Klockaretorpsleden, maj 2018

To read in English, please right click here and open in new tab

Under vinterhalvåret har jag besökt platser som jag ibland känt att dit vill jag tillbaka igen för att se hur det ser ut när det blivit vår och blommorna börjar komma, eller hit måste jag och tälta när det blivit sommar och naturen är klädd i full grönskande skrud. En sådan plats är Klockaretorpsleden som delvis går genom lövskog. Det måste växa vitsippor här på våren minns jag att jag gick och tänkte när jag gick där med hundarna i vintras.

Så när en kompis ville följa med och testa på vandring med sina två hundar så kom jag att tänka på Klockaretorpsleden. Men det var inte bara tanken på vitsippor som lockade, utan jag tänkte praktiskt också. Även om vi nyss var hemkomna från vårt packraftingäventyr i Nittälven, så hade jag faktiskt inte gått några längre sträckor med Oliver än. Men jag hade uppmuntrats att gå med honom i skog så mycket som möjligt, och fått okej på att testa vandring bara vi stannade och vilade ofta och jag var lyhörd på Oliver. Klockaretorpsleden ligger nära stan, så pass nära att det bara är att ta spårvagn dit, vilket också innebär att det skulle vara smidigt att avbryta och ta sig om Oliver skulle visa sig inte orka.

Jag och min kompis avtalade om att mötas upp vid en hållplats för spårvagnen, och tog 3:ans spårvagn till Klockaretorpet. Från hållplatsen följde vi en asfalterad gångväg förbi en skola och radhus med trädgårdar och därefter var vi uppe i skogen på leden.

Det var en varm dag, det fanns knappt några moln på himlen, och vi höll ett lugnt tempo med tanke på Oliver. Men det var inte helt sanningsenligt inte bara för Olivers skull; ett hav av vitsippor bredde ut sig över marken. Bredde ut sig gjorde också en ganska obehaglig lukt som vi inte kunde fastställa vart den kom ifrån; det luktade både som om någonting dött låg och ruttnade och som avlopp. Stanken till trots så var det omöjligt att inte njuta av vitsipporna, och vi tog snart första stoppet för att arrangera hundarna för fotografering bland vitsipporna.

Klockaretorpsleden bjuder på en väldigt varierad skog, och det är väldigt skarpa gränser mellan lövskog och tallskog. Vi talar om mer eller mindre raka linjer, och det syntes också på hur vitsipporna växte. På ena sidan av linjen bland lövträden bredde de ut sig, och på andra sidan linjen med tallskog såg marken helt annorlunda ut. Det var väldigt fascinerande att se dessa tydliga gränser.

Om man vill så kan man göra en avstickare från Klockaretorpsleden och gå ut till ett fågeltorn och ett gömsle. Jag kan varmt rekommendera den avstickaren, för även om man inte nödvändigtvis är intresserad av att beskåda fåglar så är stigen ut till gömslet väldigt vacker och speciell.

Fågeltornet är byggt i en hage, men det fanns inga djur på bete när vi kom. Taggtråden tyder däremot på att hagen troligtvis är avsedd för nötkreatur. I fågeltornet finns det ett bänkbord, så vi bestämde oss för att äta lunch där uppe. Det var lite nervöst att gå upp för de smala och branta trapporna med Oliver eftersom koordinationen i bakbenen är en av de saker som påverkats hos honom efter hans senaste sjukdomsåterfall, och min kompis var orolig för hur hennes hundar skulle klara det eftersom de inte var vana vid den typen av trappor överhuvudtaget; men det gick bra för samtliga hundar.

Väl uppe dukade vi upp på bordet. Jag hade med morotssoppa att värma på och som jag kunde bjuda min kompis på, och hon hade i sin tur med kanelbullar så vi åt en riktigt god lunch. Hundarna fick naturligtvis också mat, även om Charlie mest var intresserad av att leka med sin mat. Vi tog en lång lunch, och tanken var också att Oliver skulle få chansen att vila sig ordentligt men det var han inte särdeles intresserad utav. Till slut fick jag kommendera honom att i vilket fall ligga ner så att bakbenen fick vila, och under tiden satt vi och pratade och tittade på fåglarna.

Min kompis visade sig vara rätt duktig på olika sorters fåglar, och även om jag tycker det är kul att titta på djurlivet i naturen så har jag aldrig riktigt intresserat mig för artnamn. Men när en rovfågel som skimrade i brunrött plötsligt kom och svävade nära över oss blev även jag nyfiken på vad fåglarna hette. Väl hemma tog min kompis reda på att det troligtvis var en tornfalk som vi sett.

Men i fågeltornet kunde vi inte bli sittandes hela dagen, så till slut packade vi ihop våra grejer och fortsatte ut till gömslet. För att komma dit ut måste man gå över en bro och sedan följa en lång spång som leder igenom en våtmark med massa björkar. Det är en väldigt vacker sträcka och det känns väldigt märkligt att få uppleva en sådan plats så nära en stad i sydöstra Sverige.

På vägen ut till gömslet berättade min kompis att det fanns en fiskmås som fastnat på ett staket ute i vattnet, men att man inte lyckats få tag på någon som kunde ge sig ut för att få loss fågeln. Vid gömslet låg det delar av en fiskmås utspridd, och vi hoppades att det var fiskmåsen som fastnat som blivit tagen av någon rovfågel så att den slapp lida mer.

Vi gick in i gömslet för att spana ut på fåglarna i vattnet, och såg mest fiskmåsar men också svan. Länge tittade vi efter om vi kunde se någon fågel som satt fast på staketet till hagen som gick genom vattnet, men det var inte förens vi skulle gå iväg som min kompis fick syn på någonting vitt som fladdrade i taggtråden. Vi kunde inte avgöra om det var en fågel eller plast som hängde där, men det var ändå hjärtskärande att se. Oavsett så fanns det ingenting vi kunde göra, och min kompis sa att hon skulle rapportera till den grupp där hon först läste om fiskmåsen,

Det är alltid lika spännande att se hundarna gå på en lång spång och se om någon av dem ska få för sig och trängas så den andre åker ner. Nu var jag dessutom lite orolig över att Oliver skulle få sig en knuff och tappa balansen, men det gick bra. När vi gick över bron till gömslet såg vi en liten stig som svängde av, och vi blev nyfikna på vart den skulle leda så nu när vi var på väg tillbaka bestämde vi oss för att följa stigen. Den gick genom ett våtlandskap och ledde strax ut på en grusväg. Följer man grusvägen till vänster kommer man tillbaka till stigen som leder till Klockaretorpsleden.

Vi blev däremot lite mer sugna på att utforska. På kartan kunde vi se att det låg två dammar till höger om oss, men vi kunde inte se skymten av dem. Därför svängde vi av på en annan väg som också skulle leda förbi dammarna för att se om vi skulle kunna se dem därifrån. Vägen ledde fram till en radioflygklubb, komplett med en liten vindvimpel och varningsskylt för lekande pensionärer. Strax bortanför klubbhuset låg en anläggning med våg för fordon och presenningar över stora högar av vad vet vi inte. Uppe på en platå hittade vi också tillslut dammarna. Vi blev aldrig riktigt kloka på vad det var för plats vi hade hittat.

Solen värmde ganska rejält när vi gick tillbaka längs vägen och det märktes på hundarna, och vi ville båda två komma tillbaka in i skogen och skuggan under träden; och så vi ville få se mer vitsippor.

Den sträcka som följde bjöd på den mest spektakulära bädd av vitsippor som någon av oss någonsin skådat. Det växte vitsippor så långt ögat kunde nå, och vi bestämde oss snart för att stanna och vila. Oliver var trött nu, och efter att han druckit vatten la han sig äntligen ner på eget bevåg för att vila. De andra hundarna behövde egentligen också få lite återhämtning, värmen hade tagit på dem och min kompis hundar är inte vana vid att vandra. Jag satte mig ner bredvid Oliver, men blev snart påhoppad och nerbrottad av Charlie som sedan la sig ner ovanpå mig.

Vi satt rätt länge bland vitsipporna innan vi begav oss av igen. Den obehagliga lukten kom tillbaka och mellan träden såg vi att vi var nära presenningarna; vi funderade på om det var därifrån som lukten kom. Så småningom gav lövskogen vika för tallskog, och resten av leden gick längs stigar och asfalterad väg.

Det var ett trött gäng med hundar och människor som slog sig ner på en bänk för att vänta på spårvagnen. Men vi verkade nöjda allihopa med dagens stadsnära vandring, och det kändes så kul att få se Oliver ute och lufsa i skogen igen på tur. Det är liksom lite där han hör hemma.


 

 

 

 

The Klockaretorp Trail, May 2018

During the winter half-year I have visited several places that I have thought I must return to in the spring to see the budding flowers, or I must visit here again and bring the tent once it is summer was and nature is dressed in green. The Klockaretorp Trail is one of those places. The trail goes partly through deciduous forest and when I hiked here with the dogs last year in the winter I thought that wood anemones must grow here in the spring.

When a friend curious about hiking asked to accompany me on a hike with her two dogs I thought of the Klockaretorp Trail. But it was not only the thought of wood anemones I had in mind, I was also being practical. Even though we had recently returned from our packrafting adventure at Nittälven I had not actually walked any great distances with Oliver yet. But I had been encouraged to walk with him in forests as much as possible, and had been given the all clear to try hiking as long as we stopped to rest often and I paid attention to Oliver. The Klockaretorp Trail is located close to town, so close that we could even take the tram there, which also meant it would not be too difficult to cut the hike short if Oliver would not be able to manage the whole hike.

My friend and I had agreed to meet up at a tram stop, and took tram number 3 to the end stop Klockaretorpet. From the stop we followed a paved footpath past a school and terrace houses with gardens and then we were inside the forest and on the trail.

It was a warm day, there were barely any clouds in the sky. We kept a slow pace for Oliver’s sake, but to be completely honest it was not only for him; there was a sea of wood anemones covering the ground. There was also a rather unpleasant smell that we could not identify; it smelled both as if something had died and laid rotting and like a sewer. But despite the smell we enjoyed the wood anemones to the fullest, and we stopped to arrange the dogs amongst the flowers for photographs.

The Klockaretorp Tail offers a very varied forest, and the lines between deciduous forest and pine forest is sharp. We speak more or less of straight lines, and it showed in how the wood anemones grew. On one side among deciduous trees the wood anemones covered the ground, and on the other side of the line pine forest grew and the ground looked completely different. It was very fascinating to see these clear lines.

If you wish you can make a detour from the Klockaretorp Trail and walk out to a bird watch tower and a bird hide. I can highly recommend taking the detour, for even if you do not have an interest of watching birds the path to the bird hide is beautiful and different.

The bird watch tower is built in a pasture, but there were no animals there that day, but the barbed wire makes be believe that the pasture might be used for cattle. There is a picnic table up in the bird watch tower, and we decided to have lunch there. I was a bit nervous walking up the narrow and steep stairs with Oliver because loss of coordination is one of the problems he has suffered after his latest relapse, and my friend was concerned that her dogs would not be able to make the stairs because they were not used to that type of stairs at all; they all did fine however.

Once we were up we set the table. I had brought carrot soup to heat that I could also treat my friend to, and she had brought cinnamon buns so we ended up having a very nice lunch. Of course the dogs also had lunch, but Charlie was however more interested in playing with his food. We took a long lunch, and the idea was for Oliver to rest but he was not very interested in resting. Finally I had to tell him to lay down so at least his hind legs could get some rest, and in the meantime we talked and watched birds.

My friend turned out to be rather good at naming different birds, and even though I enjoy watching wildlife I have never had much interest in naming different species. But when a bird of prey shimmering in a red-brown colour came and hung in the air above us I became curious about what kind of bird it was. Later at home my friend found out that the bird had probably been a kestrel.

We could not remain in the tower for the rest of the day, so eventually we packed everything up and headed out to the bird hide. To get there you have to walk across a bridge and then follow a long footbridge leading over wetland with lots of birch trees. It is beautiful to walk there and it feels a bit strange to get to experience a place like that so close to a town in the southeast of Sweden.

On our way to the bird hide my friend told me about a seagull that had gotten stuck on a fence running through the water, but there had been no luck in finding anyone with the right equipment to enable a rescue. At the hide there were body parts of a seagull strewn around, and we hoped that it was the seagull that had been stuck that had been taken by a bird of prey so it did not have to suffer anymore.

We stepped into the hide to watch the birds in the water, and we mostly saw seagulls but also swans. We spent time trying to locate the bird stuck in the fence but it was not until we were ready to leave that my friend spotted something white flapping in the wind on the barbed wire. We could not tell if it was a bird or plastic that was hanging there, but it was heart wrenching to watch. There was not much we could do, but my friend said she would report back to the online group where she had read about the seagull.

When the dogs walk on a footbridge it is always exciting to see if one of them will try to push past the other and fall down. Now I was also a bit worried that Oliver would be pushed and loose his balance, but nothing did happen. When we crossed the bridge on our way to the hide we had passed a narrow trail and were curious on where the trail would lead. Now when we were heading back we decided on following the trail. It went through the wetland and ended by a gravel road. If you follow the road to the left you will come back to the path leading to the Klockaretorp Trail.

However, we felt like doing some more exploring. On the map we could see that there were two ponds on our right side, but we could not see either of them. Therefore we turned onto another road that was also supposed to pass the ponds. The road led to a model aircraft club, complete with a small wind pennant and a sign warning for playing senior citizens. Close to the club house we saw a facility with a scale for vehicles and tarps was covering large piles of what we do not know. We finally found the ponds on a plateau. We never really figured out what that place was.

The sun was shining and it was rather warm walking back along the road, especially for the dogs, and we both wanted to get back into the forest and into the shade underneath the trees; and we wanted to see more wood anemones.

The section that followed treated us to the most spectacular bed of wood anemones that either of us had ever seen. There were wood anemones for as far as the eye could see, and we soon decided to stop and rest. Oliver was tired now, and after he had some water he finally laid down to rest on his own free will. The other dogs were also tired and in need of some rest. The warm sun took its toll, and my friend’s dogs were not really used to hiking. I sat down next to Oliver, but was soon jumped and wrestled to the ground by Charlie who then laid down on top of me.

We remained sitting amongst the wood anemones for some time before we headed off again. The unpleasant smell was back and between the trees we could see that we were close to the tarps; we thought that perhaps the smell came from whatever lay underneath them. Eventually the deciduous forest gave way to pine forest, and the rest of the trail followed paths and a paved road.

We were a tired group of dogs and people that sat down on a bench to wait for the tram. But we all seemed pleased with our hike, and I had very much enjoyed seeing Oliver out and about in a forest again. That is, after all, in a way where he belongs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s