Holavedsleden, maj 2018

To read in English, please right click here and open in new tab

En led som går genom det småländska skogslandskapet och förbi platser med fin utsikt längs en rutt som förr var fruktad för stråtrövare lät väldigt lockande för mig. Jag såg framför mig stigar som slingrade sig fram genom djup och mosig barrskog och över steniga höjder i ett landskap som kanske skulle komma att påminna om målningar av John Bauer. Denna led, Holavedsleden, sträcker sig 59 kilometer från Tranås till Gränna och ska vara en av Smålands mest populära vandringsleder.

Efter att ha gått leden så måste jag säga att jag har lite svårt att förstå varför. Nog för att leden bitvis går genom skog, men det är framförallt en led som följer vägar förbi stora bondgårdar och beteshagar. Det gör förvisso Holavedsleden till en lättvandrad led, och för Olivers del är det numera en stor fördel. Detta skulle bli vår längsta vandring hittills.

Holavedsleden börjar, eller slutar, vid Hättebaden i Tranås men jag bestämde mig för att starta vid Säthälla gård utanför Tranås. Det kändes inte särskilt lockande att vandra längs utkanten av Tranås, men det gjorde också att första dagsetappen inte blev för lång för Oliver. Att jag valde att börja min vandring från Tranås mot Gränna hade att göra med att jag fastnat vid tanken att avsluta vandringen uppe på Grännaberget, och där avnjuta en fika vid caféet med utsikt över Gränna, Vättern och Visingsö.

Jag fick skjuts ut till Säthälla Gård av min pappa, för på denna vandring skulle pappas hund Chiko, också kullbror till Charlie, göra mig, Oliver och Charlie sällskap. Det var nästan ett år sedan jag sist hade haft med mig honom på vandring och då var han fortfarande en valp. Det kändes kul att få se hur han skulle fungera på vandring som vuxen. Jag planerade dessutom att sova i vindskydd, och det skulle bli en förstagångsupplevelse för Chiko.

Vi började vår vandring en torsdag morgon längs en liten väg som gick förbi hästhagar. Charlie och Chiko dansade runt varandra av upprymdhet, skrämde upp några av hästarna som gick och betade vilket i sin tur spelade upp dem ännu mer. Det fanns inte ett moln på himlen, och jag visste det inte då men detta var början på den värmevåg som skulle få denna månad att gå till historien som den varmaste majmånaden någonsin sedan man började att mäta temperaturen i Sverige.

Eftersom jag är jag började vi vandringen med att snart gå vilse. Leden fortsatte egentligen längs uppfarten till ett litet rött hus, och jag följde en traktorväg ut på en åker. Jag kom snart underfund med att jag var helt fel ute och fick vackert traska tillbaka. Det känns alltid fel att gå så nära inpå någons egendom och jag kunde höra hundar som skällde på oss när vi gick förbi. Bakom huset kom vi fram till en stig som först ledde oss längs en åker och sedan in i skogen och upp på en bergknalle.

Eftersom Oliver ska vila ofta för att inte överanstränga sina bakben slog vi oss ner i skuggan vid en stor sten för att vila och dricka vatten. Ingen av hundarna var egentligen intresserade av att vila, men när jag la mig ner själv så kom alla tre och för att lägga sig bredvid mig. Vi låg sedan där och njöt av att äntligen vara ute på vandring igen, av fåglarna som kvittrade i träden och av att bara få vara ute tills skuggan försvann och vi plötsligt låg i brännande varm sol.

Vi fortsatte längs stigen ner för bergsknallen och kom ut på en grusväg. Vi följde grusvägen fram till en korsning med en bondgård, och där gick vi till höger och förbi hagar med kor. Korna var nyfikna på oss och kom fram till sina stängsel för att ta sig en närmare titt. Nu började det kännas att dagen skulle bli väldigt varm, och värmen tog snabbt på oss alla fyra, så när vi passerade en liten bäck öste jag vatten över hundarna för att svalka dem.

Snart därefter stannade vi på en skuggig plats vid sidan av vägen för att äta lunch. När det är väldigt varmt tappar jag lätt aptiten, men eftersom det är viktigt att fylla på med både energi och vätska tog jag ändå och kokade upp soppa och åt en chokladbit. Hundarna fick också lunch, och efteråt lade sig alla tre ner för att vila. Framförallt Chiko var trött, men som redan nämnts är han inte lika van vid vandring som de andra.

När vi fortsatte vår vandring hade det börjat samlas lite moln på himlen och vägen var kantad av fler träd än tidigare vilket gjorde att det inte kändes lika varmt som innan. Vi passerade bondgårdar och en gammal vit träbyggnad vars fasad pryddes av en stor klocka, och jag funderade på om det var en gammal skolbyggnad.

Till slut kom vi fram till vad som kändes som en liten oas. En skogsväg med en bro över en bäck ledde fram till en stor gräsyta med en bänk placerad vid bäcken. Vi stannade där, och jag ställde av mig ryggsäcken på bänken. Det kändes väldigt skönt att få lufta ryggen; min skjorta satt som klistrad. Medan hundarna släckte törsten vid bäcken passade jag på att fylla på mina vattenflaskor, och därefter öste jag vatten över alla hundarna igen. Ingen av dem tycker egentligen om att bli nerblött, men jag märker att de tycker att det är skönt med svalkan efteråt; de får mycket mer energi.

Vi dröjde oss kvar vid bäcken ett tag innan vi fortsatte längs skogsvägen, och efter en stund kom vi ut till en större väg som gick förbi ett stort kalhygge. Från vägen leder en sönderkörd stig fram till sjön Avlången, och där finns det två vindskydd med två eldstäder. Enligt kartan skulle det också finnas ett dass, men det lyckades jag aldrig att hitta. Det ena vindskyddet var upptaget av en familj som grillade korv, så jag slog mig ner i det som var ledigt.

Barnen var väldigt nyfikna på hundarna och vad jag höll på med, och när jag sa att jag skulle sova i vindskyddet så undrade de om jag inte hade någonstans att bo. De tyckte också att Chikos sele fick det att se ut som om han hade bröst. När jag bäddat iordning i vindskyddet la vi oss alla fyra för att vila. Jag måste ha somnat till, för när jag vaknade var familjen borta och den brasa de hade grillat vid var utbränd.

Jag klev upp för att utforska området kring vindskyddet, och Charlie och Chiko sprang omkring och lekte. Vid det andra vindskyddet hittade jag ved, så jag bar bort lite till mitt vindskydd, gjorde iordning en liten brasa och lagade middag. Efteråt måste jag ha somnat till igen, för jag vaknade av att Chiko och Oliver skällde. Till och med Charlie som normalt inte brukar skälla gav ifrån sig ett par skall. Det som väckt deras uppmärksamhet var en ensam vandrare, och det såg inte riktigt ut som att hon hade förväntat sig att bli utskälld av tre pudlar.

Det visade sig att hon också vandrade Holavedsleden tillsammans med sin hund. Hon hade lämnat sin hund, en staffordshire bullterrier, en bit bort för att undersöka om någon var vid vindskydden. Jag bjöd in henne till lägerelden, och efter att hon slagit läger i det andra vindskyddet kom hon över. Medan mörkret föll satt vi och pratade, och det visade sig att inte hon heller var särskilt imponerad av att leden så långt; hon hade också förväntat sig mer stigar och mindre väg. Hon hade dessutom gått hela vägen från Hättebaden och försäkrade mig om att jag inte hade missat någonting.

Medan vi satt och pratade såg vi hur någonting lös upp på himlen en bra bit bort. Det var som om någon tände och sedan släckte en stor strålkastare, och vi funderade på om det fanns någon större bebyggelse åt det hållet som ljuset kom ifrån. Vi fick ingen klarhet i vad det var, och till slut så gick vi och la oss.

Under natten vaknade jag av att det var fruktansvärt varmt, så jag kröp upp ur min sovsäck, la mig ovanpå och somnade om. Jag vaknade igen av att det var ännu varmare, och jag ångrade att jag hade lagt ett par vedträn på brasan innan vi gick och la oss. Men jag hann knappt tänka det innan det började störtregna. Störtregna är egentligen inte tillräckligt för att beskriva det regn som plötsligt fullkomligen öste ner, och snart därefter lös mörkret upp av blixtrar och ett par rejäla knallar dundrade över oss. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit med om ett så kraftigt åskoväder. När ovädret väl lättat försvann också den fruktansvärda värmen, och jag frös plötsligt och fick krypa tillbaka ner i sovsäcken.

När morgonen väl grydde kunde jag och den andre vandraren konstatera att det ljussken vi sett kvällen innan måste ha varit åskovädret. Luften kändes rensad den morgonen, och jag bestämde mig för att försöka komma iväg så snabbt som möjligt för att dra nytta av att det inte var så varmt. Så efter frukost packade jag ihop allting för att påbörja dagens vandring. Tyvärr var Chiko och den andra hunden inte särskilt imponerade av varandra, och Chikos ogillande fick Oliver och Charlie att bli lite misstänksamma, så jag lämnade våra nyfunna vänner vid vindskyddet. Däremot fann vi under dagen ett system som ändå tillät att vi på sätt och vis kunde ta sällskap av varandra. När jag stannade för att rasta så satt vi kvar tills de kom ikapp oss och då överlät jag vår rastplats till dem. På så vis kunde vi ändå dela dagens vandringsupplevelser med varandra.

Etapp två började längs vägen vi svängt av ifrån dagen innan, och ganska snart passerade vi en vattenkälla som inte var utmärkt på kartan. Vi följde vägen tills leden svängde av in i skogen, men snart var vi ute på en väg igen. Den andra dagen av vandring visade sig mest också följa vägar. I skogen syntes tydliga spår av vildsvin som gått och bökat precis intill stigen.

Vi kom fram till Djurafall där det låg en grupp gårdar. Nu hade det börjat bli kvavt, och och jag kunde jag se mörka moln längre bort på himlen. Även om jag inte hade lust att råka ut för en åskskur så var det ändå välkommet med svalkande regn. Jag var redan genomsvettig, och det kändes rätt blött i kängorna.

En väg gick upp mellan två hagar och snart nådde vi fram till två högar med staplade trä loggar. Jag slog mig ner där för att ge hundarna vatten, vädra fötter och kängor och äta någonting litet. Efter en stund dök våra nya vänner upp, och de var lika medtagna av värmen som jag. De slog sig ner på andra sidan vägen och vi pratade en stund innan jag överlät platsen helt till dem.

Det lilla blåa som tidigare synts på himlen försvann allt mer bakom molnen, så jag drog regnskyddet på ryggsäcken; även om vi alla säkert skulle tycka det vore skönt att bli lite blöta om det kom regn så ville jag inte ha blöt packning.

Vi fortsatt längs vägen som snart övergick till en gammal skogsväg som mynnade ut i en stig. Värmen var ännu mer tryckande, och jag började se mig om efter en trevlig plats att stanna och rasta på, men strax var vi ute på en väg igen. De två stoppen som följde för att vila och dricka vatten fick lov att bli vid vägkanten, och de sjöar som jag såg på kartan och tänkte bada hundarna i så att de skulle få svalka låg bortanför de kohagar och gårdar vi passerade. Egentligen var det ett pittoreskt och sommaridyliskt landskap som vi gick i, men jag hade ändå förväntat mig att leden skulle gå mer genom skogen och att det skulle ha funnits trevligare ställen att stanna på än väg- och dikeskanter.

Vi kom tillslut fram till en kohage som leden fortsatte igenom. Som en del läsare redan vet så är jag inte direkt förtjust i att gå genom hagar med betesdjur, och dessa kor visade sig vara väldigt nyfikna på hundarna. Så fort vi kom in i hagen ställde de sig i en halvcirkel runt omkring oss, och de hade nog kommit ända fram om det inte varit för att jag kunde mota bort dem med ena vandringsstaven. Det var nog enbart för att de verkade ha respekt för den som jag kunde slinka förbi med hundarna i en lucka mellan staketet och korna. De följde efter oss en bit, men så småningom verkade de tröttna på oss; eller så tyckte de att det var för varmt för att spatsera runt i hagen.

Som det ibland tenderar att vara i hagar så var det ibland svårt att få syn på nästa ledmarkering, och min nyfunna vän lyckades irra bort sig. Sådan otur hade inte jag, och vi tog oss igenom hagen utan att komma bort oss.

Enligt kartan skulle nästa vindskydd ligga nära en sjö, och jag såg verkligen fram emot att kunna svalka hundarna ordentligt och att själv få ta ett dopp. Jag blev därför ganska besviken när vi kom fram till en spång som ledde över något som var mer blötmark än sjö.

Efter spången följde vi en liten stig upp och förbi en åker, och precis ovanför åkern låg vindskyddet. Precis som vid det första vindskyddet fanns det två stycken, men här låg de bredvid varandra och det fanns bara en eldstad placerad framför det ena vindskyddet. Det fanns även ett dass och en vattenkälla en bit bort.

Jag slog mig ner i närmsta vindskydd, bäddade iordning och bytte till torra kläder. Mina av svett blöta kläder hängde jag upp på torkning, och sedan la jag mig ner med hundarna för att vila. Vi slumrade nog till alla fyra, för det nästa jag mins är att våra vänner dök upp och slog sig ner i vindskyddet bredvid. De var lika trötta och slitna av värmen som oss. Vi gick till vattenkällan, och sedan tillbaka till vindskydden där vi båda somnade. Efter ett par timmar vaknade jag och fixade middag till mig och hundarna, sedan kröp jag ner i sovsäcken och somnade om.

Eftersom det var så tryckande varmt trots att det var molnigt så hade jag förväntat mig att det skulle regna och eventuellt åska igen under natten, men när morgonen grydde fanns det inga tecken på nederbörd. Precis som dagen innan såg jag till att göra en snabb morgon för att hinna komma iväg innan det blev ännu varmare.

Vandringen fortsatte längs en väg, men strax fortsatte leden på en stig genom en hage. Vi stötte inte på några djur i hagen, och denna första lilla stig visade sig vara en av de få mysiga sträckorna på dagens vandring. För även om leden fortsatte genom skogen ett tag så fick vi traska i spåren till en skogsmaskin.

Vi kom fram till gränsen mellan Tranås och Gränna kommun, och det visade sig ha betydelse för underhållet av leden; ledmarkeringarna blev mycket bättre och tydligare. Vi stannade till vid kommungränsen för att vila, dricka vatten och invänta vårt vandringssällskap. När de kom ikapp oss så lämnade vi platsen till dem och fortsatte längs en väg.

Denna dag var lika varm som dagen innan, och vi stannade snart till igen vid en hög med staplade loggar för att dricka vatten och vila; värmen hade redan börjat ta hårt på oss.

Efter att ha fortsatt på vägen ett tag fortsatte leden på en bred stig genom skogen. Enligt information på kartan så skulle stigen förr ha använts av befolkningen i Örserum när de skulle gå till Gränna kyrka. Det var dagens andra mysiga stig genom skogen.

Snart var vi dock ute på en grusväg, och gruset var av den grövre typen som är jobbigt att gå på. Vårt vandringssällskap hade hunnit ikapp oss, och vi gick efter varandra med det avstånd som hundarna behövde.

Sista biten fram till vindskyddet gick längs ett motionsspår och förbi gamla kalhyggen. Vi blev därför positivt överraskade när vi kom fram till vindskyddet. Två vindskydd stod runt en eldstad med ett bänkbord omgivet av vackra gamla trän och buskar. I ena vindskyddet satt ett plakat som berättade att det tidigare legat ett torp här, och det var resterna av den gamla trädgården som omfamnade vindskydden och gjorde detta till en vacker och mysig plats. Det fanns också ved, ett dass som verkade vara relativt nybyggt, soptunna och en bit bort låg en vattenkälla. Vi upplevde däremot inte vattnet från källan som särskilt fräscht, men som tur var fanns det en bäck en bit bort som vi kunde hämta vatten från istället. Egentligen var det lite tidigt att stanna, vi hade gått knappt 7 kilometer, men jag kände att det skulle bli för långt för Oliver att fortsätta ända till Gränna. Vi hade dessutom inte bråttom, jag hade ändå tänkt att vara ute tre nätter och det var nog bra för oss alla fyra att ta en lugnare dag i värmen.

Jag ställde genast av mig ryggsäcken på bänkbordet och dukade upp med vatten och lunch. Strax dök mitt vandringssällskap upp, även hon slog sig ner vid bänkbordet. Medan vi satt där och åt så kom äntligen regnet, så vi fick snabbt gå in med alla grejer i vindskydden istället. Det var inget häftigt regn som kom, men det räckte för att den tryckande värmen skulle försvinna och luften kändes sval och fräsch.

Medan vi satt där så passerade det förbi flera människor, två motocrossförare och till slut dök också min pappa upp. Hundarna blev helt till sig, och Chiko blev överlycklig av att få träffa sin husse igen. Husse verkade också lycklig över att få träffa Chiko. Han stannade en stund för att gosa med hundarna.

Efter att pappa vänt hemåt så tände vi upp en lägereld att mysa vid medan vi pratade och ordnade med middag för oss själva och hundarna. Alla hundarna, förutom Oliver, fick torkade burgare med kalkon och grönsaker och ingen av hundarna var särskilt förtjusta i maten. Mitt sällskap hade med sig frystorkad vom som hon kunde blanda ut maten med, men till Charlie och Chiko fick jag offra lite av min egen mat för att försöka göra maten mer aptitlig.

På morgonen följde vi våra numera väletablerade rutiner. Efter frukost gav jag mig av först, och vi började med att följa en väg. Dagens vandring skulle komma att bjuda på mycket mer skog än de tidigare dagarna, men första delen följde ändå mest skogsvägar och en gammal traktorväg.

Det var varmt, och jag märkte snart på hundarna att vi skulle behöva göra flera stopp denna dag för att vila och dricka vatten. Jag började nu att se väldigt mycket fram emot den planerade lunchen på Grännaberget. På kartan kunde jag se att vi rätt snart skulle komma fram till en sjö där jag tänkte svalka hundarna, men det visade sig att sjön låg i ännu en hage. Vi satte oss istället på en sten med utsikt över sjön, och efter ett tag så dök också våra nya vänner upp och de fick ta över vår viloplats.

Leden fortsatte längs en stig med spång över vattendrag. Vi kom fram till en kohage, och leden fortsatte genom hagen. Lemarkeringarna var tydliga genom hela hagen, men marken var bitvis söndertrampad och väldigt lerig. Hundarna tyckte dessutom att det var svårt att klättra in och ut ur hagen på stättan, så jag fick lov att ställa av mig ryggsäcken för att lyfta upp dem en och en. Det gick inte lika smidigt som det låter, för ingen av dem ville bli buren och det var inte bara en gång som de hoppade ner från stättan på fel sida. Jag var både genomsvettig och smått irriterad när vi alla fyra äntligen var ute ur hagen.

Vi fortsatte att följa både vägar, traktorväg genom ett kalhygge och stigar genom skog. Landskapet började också att bli mindre platt, och det började så sakta att märkas när vi fick gå upp för fler och fler branta backar. Efter en sådan backe kom vi upp på en stenhäll, och där stannade vi för att vila. Våra vänner dök snart upp där också, lika trötta och varma som vi, så vi blev sittandes där tillsammans ett tag.

När jag och hundarna fortsatte märktes det att vi började närma oss Grännaberget. Vi fortsatte att komma högre och högre upp, och till slut stod vi med fin utsikt över den skog som bredde ut sig nedanför oss. Det var denna typ av natur som jag hade förväntat mig att få njuta av under hela vandringen, och det kändes kul att äntligen få uppleva skog och berghällar. Jag stannade till för en mindre vilopaus och för att njuta av utsikten.

Men snart fortsatte vi, och strax nådde vi Tegnértornet. Tegnértornet är ett 27 meter högt torn och uppfördes på initiativ av Torsten Tegnér. Från tornet har man utsikt över fyra olika landskap: Småland, Närke, Västergötland och Östergötland. Intill tornet finns bänkbord, eldstäder och ett dass. Jag slog mig ner vid ett bänkbord med hundarna för att ta en längre paus, och för att fundera på om jag skulle våga mig upp i tornet. 27 meter är högt upp när man har höjdskräck.

Strax dök våra vänner upp och slog sig ner vid ett bänkbord en bit bort. Och snart var hundarna uppbundna medan vi människor begav oss upp i tornet. Det visade sig att vi båda två är höjdrädda, och vi höll oss krampaktigt i trappräcket när vi gick upp för de 144 trappstegen.

Uppe i tornet har man en vacker utsikt, och jag vågade till och med att titta ner på hundarna innan vi fick nog av höjden och började gå nerför trappan. Det var läskigare än att gå upp, för gallertrappan gjorde det svårt att undvika och se hur långt det var kvar ner till marken. Både ben och gallertrappa skakade. Väl ute ur tornet satte vi oss med våra respektive hundar och pustade ut, men vi var väldigt stolta över oss själva för att vi vågat.

Vi fortsatte efter ett tag längs en bred gångväg mot Gränna. Längs vägen satt plakat med olika citat om natur och motion. Vi kom fram till en asfalterad väg, och därifrån följde vi en stig under europaväg 4 och ända fram till caféet på Grännaberget.

Jag hann ganska precis att sätta mig ner på uteserveringen med hundarna när våra vänner dök upp, och vi avrundande vår vandring tillsammans med att äta lunch. Men så fort vi ätit kände vi båda två att vi gärna hade fortsatt vidare, kanske till Huskvarna längs John Bauer leden eller ännu längre bort. Dessvärre hade ingen av oss tid till det; vi hade båda en arbetsvecka framför oss. Men vi sa hej då till varandra med planen att någon gång i framtiden mötas upp igen för att vandra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The Holaved Trail, May 2018

A hiking trail leading through the Småland forest landscape and places with beautiful views along a path that in the past was known and feared for highwaymen sounded very appealing to me. I saw before me paths weaving their way through deep and mossy coniferous forests and over stony hills in a landscape that would remind me of John Bauer’s paintings. This 59 kilometre long hiking trail, The Holaved Trail, stretches from Tranås to Gränna and is supposedly one of Småland’s most popular hiking trails.

After having hiked it I must say I can not really understand why. The trail does occasionally lead through forests, but it is mostly a trail that will take you past large farms and green yards. It does make the Holaved Trail an easy trail to hike, which for Oliver’s part is a good thing these days. This hike would be our longest hike yet.

The Holaved Trails begins, or ends, at Hättebaden in Tranås, but I decided to start at Säthälla Stable just outside Tranås. I did not find it very tempting to hike along the outskirts of Tranås, but starting at Säthälla also meant that the first stage would not be too long for Oliver. The reason for starting the hike from Tranås was that I liked the idea of ending the hike on Gränna Mountain, and there enjoy a fika at the cafe and the view over Gränna, the lake Vättern and the island Visingsö.

I was given a ride out to Säthälla Stable by my father, and on this hike Oliver, Charlie and I would be joined by my father’s dog Chiko, Charlie’s littermate. It had been a little over a year since I had last brought him with me on a hike and he had still been a puppy then. I felt excited to see how it would be to hike with him as an adult. I also planned to sleep in shelters, and that would be a new experience for Chiko.

We began our hike a Thursday morning along a small road that passed pastures with horses. Charlie and Chiko kept dancing around each other with excitement and scared a few of the horses, which only served to make them more excited. There was not a single cloud in the sky, and I did not know it then but this was the start of the heatwave that would make this month go into history as the hottest May ever since the records began in in Sweden.

Since I am who I am I began our hike by getting lost. The trail continued along the driveway to a small red house, but I followed a tractor trail out into a field. I soon realised my mistake and retraced my steps. It always feels wrong to walk so close to someone’s private property and I could hear dogs barking at us as we walked past. We reached a path behind the house that lead us along a field before it weaved its way up into the forest and up on a stony hill.

Oliver needs to stop and rest often so he does not overexert his hind legs, so we sat down in the shadow cast by a large rock to rest and drink water. None of the dogs were very interested in resting, but when I laid down all three came and laid down close to me. We then laid there, just enjoying being out again and listening to the birds chirping in the trees until the shadow disappeared and we found ourselves laying in the scorching hot sun.

We continued down along the hill until we reached a gravel road. We followed the road until we reached an intersection by a farm, and there we continued to the right and passed a pasture with cows. The cows were curious and came up to the fence to have a closer look at us. It was at this point that I could tell that the day would be very hot, and the heat soon affected all four of us. So when we passed a small stream I poured water over all the dogs to cool them off.

We soon found shadow by the side of the road and stopped there to have lunch. I quickly lose my appetite when it is hot, but because it is so important to eat and drink I boiled some soup and ate a piece of chocolate. The dogs also had lunch, and afterwards all three of them laid down to rest. Chiko especially, was tired but as I mentioned earlier he is not as used to hiking as Oliver and Charlie.

When we continued our hike a few clouds had began to gather over us and there were more trees than before alongside the road which meant that it did not feel as hot as it did earlier. We passed a farm and an old white wood building with a large clock decorating the front, and I wondered if it was an old school building.

Eventually we reached what felt like a small oasis. A cart way with a bridge over a river lead to a large grass mat with a bench placed close to the river. We stopped there, and I put my backpack down on the bench which felt very good; my shirt was practically glued to my back. While the dogs quenched their thirst I refilled my water bottles, and then poured water over the dogs. Neither of them actually like getting wet, but I could tell afterwards that they all enjoyed being cooled off; it gave them more energy.

We remained by the river for a while before we continued along the cart way, and after a while we reached a larger road that led past a large clear felling. A rutted path lead from the road down to the lake Avlången where two shelters with two fire pits were located. According to the map there should also have been a privy, but I never managed to find it. One of the shelters were occupied by a family grilling sausages, so I set up camp in the other shelter.

The children were curious about the dogs and what I was doing, and when I told them that we would be sleeping in the shelter they asked if I was homeless. They also thought Chiko’s harness made it look as if he had breasts. When I had set everything up in the shelter all four of us laid down to rest. I must have fallen asleep, for I later woke up to find the family gone and their fire had died.

I got up to explore the area around the shelter, and Charlie and Chiko ran around playing. I found fire wood by the other shelter, so I carried some over to mine to make a fire and cook dinner. Afterwards I must have fallen asleep again, for I was woken up by Chiko and Oliver barking. Even Charlie who usually never barks joined in. They were barking at a lone hiker, and she looked surprised to be barked at by three large poodles.

It turned out she was also hiking the Holaved Trail alone with her dog. She had left her dog, a Staffordshire Bullterrier, a bit further away while she went to look if the shelters were occupied. I invited her to join me by the camp fire, and after she had set up for the night in the other shelter she came over. While darkness fell we sat there and talked, and it turned out that she was not all that impressed with the trail either; she had also expected more paths and less roads. She had also hiked all the way from Hättebaden and assured me that I had not missed out on anything.

While we sat there and talked we saw the sky lit up some distance away. It was as if someone turned on and then switched off a large spotlight, and we wondered if there was a large habitation in the direction the light came from. We never figured out what it was, and eventually we went to bed.

During the night it got so warm that I woke up to crawl out of my sleeping bag before going back to sleep. I woke up again some time later and felt even hotter, and I regretted that I had put a couple of extra logs on the fire before going to bed. But the thought had hardly formed in my mind before the rain began to pour down. Pouring down does not really describe the rain that flooded down around us, and soon the lightning cut through the darkness while really loud claps of thunder sounded. I cannot remember ever having experienced such a violent thunderstorm before. When the storm passed the awful heat dissapeared with it, and suddenly I felt cold and had to crawl back down into the sleeping bag.

When dawn broke the other hiker and I felt certain that the strange light we had seen the previous evening must have been the approaching thunderstorm. The air that morning felt like it had been cleansed, and I decided to try and get going as quickly as possible to take advantage of the cool air before it got warm again. So after breakfast I packed everything up so we could continue our hike. Sadly the other dog and Chiko did not really like the other’s presence, and Chiko’s dislike made Oliver and Charlie suspicious, so I left our newfound friends by the shelters. We did however find a system that would allow us to still enjoy each others’ company. When I stopped to rest we would wait until they caught up with us and I would leave our spot for them. That way we could still share the day’s hiking experiences with each other.

Stage two continued along the road that we had followed the previous day, and soon we passed a source of water that had not been marked out on the map. We followed the road until the trail continued through a forest, but it was not long before we reached another road. The second day of hiking turned out to also mostly be on roads. In the forest I could see clear signs of wild boars that had been rooting next to the path.

We reached Djurafall where a few farms were located. It was beginning to get stuffy, and I could see dark clouds gathering further away in the sky. Even though I did not like the thought of another thunderstorm some cooling rain would be welcomed. I was already soaked through with sweat, and my boots felt quite wet.

A road went up between two pastures and we soon reached two piles of stacked logs. I sat down there to give the dogs water, air my feet and boots and to have a snack. After a while our hiking friends turned up, and they were as worn out by the heat as we were. They sat down on the other side of the road and we spoke for a while before I continued on. What little blue that had remained visible between the clouds was now gone, so I put the rain cover on my backpack; even though all of us would probably think it nice to get soaked if it began to rain I did not want my packing to get wet.

We continued along the road and it soon descended into a cart way that turned into a path. The heat was even more stifling, and I began to look around for a nice spot to stop at, but we soon reached a road again. The two stops that followed for drink and rest had to be taken by the side of the road, and the lakes that I saw on the map and planned to let the dogs swim in were located in pastures on the farms we passed. It really was an idyllic, picturesque summer landscape that we passed, but I had expected more forest and nicer places to stop than by the side of the road.

We eventually reached a pasture with cows that we had to walk through. Some readers may already know that I am not very fond of walking through pastures with animals, and these cows were very curious about the dogs. As soon as we entered the pastures they stood in a half circle around us, and they would probably have gotten right up to us if I had not blocked their way with one of my hiking poles. It was probably only beacuse they had respect for the hiking pole that the dogs and I could slip past them through a gap between the fence and them. They did follow us for a while, but eventually they grew tired of it; or they thought it was too hot to go walking.

I often find that it is difficult to see the trail and the markings in pastures, and this was no exception. My newfound friend did actually get lost, but I was fortunate enough to actually find the right way.

According to the map the next shelter would be located near a lake, and I was really looking forward to being able to cool the dogs off and to go for a swim. I was therefore rather disappointed when I reached a foot bridge that lead over what looked more like a wetland than a lake.

After the footbridge, a path weaved its way up and alongside a field, and on the other side of the field I found the shelter. There were two shelters, but these two were placed next to each other and there was only one fire pit in front of one of the shelters. There was also a privy and a water source a bit further away.

I sat down in the closest shelter, prepared for the night and changed into dry clothes. I hung my sweat soaked clothes to dry, and then laid down with the dogs to rest. The next thing I remember is our new friends showing up to settle down in the other shelter. They were as tired and worn out by the heat as we were. We went to the water source and then back to the shelters where we all fell asleep. I woke a couple of hours later and fixed dinner for me and the dogs, and then I crept down into my sleeping bag and went back to sleep.

Because the heat had been so stifling despite it having been a cloudy day I had expected there to be another thunderstorm that night, but when dawn broke there was no sign of rainfall. Just like the previous day I made sure to make a quick morning in order to get an early start before it began to get really hot.

The hike continued along a road, but the trail soon followed a path through a pasture. We did not encounter any animals, and this small path turned out to be one of the nicests sections of that day’s hike. For even though the trail continued through the forest for a while we had to walk in the deep tire tracks of a forest machine.

We reached the border between Tranås and Gränna municipality, and it turned out to have an impact on how well looked after the trail was; the colour markings were much better and more visible. We stopped by the border to rest, drink water and wait for our friends. Once they caught up with us we continued on.

This day was just as stiflingly hot as the previous day, and before long we stopped again by a timber pile to drink water and rest; the heat was really getting to us.

After we had continued on the road for a while a wide path lead through the forest. According to the information provided on the map this was the path that the people of the village Örserum used when going to the church in Gränna. It was rather cosy to walk along the path through the forest.

Soon however we reached a gravel road, and the gravel was of the larger kind that makes it a hardship to walk on. Our friends had caught up with us by now, and we walked after each other with the distance between us that the dogs needed.

The last section leading to the shelter followed a jogging track and past old clear fellings. We were therefore pleasantly surprised when we reached the shelter. Two shelters stood around a fire pit along with a picnic table surrounded by beautiful old trees and bushes. There was a memorial plaque in one of the shelters informing that there had once been a cottage here, and it was the old garden that surround the shelters and made it such a beautiful and cosy place. There was also fire wood, a privy that looked as if it had been built just recently, a rubbish bin and a source of water. We did not think the water source seemed very fresh, but luckily there was a stream not far away where we could get water. It felt a bit early to stop after just seven kilometres, but the remaining distance to Gränna was too long for Oliver to attempt the same day. We were in no hurry, I had planned to be out for three nights and it probably did all four of us good to take it easy for a day considering the heat.

I immediately put my backpack down at the picnic table and set the table for lunch. Shortly after our hiking company showed up, and she joined us at the table. While we sat there it began to rain, so we quickly gathered our stuff together and into the shelters instead. It was not a heavy rain that fell, but it was enough to clear out the stifling heat and make the air feel cool and fresh.

While we sat there several people passed, two motor cross drivers and eventually my father also showed up. The dogs were happy to see him, and Chiko was overjoyed to see his human again. My dad seemed just as happy to see Chiko. He stayed for a while to cuddle the dogs.

After my father left we lit a campfire to sit by while we talked and prepared dinner for ourselves and the dogs. All dogs, except Oliver, got dried burgers with turkey and vegetables and none of the dogs liked their food. My new friend had brought freeze dried tripe that she could mix with the food, but I had to give Charlie and Chiko some of my own dinner in an attempt to make their food more appetising. I was beginning to very much look forward to the planned lunch on Gränna Mountain.

In the morning we followed our by now established routine. After breakfast I headed off first, and we continued along a road. That day we hiked through more forests than the previous days, but the first section did mostly follow roads and old cart ways.

It was hot, and I could tell early on that I would have to stop often to let the dogs rest and drink water. I could see on the map that we would soon be approaching a lake and I thought I would cool off the dogs there, but it turned out the lake lay in yet another pasture. Instead we sat down on stone with a view of the lake, and after some time our friends showed up and we left the spot for them.

The trail continued on a footbridge over a stream. We reached a pasture with cows, and the trail continued through it. The trail markings were visible through the whole pasture, but the ground was partly damaged by hooves and therefore very muddy. The dogs found it difficult to climb the stile to get into and out of the pasture. I had to set my backpack down so I could lift the dogs one at a time. It did not go as smoothly as it may sound, for none of the dogs wanted to be carried and it happened several times that they would jump down on the wrong side of the stile. I was both soaked with sweat and a bit annoyed when all four of us finally had crossed and were out of the pasture.

We continued by following roads, a cart way through a clear felling and paths through the forest. The landscape began to shift and became less flat, and I could tell that we were beginning to gain altitude when we had to walk more and more uphill. After one particularly steep slope we stopped to rest. Our friends soon turned up, also tired and hot, and we remained sitting there for a while.

When the dogs and I continued I could tell that we were getting closer to the Gränna Mountain. We kept gaining altitude and soon we could survey the landscape and forest below us. This was the sort of terrain I had been expecting to enjoy through the whole hike, but it did feel good to finally get to enjoy the forest and stony hills. We stopped for a short break and to just enjoyed the view.

We soon continued on, and it was not long before we reached Tegnértornet, a lookout tower. The Tegnértornet is 27 meters high and was built on the initiative of Torsten Tegnér. From the top of the tower you can look out over four different provinces: Småland, Närke, Västergötland and Östergötland. There were picnic tables below the tower, as well as a fire pit and a privy. I sat down at one of the tables to take a longer break, and to ponder if I dared to walk up the tower. 27 meters is quite high if you have a fear of heights.

Our friends soon turned up and sat down at one of the other tables. It was not long before the dogs were tied up while we humans attempted climb the tower. It turned out that both of us were afraid of heights, and we held onto the railing for dear life while we climbed the 144 steps.

From the top of the tower you have a lovely view, and I even dared to look down at the dogs before we had enough and began climbing down the stairs. That was scarier than walking up. The steel grid stair made it difficult to avoid looking down. Our legs and the stair shook in unison. Once we were out of the tower we sat down with our respective dogs to take a breather, but we were very proud of ourselves for having dared to do this together.

After a while we continued along a wide foot road towards Gränna. There were plaques with quotes about nature and exercise. We reached a paved road, and from there we followed a path underneath the European route 4 and to the cafe on top of the Gränna Mountain.

I had just sat down in the open air cafe when our friends showed up, and we wrapped up our hike together by having lunch. But as soon as we had eaten we both felt that we would have loved to continue on, perhaps to the town Huskvarna on the John Bauer Trail or maybe even further away. Sadly neither of us had time for that; we both had a workweek ahead of us. But we said good bye to each other with a plan in place, to meet again to go hiking together.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s