genom skog, och vi korsade en liten grusväg som ledde fram till ännu en stuga innan Björnsjön kunde skymtas mellan träden. Vi gick längs Björnsjön tills vi kom fram till ett vindskydd.


Vindskyddet vid Björnsjön var välutrustat med två eldstäder, ved som någon lämnat kvar, bänkbord och ett dass en liten bit bort. Jag ställde av ryggsäcken vid bänkbordet, och rensade en bit av marken från pinnar och kottar för att där kunna sätta upp tältet. Medan jag gjorde iordning inför natten började solen gå ner och mörkret lade sig runt omkring oss. Det var vackert att se solen gå ner över Björnsjön, men jag stördes lite av att jag fortsatt kunde höra suset från trafik.


Det fanns däremot inget att göra åt det, så jag tände upp en brasa och försåg oss alla tre med middag. Både Oliver och Charlie var rätt trötta, men medan Oliver lade sig ner för att sova gick Charlie runt, spände upp sig och spanade på saker i mörkret. Det finns mycket som han har kvar att lära. Förhoppningsvis kommer han också en dag vara lika trygg som Oliver med att veta vad som är och inte är en fara.


Vi gick och la oss tidigt den kvällen. Det var kyligt, så jag bäddade ner båda hundarna ordentligt, och för en gångs skull så hade Oliver inget emot att bli nerbäddad och låg kvar under sovsäcken och min jacka. Även denna natt var kall, och jag insåg medan jag låg i sovsäcken och drog åt snörena så gott jag kunde att detta skulle bli årets sista natt ute; även om jag älskar att övernatta ute så är komforttemperaturen för min sovsäck inte tillräcklig för en god natts sömn denna tid på året.


På morgonen vaknade vi hyfsat tidigt. Den rosa himlen speglade sig i vattnet, och morgonsolen formligen glödde mellan träden.


Jag slog mig ner vid bänkbordet för att äta frukost, medan hundarna strosade runt vid vattenbrynet. Därefter var det dags att packa ihop alla saker. När jag packade ihop allting som var inne i tältet gick Oliver in och la sig på sin sovsäck och några av packpåsarna. Han verkade inte vara redo för att ge sig av än.


Till slut var allting ändå ihoppackat, och vi var redo att fortsätta vidare. Vi kunde inte fortsätta på etapp 31 eftersom vi behövde återvända hemåt, så vi gick tillbaka den väg vi kommit dagen innan tills vi nådde skyltarna igen; då fortsatte vi längs etapp 31:1.


Leden följer skogsvägen tills vi nådde en ridbana, där fortsätter leden på en stig in i skogen. Stigen var blöt och delvis söndertrampad av hästar, så det var väldigt lerigt ibland. Vi nådde fram till en skylt, och där delade sig leden. Antingen fortsätter man längs Sörmlandsleden eller på Östgötaleden; vi fortsatte följa Sörmlandsleden.


Stigen slingrade sig härifrån genom skog och över klipphällar. Det var en fin sträcka, men tyvärr hördes suset från motorvägen. Och det var egentligen inte särskilt konstigt, eftersom vi med varje steg närmade oss E4:an igen. Vi kom så småningom fram till en liten skogsväg som löpte parallellt med motorvägen.


Vi följde skogsvägen fram till en asfalterad väg, och härifrån var det sedan bara väg som gällde. Om man vill så går det att göra en avstickare till en badplats, men vi fortsatte längs leden under motorvägen. Efter att vi passerat under motorvägen kom vi fram till en korsning, och där fortsätter leden till höger längs landsvägen.


Därefter var det bara att följa vägen. Ganska snart viker Sörmlandsleden av in till ett gammalt kalhygge. Det var hit vi hade kommit om vi dagen innan valt att gå den andra vägen till Björnsjön istället för att gå över Stavsjö, men eftersom jag och hundarna skulle till Strömsfors för att ta bussen hem så fortsatte vi att följa landsvägen ända tills vi kom fram till en korsning med stop-skylt. Där ligger busshållplatsen på vänster sida.


Det var skönt att slå sig ner på bänken i busskuren, och hundarna la sig ner vid mina fötter. Vi hade inte stannat och vilat något under vandringen den dagen, men det hade å andra sidan varit en lättvandrad sträcka som till större delen följde vägar. Överlag var det dock en trevlig helgvandring, men flera fina sträckor och bra vindskydd. Jag kände mig nöjd när vi satt där och väntade på bussen, men också lite sorgsen över att detta var årets sista övernattning ute.

Dag 1
Dag 2
Dag 3






The Sörmland trail, October 2017

In the Autumn I had several times come across the Sörmland trail. It is a network of about 1000 kilometres of hiking trails, stretching from Stockholm down to Kolmården forest. When on the Sörmland trail I have noticed that both markings and shelters have been better kept than on the Östgöta hiking trail. So when I had the opportunity to plan a hiking weekend the choice fell on the Sörmland trail; and I knew just where to start.

When I got home from work on a Friday afternoon, I had the backpack standing ready. I only had to put the dogs on their leashes and then we could leave. We took the bus from Norrköping bus station to Kolmården Wildlife Park.

We got off the bus and stepped out onto a large and empty parking lot. It felt a bit strange to see this huge asphalt paved area empty. When crossing the parking lot there are signs for the Sörmland trail over by the residential houses. The markings are blue, since the trail is a connection from the Wildlife Park to section 32 of  the Sörmland trail. From the parking lot the trail follows a gravel road.


There are several roads and paths crossing the gravel road, but the trail continues straight ahead until you reach an information board with a map of the Sörmland trail and arrows pointing to different directions. It was from here we walked to the Wildlife Park when we hiked Utsiktsrundan, which section 33 is part of.


This time however, the dogs and I would continue from where we had stopped last time, and so we followed the Sörmland trail section 32 to the left. The trail follows alongside the lake Lövsjön, but occasionally the path is a short distance away from the lake so you only catch glimpses of it from between the trees. But now and then the path leads over bare cliffs with a beautiful view of Lövsjön.


There is a shelter at Lövsjön, and that is where the dogs and I were heading to set up camp for the night. The last section to the shelter followed a rather well-trodden and muddy path through a thick spruce forest. The shelter was well hidden by the forest, and I did not even catch a glimpse of it until we had reached it.


We had kept a good pace to make it before it turned dark, so it was nice to finally reach our destination. The shelter is located just by the lake, and there is a privy close by. I put the backpack down by a picnic table, and while Oliver and Charlie sauntered about exploring the area I set the tent up. Meanwhile the sun was setting, and it was high time to cook dinner. I kept things simple this hike and had mainly brought freeze dried meals. They are not as tasty as properly cooked food, but still tasted good and when dinner was finished all three of us crept inside the tent. While the dogs snuggled down into their sleeping bag I rounded off the evening by lightning a couple of tea lights in the vestibule and had a cup of hot chocolate.


My plan was to wake up rather early in order to get an early start but the night was cold, I woke up several times and also heard airplanes passing above us. When I eventually settled enough to get some proper sleep the morning was close by. When I eventually woke up I was greeted by a very beautiful morning sky. The dogs quickly got out of the tent, more than ready to get the day going.


We had breakfast at the picnic table, and afterwards I wasted no time getting everything packed up so we could head off. Our hike continued along a muddy and partially water filled path, occasionally covered with footbridges. We reached a crossing with three different paths; there the Sörmland trail meets Nunnebanan.


Between the years 1914 and 1927 Nunnebanan was a railway track used to transport wood products to Båviken to be distributed out into the world. The name Nunnebanan originates from when the black arches caused large damage to the forest in the late 1800’s and early 1900’s (nunne = black arch, bana = track). The railway track is long gone, but Nunnebanan remains as a hiking and cycling trail.

The Sörmland trail continues through a clear felling on a path that was occasionally wet, muddy and covered with footbridges. Eventually we reached a forest road. We followed the road and came across a couple of signs pointing towards different locations and loop trails, but we continued along the road, following the directions of the Sörmland trail until the path took off back into the forest.


A short path lead through the forest and out to another clear felling. This clear felling was not as wet, and soon the path lead back into the forest. The section that followed was perhaps the most beautiful and cosiest section of the entire hike; a long footbridge leading over a bog. It was a serene place, and located by the footbridge was a bench where one could sit and just be for a moment. I let Oliver and Charlie walk off their leashes and in front of me. It was impossible for Charlie to keep to one spot, and he almost pushed or pulled both me and Oliver down into the bog.


After the bog we reached a country road passing underneath an old railway bridge. The Sörmland trail now continues along Nunnebanan, which crosses a paved road. It was nice walking along the old narrow embankment, lined with spruce and deciduous trees.


We reached yet another clear felling, and there was a sign pointing out a spring with fresh water about 600 meters away. I did not need to refill my water, and continued a short distance over the clear felling and reached a country road. The road crossed a paved road, and thereafter continued over one more clear felling where an old trapping pit marked with a sign can be found.


While the dogs and I walked there a pair of cyclists came up behind us. In contrast to many of the other cyclists I have met when hiking or out walking in forests, one of the cyclists called out that they would be passing on our right side. To my surprise the cyclist warning me turned out to be one of my colleagues from work! We spoke for a bit before they continued on their way.

Eventually the road lead to a forest, and the trail continued along a path. We soon reached a crossing, and from there you can continue on section 31:1 which is an extra trail to the Sörmland trail. I considered taking this section to our final destination for that day at the lake Björnsjön, but then the next day we would have had to retrace our steps most of the way in order to reach the small community Strömsfors from where we would be taking the bus back to Norrköping; so we continued through the forest along section 32 to Stavsjö.


The path leads to the lake Skiren, and from there we had two different paths to Stavsjö to choose between. Both went around the lake but on different sides, but you can also walk them as a loop trail around Skiren. I chose to continue to the left, only because it was the longest way to Stavsjö and I like walking close to water, but before continuing, we sat down by a fire pit to rest and have a fika.


The path around Skiren was an easy, but occasionally a bit rocky, hike. We were lucky enough to be able to enjoy the sun, for the first time that day, which had broken through the clouds and was sparkling on the water. Plenty of people were out walking around Skiren on this day.


We reached an embankment between Skiren and Dammkärret. A few boats were moored by the water’s edge or lay on shore. A picnic table stood close to the water, and we rested there for a bit in the sun before continuing.


A road led us through the community Stavsjö to a parking lot by a hostle and the old inn, Stavsjö Wärdshus. An information board was located there close to the road Nyköpingsvägen, informing us that we were now to continue on section 31 on the other side of the road, continuing along the lake Stavsjön.


The path was narrow, it runs in a tight space between the lake and a fence, and it felt a bit as if we were intruding on someone’s property. But the view over Stavsjön was nice, and when we reached the end of the fence the path became wider.


We reached a gazebo with a view of the lake, and from there the path lead up to a small road. From there we crossed underneath a larger road and soon arrived at Stavsjö Klint, a rest stop by European route E4.


It felt rather strange to be standing at the parking lot watching the motorists stopping to eat or fill up with fuel. It was even stranger, and also a bit unpleasant, to continue the hike along the paved slip road joining the highway and on the bridge crossing over E4. This is a place which I have travelled past many times through the years. As a child, my family and I would sometimes stop here when travelling to Stockholm or Åland. I have a strong memory of my father playing the song Personliga Persson with Cornelius Vreeswijk in the car when we stopped here to eat pancakes when returning home from Åland.


I kept Oliver and Charlie on a short leash in case they suddenly decided to jump out into the road, but we still had to cross the roadway before we cold leave the slip road for a small forest road.


Soon thereafter the trail continued on a path through the forest, which soon reached a clear felling. The noise from the motorway could be heard clearly, and the sun was still shining so it was a bit hot to cross the clear felling.


The path reached the forest again, and lead to a small gravel road. We followed the road for a short distance before the trail turned back into the forest. We reached a footbridge running over a bog. Charlie was first crossing the footbridge, and I followed him. When I stopped to photograph him he tried to turn around and promptly fell down into the water with his behind. He got back up on his own, and we continued. But when I stopped to take a photograph of Oliver walking behind me he too fell down into the water with his behind, however I did have to help him get back up.


The dogs were happy to get dry, solid land underneath their paws, and we continued our hike through a pine forest. We passed remains of old coal pits, and orange tape tied around trees warning for hunters. I therefore kept the dogs on their leashes, and kept an vigilant eye on our surroundings. But we were lucky, for we neither encountered hunters, hunting dogs or game.


Eventually we reached a small gravel road, and there we found several pole signs. We continued to the right, and followed the sign for section 31 and Åbo. We followed the road until it met a dead end, and from there a path into the forest began.


We passed what looked liked the foundations of a small building. The sun was disappearing behind clouds, and I could tell that afternoon was approaching. The path eventually reached a clear felling. We crossed the clear felling and walked past two small cottages at a close distance.


The path continued through the forest, and we crossed a small gravel road leading to yet another cottage before the lake Björnsjön could be seen through the trees. We walked along Björnsjön until we reached a shelter.


The shelter at Björnsjön was equipped with two fire pits, firewood, a picnic table and a privy a short distance away. I put down my backpack on the picnic table and cleared a spot on the ground from sticks and cones so I could put the tent up. While I prepared for the night the sun began to set and darkness surrounded us. Watching the sun set over Björnsjön was beautiful, but I felt that the traffic noise I could hear somewhat disrupted the moment.


There was nothing to be done about that, so I made a camp fire and served the three of us dinner. Both Oliver and Charlie were tired, but while Oliver laid down to sleep Charlie walked around, puffing himself up and spying on things in the darkness. There are many things he still has to learn. I hope he one day will be as cool as Oliver, safe in his knowledge of what constitutes a danger and what does not.


We went to bed early that evening. It was cold, so I tucked both dogs in and for once Oliver did not mind being tucked in and remained in his sleeping bag underneath my jacket. This night was also cold, and I realised while I lay in my sleeping bag and pulled the strings as tight as I could that this would be the last night spent outdoors that year; I love sleeping outdoors but the comfort temperature of my sleeping bag was not enough for a good night’s sleep at this time of year.


We woke up rather early in the morning the next day. The pink sky was reflecting on the water, and the morning sky looked as if it was glowing between the trees.


I sat down at the picnic table to have breakfast, while the dogs roamed about by the water’s edge. Afterwards it was time to pack everything up. When I packed up my gear inside the tent Oliver went and laid down on his sleeping bag and on my packing bags. It didn’t seem as if he was ready to leave yet.


Eventually everything was packed, and we were ready to continue. We had to return back home and could therefore not continue on section 31, so instead we went back the way we had come the day before until we reached the signs; from there we continued on section 31:1.


The trail continues along the road until you reach a paddock, and from there the trail continues on a path into the forest. The path was wet and sections of it were torn up by horses, making it very muddy. We reached sign post, and from there the trail parted. You can either continue on the Sörmland trail or on the Östgöta trail; we continued on the Sörmland trail.


The path weaved its way through the forest and over bare cliffs. It was a nice section, but sadly the noise from the motorway could clearly be heard. That was not particularly strange however; with every step we got close and closer to the E4. We eventually reached a cart way running parallel with the motorway.


We followed the cart way until we came across a paved road, and from there the hike would continue only on roads. If you want you can make a detour to a bathing place, but we continued along the trail through an underpass under the motorway. After the tunnel we reached a crossing, and from there the trail continued to the right along a country road.


From there we only had to follow the road. Soon the Sörmland trail continues to left over a clear felling. It was here we would have arrived the day before if we had chosen the other route to Björnsjön instead of continuing to Stavsjö. Because the dogs and I were going to Strömsfors to take the bus home we continued along the road until we reached a crossing with a stop-sign. The bus stop is located to the left.


It felt good to sit down on the bench in the bus shelter, and the dogs laid down at my feet. We had not stopped to rest during our hike that day, but it had not been a very demanding hike, what with the larger portion of the hike following roads. But it had overall been a nice weekend hike, with several nice sections and good shelters. I felt pleased when I sat there waiting for the bus, but also a bit saddened by the fact that this would be the last hike sleeping outdoors of the year.

Day 1
Day 2
Dag 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s