Skönnarboleden, februari 2018

on

To read in English, please right click here and open in new tab

Att sova ute på vinterhalvåret var något som jag redan under hösten kunde konstatera inte var någonting för mig, jag är för frusen av mig för det helt enkelt. Det var en ny kännedom jag hade fått om mig själv, och det var något som jag hade svårt att att erkänna för mig själv. Däremot så drar man ibland förhastade slutsatser.

Jag fick höra att en kompis i det friluftsgäng jag ibland hänger med tänkte inviga sin nya sovsäck. Nyfikenheten på att sova ute på vintern väcktes och jag var nog i slutändan inte särskilt svår att övertala, speciellt när det visade sig att ingen vandring var involverad och jag kunde ta med så många filtar jag orkade böra från bilen.

Men även om jag var orolig för att jag skulle frysa, så var jag än mer bekymrad över hur Oliver och Charlie skulle hålla värmen. Ganska snabbt byggde jag upp ett berg av sovsäckar, termokläder, filtar och hundtäcken på köksbordet där jag la upp all den packning vi skulle ha med. I slutändan fick jag knappt med hälften, och då bar jag också en påse med extra hundtäcken i; totalt hade jag sju stycken med mig, 3 till Charlie och 4 till Oliver.

Vi var tre stycken plus grabbarna som skulle ut och övernatta. Vilket vindskydd vi skulle till var spikat, och förväntansfulla lämnade vi stan bakom oss i bil och körde ut mot skogen. En detalj som vi däremot inte riktigt hade räknat med var att om det är snö i stan så finns risken att det är ännu mer snö utanför stan, och snöa hade det gjort ordentligt de senaste dagarna. Kort sammanfattat så kom vi inte särskilt långt på den lilla oplogade skogsväg som ledde till vindskyddet; vi behövde göra upp en ny plan.

Ganska snabbt bestämde vi oss för att pröva ett annat vindskydd, och vi meddelade detta till vår tredje kamrat som skulle komma efter oss och fortsatte köra vidare. En oplogad liten skogsväg satte stopp för även denna plan. Vi sökte nu ett vindskydd som låg i anslutning till en väg som skulle kunna tänkas vara plogad, och vi kom och tänka på det vindskydd där vi hade varit när vi i september året innan paddlade packraft.

Det blev att meddela vår efterföljare att vi hade en ny färdplan, och frågade om han kunde köpa med sig ett par säckar ved eftersom vedtillgången troligen skulle vara minimal i bästa fall och mest troligen osannolik; och så körde vi vidare.

Nu såg det ut att gå mycket bättre. Förvisso så gick inte bilparkeringen utnyttja, men vi kunde parkera bra i vägkanten. Så det var bara att tömma bilen på ryggsäckar och hundar för att gå till vindskyddet. Snart började vi fråga oss om det inte var så att det borde ligga en spång där vi gick för att strax därpå kunna konstatera att det borde det göra, men att spången låg under så pass mycket is och vatten att den inte gick att vi inte kunde få fram den.

Men skam den som ger sig! Vindskyddet ligger på en udde, och vi resonerade att vi borde kunna gå längs vägen en liten bit och sedan gå genom skogen för att på så vis komma bakvägen till vindskyddet. Så vi gick tillbaka, och Oliver lyckades trampa igenom isen med ett bakben, men bara vi kom fram till vindskyddet så skulle vi kunna få honom varm och torr vid elden. Vi fortsatte upp på vägen, och sedan ner i skogen. Snön nådde oss upp till knäna, och vi kunde ganska snabbt konstatera att under snön fanns det vatten. Tredje gången gillt, trodde vi.

Tillbaka i bilen var Charlie väldigt missnöjd (han hatar att åka bil), Oliver förvirrad och vi människor kände oss besvikna, lite frustrerade och än mer beslutsamma om att det skulle bli en utenatt, men först behövde vi tanka bilen. Sedan bar det av till ett fjärde vindskydd, bort mot Örebro där vi hoppades att det hade snöat mindre. Vi meddelade vår efterföljare som tydligen inte ens hade kommit iväg än.

Det var alltså på det viset som vi till slut hamnade vid vindskyddet i Skönnarbo, vid Skönnarboleden. Skönnarboleden är ungefär 10 kilometer lång, och det finns tre eldstäder varav en vid ett vindskydd med dass. Tjälmo hembygdsförening ombesörjer för att det finns ved i anslutning till vindskyddet. I början av leden ligger en gammal kvarn och gamla hålldammar som finns kvar efter den järn- och sågverksindustri som en gång i tiden fanns här.

Under bilfärden hade Oliver hunnit torka. Från bilparkeringen gick vi ett par hundra meter längs leden innan vi kom fram till vindskyddet. Det ligger vackert beläget vid en sjö och har en stor eldstad. Vi ställde vår packning i vindskyddet och sopade ut alla snö med en träslev som fanns i vindskyddet. Jag bäddade därefter iordning med liggunderlag och sovsäckar till mig och grabbarna, och bytte till varmare täcken på dem. Även om Oliver hade torkat i bilen så visade det sig att de två täcken han hade på sig fortsatt var fuktiga.

När allt var klart i vindskyddet var det dags att få igång elden. Bakom vindskyddet fanns det en massa ved, och vi ägnade en stund åt att bära fram den ved som vi tänkte kunde gå åt under eftermiddagen och fram till natten. Vi höll oss varma när vi bar veden, och när brasan var igång värmde den skönt. Det var nämligen en väldigt kall dag, och den vind som blåste in över sjön gjorde inte temperaturen behagligare.

Medan vi jobbade med veden och att få igång brasan busade Oliver och Charlie i snön och utforskade runtomkring vindskyddet. När de efteråt la sig ner för att vila blev de snabbt kalla, och jag bäddade ner dem i deras sovsäck och la mina extrakläder ovanpå dem. Oliver, som aldrig gillat att ligga nerbäddad, verkade tycka att det var skönt medan Charlie inte hade ro att ligga still någon längre stund.

När mörkret föll blev kylan mer påtaglig, och det var runt den tidpunkten som den tredje deltagaren anslöt sig till kvällens utehäng. Vi lagade mat, och stod sedan runt brasan och trampade runt ibland för att hålla liv i fötterna; vi eldade så att eldstaden glödde.

Det slår mig varje gång vilka djupa samtal en lägereld oftast öppnar upp för, och vi pratade skämtsamt om varghybrider, diskuterade glädjeämnen och missöden i våra friluftsutövanden och mer privata ting.

Så småningom blev det dags att sova, och vi la ordentligt med ved på brasan. Jag bäddade ner hundarna ordentligt innan jag kröp ner i mina dubbla sovsäckar. Natten blev kall, och när vindarna tilltog kändes det som att de drog rätt igenom sovsäckarna. När jag vaknade på morgonen hade Charlie lagt sig mellan mig och Oliver, och hade inget annat än sina täcken som värmde.

En av de andra gick upp först och väckte liv i elden. Jag kröp ur min sovsäckar, och det var bra kallt att dra kängorna på fötterna. Det vintertäckta landskapet bjöd på en stillhet och tystnad som kändes fel att bryta, och vi samtalade lågmält fram tills alla var uppe på fötterna och vi satte oss ner för att äta frukost.

Hundarna tog sig en liten tur runt vindskyddet, men det var tydligt att Charlie var kall efter natten. Han frös så att han skakade, och när jag bäddade ner honom under alla sovsäckar och extrakläder låg han frivilligt kvar. Oliver verkade också lite kall, men inte så pass att han frös. Charlie fick ligga nerbäddad tills vi skulle åka hem, jag packade ner allting då. Det var däremot uppenbart att jag behövde se över deras utrustning om vi skulle sova ute på vintern igen.

Och sova ute på vintern igen ville jag, trots kylan. Det var någonting väldigt speciellt med att värma sig vid elden en kall vinterkväll, och att vakna upp till absolut stillhet och tystnad i ett vitt landskap.







The Skönnarbo Trail, February 2018

To sleep outdoors during the winter-half year was something that I already in the Autumn had decided was not for me, I get cold too easily. It was a new fact I had learned about myself, and one I had a difficult time to make peace with. But sometimes one can be too quick to reach conclusions.

I was told that a friend in the group of outdoor enthusiasts I sometimes hang out with wanted to try out his new sleeping bag. My curiosity was piqued, and in the end I do not think I was that difficult to convince, especially when I was told that no hiking would be involved and I could bring as many blankets as I could carry from the car.

Even though I was worried about freezing, I was more concerned with how Oliver and Charlie would stay warm. Soon I had built a mountain of sleeping bags, winter shell garments, blanktes and coats for the dogs on my kitchen table where I laid all the stuff I would be bringing. In the end I managed to bring about only half of it, and stil I had to carry a bag with extra dog coats in; 7 in total, 3 for Charlie and 4 for Oliver.

We were three plus the boys that were going to spend the night outdoors. What shelter we would be visiting had already been decided, and it was with great anticipation that we left town and drove to the forest. One detail that we had not factored in was that if there was snow in the town then there was a risk of there being even more snow outside of town, especially when it had been snowing heavily in the last few days. In short, we did not get far on the small unploughed road leading to the shelter; we had to make a new plan.

Soon we decided to try for another shelter, and we let m our friend who would be arriving after us know and continued. A small unploughed road put an end to our second attempt. We now needed to look for a shelter close to a road that would be ploughed, and we came to think about the shelter we had camped at in September the year before when we went packrafting.

We let our follower know that we had a new destination in mind, and asked if he could stop and buy firewood on the way because we were pretty sure that in the best case scenario the supply would be minimal and most likely there would be nothing to use; and continued to drive.

Things were looking better now. The parking space was covered in deep snow, but we could park the car on the side of the road. We emptied the car of backpacks and dogs, and began walking to the shelter. Soon we asked ourselves if there had not been a foot bridge right about where we were walking and could shortly ascertain that we should indeed be walking on a foot bridge but it was covered by so much ice and water that we could not see it.

But shame on those who give up! The shelter is located on a point of land, and we reasoned that we should be able to reach it if we walked a bit down the road and then through the forest to reach the shelter the back way. So we headed back, and Oliver managed to step through the ice with a hind leg, but if we reached the shelter soon we would be able to get him warm and dry by the fire. We continued along the road, and then into the forest. The snow reached up to our knees, and we soon realised that underneath the snow there was water. It turned out the third time is not a charm.

Back at the car Charlie was not very pleased (he hates riding in cars), Oliver was confused and we humans felt disapointed, a bit frustrated and even more determined that we would be sleeping outdoors, but first we had to refuel the car. Afterwards we continued towards a fourth shelter, close by road 51 to Örebro, where we hoped there would be less snow. We let our follower know, and it turned out he had now even left home yet.

And that is how we eventually ended up at the shelter in Skönnarbo, at the Skönnarbo trail. The Skönnarbo trail is about 10 kilometres long, and there are three fire pits and one is located by a shelter with a privy.  Tjälmo local history society provide fire wood in connection to the shelter. At the beginning of the trail there is an old mill and old dams left from the iron- and sawmill industry that once was located here.

During the car ride Oliver had dried. From the parking lot we hiked a couple of hundred meters along the trail before we reached the shelter. It is beautifully situated by a lake and has a large fire pit. We put our backpacks down inside the shelter and sweeped out the snow with a large wooden spoon we found in the shelter. I prepared our sleeping mats and sleeping bags, and changed the boy’s coats for warmer ones. Even if Oliver had dried in the car it turned out his coats were still damp.

When everything was prepared in the shelter it was time to get the fire going. There was plenty of fire wood behind the shelter, and we spent some time carrying the amount of firewood we thought we would be using during the afternoon and through the night. We remained warm while carrying the firewood, and when we got the fire going it warmed us nicely. It was a rather cold day, and the wind that blew across the lake did not really help make the temperature more comfortable.

While we carried the firewood and got the fire going Oliver and Charlie played around in the snow and explored around the shelter. When they afterwards laid down to rest they quickly became cold, so I tucked them down into their sleeping bag and put my extra clothes on top of them. Oliver, who never has liked being tucked in, seemed to like it but Charlie did not remain laying still for very long.

When the darkness fell the cold became more tangible, and it was around this time that the third participant for the evening’s gathering joined us. We cooked dinner, and stod around the fire and stamped around to keep our feets warm; our fire was so big that the fire pit glowed.

It strikes me every time how deep the conversations around the fire often gets, and we talked jokingly about wold hybrids, discussed both joys and mishaps we had experienced during outdoor adventures and more personal matters.

Eventually it was time to go to sleep, and we stapled plenty of firewood on the fire. I made sure to tuck the dogs in properly, and then crept inside my double sleeping bags. The night was cold, and when the winds picked up it felt as if they blew straight through my sleeping bags. When I woke up in the morning Charlie had laid down between me and Oliver, with nothing but his two coats providing him with warmth.

One of the others got up first and resurrected the fire. I crept out of my sleeping bags, and it was very cold to put my feet down into my boots. The snow covered landscape was still and quiet and it felt wrong to break the silence, so we spoke in low voices until all of us were up and about and we sat down to have breakfast.

The dogs went for a short walk around the shelter, but it was clear that Charlie was cold after the night. He was so cold that he shivered, and when I tucked him in underneath all our sleeping bags and extra clothes he happily remained. Oliver also seemed cold, but not enough to be freezing. Charlie remained laying until we were to return home and I had to pack everything up. It was however obvious that I would have to figure out a way to keep them both warm if we were to sleep outdoors again the winter.

And sleep outdoors in the winter again was something I really wanted to do, despite the cold. There was something special about seeking warmth from a fire, and to wake up to absolute stilness and quiet in a white landscape.

En kommentar Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s