Björnturen, juni 2018

To read in English, please right click here and open in new tab

Björnturen är en vandring som organiseras av Naturkompaniet, och varar under två dagar. Första dagen kan man välja att gå en sträcka på 25 kilometer eller 12 kilometer, och andra dagen 16 kilometer eller 10 kilometer. Vid nattlägret bjuds det på ett flertal olika aktiviteter, t ex matlagningskurs eller paddling, och det finns också ett tält med underhållning, mat och dryck.

Förra årets Björnturen bjöd på en mängd förstagångens upplevelser; det var första gången som jag gick en vandring som var längre än en dagstur, första gången som jag tältade. Och jag gjorde det innan jag var ordentligt återhämtad från en lunginflammation, vilket innebär att även om vandringen i sig var en fantastisk upplevelse så var den också en pina. Därför var det en självklarhet att gå den igen.

Väderprognosen för den helg då Björnturen gick av stapeln var att det skulle vara varmt, så för mig var det viktigt att komma iväg tidigt på morgonen innan värmen blev som värst. Genom ett forum för kvinnliga vandrare blev jag inbjuden att sova hos en tjej i Stockholm för att kunna vara på plats när starten gick vid Alby fritidsgård. Det är där man startar om man ska gå den korta sträckan, annars börjar man i Tyresta. Den korta distansen kändes som den mest lämpliga för oss med tanke på Oliver och värmen.

Tanken var att jag och hundarna skulle gå tillsammans med ett par andra tjejer, men väl vid Alby kom de med i en organiserad vandringsgrupp. Jag hade också möjlighet att haka på, men det kändes svårt att gå i en stor grupp när jag måste anpassa min vandring efter vad Oliver orkar.

Vid Albys fritidsgård var det en funktionär som kände igen hundarna från förra året, och det visade sig att fler skulle känna igen hundarna antingen från förra året eller från den artikel som jag fick publicerad i Naturkompaniets tidning 365 om förra årets Björnturen. Den artikeln vann mig min nya ryggsäck.

Innan jag och hundarna gav oss av svalkade jag av dem i Albysjön. De första åtta kilometerna av vandringen följer Sörmlandsleden. Till en början följde vi en bred grusgång som gick förbi hagar med hästar och ett stall. Därifrån svängde leden av på en skogsstig som mynnade ut på en bred gångväg som följde ett vattendrag. Där stannade vi till för att dricka vatten och så att jag kunde blöta ner hundarna igen så att de fick svalka.

Leden fortsätter på breda gångvägar och passerar förbi ännu ett stall och ett bostadsområde innan vi kom fram till en stig. Vi närmade oss nu Öringesjön, och det kändes som en bra plats att stanna på för att fika och ge hundarna ett svalkande bad igen. Det visade sig att fler hade tänkt söka svalka i vattnet där, men att de avstod då det var alger i vattnet. För att inte riskera att hundarna skulle bli förgiftade lät jag dem inte gå ner till vattnet, men vi sökte upp en plats i skuggan och slog oss ner där för att vila.

När vi väl fortsatte så stötte vi snart på de två kvinnorna jag från början hade tänkt att sällskapa med. En av dem gick med sin lilla son, och de satt alla längre bort nära vattnet och åt lunch; de hade övergett gruppen eftersom den höll för lågt tempo. Vi pratade en liten stund innan jag fortsatte vidare. Det var mycket skugga där vi gick, och det var skönt att inte gå direkt i solen.

Efter en stund kom vi fram till Skomakartorpet. Detta torp är känt för en incident som hände när ett barn dog på 1600-talet och det blev fylleslag under gravölet. Från torpet följde vi en gammal traktorstig som ledde fram till en skogsväg.

Medan jag gick där på vägen funderade jag på hur mycket som har hänt sedan jag gick Björnturen förra året. Jag har gjort flera vandringar med tält, sovit i vindskydd, lärt känna flera personer som är aktiva med friluftsliv och genom dem upptäckt nya saker som packrafting. Jag har varit ute mycket själv, men ibland också med andra. Jag har egentligen gjort allt det och mycket mer än vad jag för ett år sedan trodde att jag var kapabel till att klara av. Och allting har jag fått göra tillsammans med Oliver och Charlie. Där och då kände jag mig väldigt stolt över mina egna prestationer och av hur mycket jag utvecklats på bara ett år.

Snart kom vi fram till dagens kontroll där jag fick en stämpel i mitt deltagarpass och blev bjuden på saft och bulle. Jag slog mig ner med hundarna i skuggan under ett träd, och medan vi satt där kom de två kvinnorna och pojken som vi pratat med tidigare och slog sig ner hos oss. Efter ett tag började han att protestera mot att hundarna var där. Det kändes då som att det var dags att fortsätta.

Nu var det väldigt varmt, och vi tyckte alla tre att det var ansträngande att gå i värmen. Efter en knapp kilometer kom vi fram till badsjön Sandasjön och där var det fullt med badgäster. Vi slog oss ändå ner i skuggan för att vila och äta lunch. Vi dröjde oss kvar där länge, men innan vi gav oss iväg så tog jag ner hundarna till sjön för att blöta ner dem ordentligt. Jag var orolig för att någon av badgästerna skulle börja tjafsa, hundar är i regel inte välkomna vid badplatser, men jag var beredd att försvara hundarnas behov av att kylas ner; men det var aldrig någon som sa någonting.

Vi hann inte gå många meter innan vi stötte på en man som också gick Björnturen. Det visade sig att han gått Björnturen i stort sett varje år sedan den började arrangeras, och vi började prata om vandring, friluftsliv och om saker i största allmänhet. Det var kul att gå och prata tillsammans med någon, och det tog också en del fokus ifrån hur jobbigt det var att gå i värmen.

Det började bli tomt i vattenflaskorna för oss båda, men det var inte långt kvar tills vi nådde fram till en vattenkälla. Det kalla svalkande vattnet var något av det godaste jag druckit. Efter att vi alla fyra släckt törsten och vattenflaskorna var påfyllda fortsatte vi vår vandring.

Det var inte särskilt långt kvar till nattlägret vid Hellasgården nu. Den sista sträckan gick genom Nackareservatet och följde mest breda promenadvägar. Det var riktigt skönt att stämpla in i mål. Därefter var det bara att gå bort till den stora gräsplanen som var avsedd som tältplats. Det fanns inte lika många tält uppställda som förra året, och det var rätt glest mellan tälten.

Vi slog upp våra tält, och därefter blandade jag ihop hundarnas middag med vätskeersättning. Charlie var inte särskilt glad över att jag la hans mat i blöt, och han hade länge fullt sjå med att plocka ut maten innan han gav upp och åt upp allting. När hundarna hade fått i sig ordentligt med mat och vätska fick de stanna i tältet medan jag gick för att ta en dusch vid Hellasgården och lämna in kängorna för putsning. Att få kängorna putsade är en av de aktiviteter som erbjuds vid nattlägret. Däremot var det färre aktiviteter denna sommar och tyvärr stängde de också ganska tidigt i förhållande till när människor kom i mål.

Efter duschen gick jag tillbaka till tältet för att hämta hundarna, och därefter gick vi till öltältet för att äta middag. Där satt mannen som vi tagit sällskap med innan, så vi slog oss ner vid det bordet. Jag vet att en del är kritiska till vandringsvenemang likt Björnturen, de tycker inte att vandring ska kosta pengar och att det är för mycket folk på en och samma plats. Men evenemang som Björnturen erbjuder möjligheten att träffa andra med samma intressen och möjligheten att lära känna nya människor som man troligtvis aldrig fått träff annars och få utbyta erfarenheter, tankar och idéer med dem.

Efter en väldigt trevlig kväll var det däremot dags att gå och lägga sig, och det var när jag la mig för att sova som jag fick en envis hosta som gjorde det svårt att somna. Det kändes lite jobbigt att ligga och hosta med massa andra vandrare runtomkring som också skulle sova, jag ville inte störa dem. När jag vaknade tidigt nästa morgon, vilket också var tanken eftersom jag ville komma iväg innan värmen slog till ordentligt, så kände jag mig rätt så mör och jag önskade att jag hade haft en hutt hostmedicin i mitt första hjälpenkitt.

Men det var bara att göra morgon och pack ihop allting. Planen var att äta frukost vid starten så att det sedan skulle gå snabbt att komma iväg. Jag och hundarna fick sällskap av mannen från dagen innan, och när starten öppnades så gav vi oss iväg på den kortare sträckan. Det kändes lagom eftersom det skulle bli varmt denna dag.

Vi följde en bred gångväg längsmed Källtorpssjön. Himlen var i stort sett klar, och det var väldigt varmt. Vi var glada för att vi kom iväg när starten öppnade och inte senare; det skulle bara bli varmare och varmare desto längre dagen fortskred.

När vi nådde fram till en tom badplats passade på att blöta ner hundarna ordentligt där. Den breda gångvägen omvandlades till en stig som stundom var full med rötter och stenar. Det var partier då det gick ganska brant uppåt och det tog hårt att gå där i värmen, speciellt med hosta, så vi stannade för att vila och dricka vatten. Men vi fick också njuta av en fin utsikt över Källtorpssjön med Globen, en av världens största sfäriska byggnader.

Snart kom vi däremot ner i skogen igen, och efter en stund så nådde vi en kontrollstation. Där bjöds vi på saft och kladdkaka, och vi slog oss ner i skuggan. Där blev vi prompt attackerad av myggor. Oturligt nog så var mitt myggmedel borta, men jag hade turen att få låna lite till mig och hundarna.

Vi fortsatte vår vandring, och gick mestadels på breda gångstigar eller skogsvägar. Snart stannade vi däremot igen för att vila och dricka vatten. Värmen tog verkligen hårt på oss alla, och jag började märka nu att framförallt Oliver tyckte att värmen var jobbig. Det märktes när vi fortsatte eftersom Oliver inte orkade att hålla sitt normala gångtempo längre. Efter drygt en och en halv kilometer fick jag stanna igen med hundarna så att de fick vila. Vårt vandringssällskap valde då att fortsätta själv.

Jag och hundarna var nu vid Söderbysjön och jag försökte hitta en lämplig plats att gå ner med dem till vattnet så att jag kunde kyla av dem men lyckades inte. Så när det kändes som att de hade återhämtat sig fortsatte vi.

Det är väldigt fint att gå längs Söderbysjön. En bro med trappor möjliggör att man kommer över sjön, och uppe på klipporna har man en väldigt fin utsikt. Leden fortsätter på en stig genom skogen och mynnar snart ut vid en väg. En gångväg leder sedan upp till en liten restaurang vid en golfbana. Det finns också en badplats i närheten, men den var så pass långt bort till en lämplig plats att gå ner med hundarna till vattnet att jag tänkte att det var bättre att gå upp till restaurangen där det fanns träd med skugga. Där lade jag hundarna ner i skuggan och använde mitt dricksvatten för att svalka ner dem. Sedan gick jag in på restaurangen för att köpa en läsk och en glass.

Vi satt länge där i skuggan, men det var nu så pass varmt i luften att det inte gav jättemycket svalka. Nu började jag ångra att jag inte hade tänkt på att avbryta på morgonen, men jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle bli så pass varmt som det blev. Vi fortsatte tillslut i långsam takt längs en väg och kom fram till en damm på en av golfbanorna.

Jag gick ut med hundarna på golfbanan och fram till dammen, och där la jag hundarna ner i den skugga som jag kunde finna och öste massa vatten över dem. Jag höll på i säkert en kvart och bara öste vatten över dem, och båda två piggnade till betydligt. Jag är rätt säker på att ingen av dem hade orkat att fortsätta den dryga kilometern som var klar till målgången i Björkhagen om jag inte hade svalkat ner dem vid dammen.

Det var i sig ingen ansträngande vandring som återstod, och även om hundarna nu var mycket piggare så gick det fortsatt långsamt för det att jag nu kände mig slutkörd. Hostan kändes i bröstet och värmen började göra mig yr. Men vi tog oss i mål, och där bjöds det på våfflor och saft. Jag slog mig ner i skuggan med hundarna för att äta, och jag såg till att de också fick i sig vätska och lite mat. Vi låg i skuggan och vilade länge, men tillslut var det dags att ge sig av och ta pendeltåget till Centralstationen och för att ta tåget hem. Då märkte jag hur hårt värmen egentligen hade tagit på mig. Ombord på pendeltåget förvärrades yrseln rejält och jag kände mig illamående och svimfärdig. På Centralstationen gick jag in på första bästa café och köpte ett bakverk och en flaska vatten som jag blandade vätskeersättning i.

Även om jag tänkte på att dricka under dagen så kom ändå fokus att hamna på hundarnas välmående så till den grad att jag glömde bort att se efter mig själv ordentligt. Jag får se mig som en erfarenhet rikare av denna händelse och tänka på att om jag inte tar hand om mig själv så är det inte säkert att jag sedan kommer vara i stånd att ta hand om hundarna heller. Som de säger på säkerhetsgenomgången på flygplan, ta på dig din egen syrgasmask först innan du hjälper någon annan.

Vid målgången blev jag och hundarna igenkända, förra året kom vi ju sist i mål, och där fick jag frågan om vi kommer nästa år igen. Svaret är ett självklart ja. Även om årets upplaga av Björnturen också blev tuff så är det ett evenemang som för min del är en favorit som gärna får gå i repris. Men till nästa år hoppas jag på två saker: svalare väder och att jag inte blir sjuk igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Björnturen, June 2018

Björnturen is a hiking event in Stockholm arranged by the company Naturkompaniet, and lasts for two days. The first day you chose to either hike a distance of 25 kilometres or 12 kilometres, and the second day 16 kilometres or 10 kilometres. At the night camp you can participate in different activities, for example,frft an outdoor cooking class or paddling, and there and is also a beer tent with food and entertainment.

Björnturen last year changed a lot for me; it was the first time I hiked for longer than a day and it was the first hike during which I slept in a tent. And I did it whilst barely recovered from pneumonia, which meant that despite the hike being a fantastic experience it was also a real pain. Therefore it went without saying that I would do it again.

The weather prognosis predicted that the weekend Björnturen would take place would be warm, so it was important to me to get an early start in the morning before the worst of the heat struck. Through a community for hiking women I was offered a place to sleep in Stockholm so I could be at Alby Recreation Area when the registration opened. That is where you start if you are going to hike the shorter distance, otherwise you begin in Tyresta. The short distance felt like the best option for us when taking both Oliver and the weather into consideration.

The original plan was for me and the dogs to hike together with a couple of other women, but at Alby they decided to participate in an organised group. I had the option to tag along, but I felt it would be difficult to join a large group when I have to let the hike be on Oliver’s terms.

There was a steward that recognised me and the dogs from last year, and later several other people would also recognise us either from last year or the article I wrote about last year’s event that I got published in Naturkompaniet’s Magazine 365. That article had won me my new backpack.

Before the dogs and I headed off, I cooled them off in the lake Albysjön. The first eight kilometres of the hike would follow the Sörmland Trail, and we set off following a wide gravel path and passed pastures with horses grazing and a stable. From there the trail turned onto a path through a forest that lead to a wide foot path that followed a stretch of water. We made a stop there to drink water and so I could cool the dogs off again; they had already dried.

The trail continued along wide foot paths and passed one more stable and a residential area before reaching another forest path. We were getting close to the lake Öringesjön, and I thought that would be a good place to stop, have a snack and let the dogs cool off again. It turned out that I was not the only one to have that idea, but we all changed our minds because of algae in the water. I did not want to risk the dogs getting poisoned so I did not take them down to the water, but we did find some shade to sit down and rest in.

When we continued it was not long before we met the two women we at first were going to hike with. One of them was hiking with her small son, and they were all sitting by the water further away eating lunch; they had abandoned the group because the tempo was too slow. We spoke for a little while before I continued on. There was plenty of shade where we were walking, and it felt good to not be walking directly in the sun.

After a while we reached the cottage, Skomakartorpet. This cottage was made famous when, in the 17th century, a drunken fight broke out at the wake after the funeral of a child. From the cottage we followed an old cart way that lead to a forest road.

While I walked there I thought about how much had happened since I hiked Björnturen last year. I have since done several hikes during which I have slept in my tent, I have slept in shelters, I have gotten to know several outdoors people and through them I have learned a lot and discovered new things like packrafting. I have been out on my own a lot, but also with others. I have actually done everything and more than I thought I would be capable of. And I have done it all together with Oliver and Charlie. There and then I felt rather proud of my own achievements and by how much I had learned and grown in just one year.

We soon reached a checkpoint where I got a stamp in my participation pass and treated to lemonade and a cinnamon bun. I sat down with the dogs in the shade underneath a tree, and while we sat there the two women and the boy from earlier showed up and sat down with us. After a while the boy began protesting the presence of the dogs and I then felt like it was time to leave.

It was very hot by this point, and the heat took its toll on all three of us. After a scarce kilometre we reached the swimming lake Sandajön and it was full of bathers. Still we sat down in the shadow to rest and eat lunch. We remained there for some time, but before continuing I brought the dogs down to the water to cool them off. I was a bit worried about being told off, dogs are, as a rule, not allowed at bathing places, but I was prepared to defend the need of cooling the dogs down; no one ever did say anything though.

We had not gotten far when we encountered a man who was also participating in Björnturen. It turned out he had participated almost every year since the event began, and we spoke about hiking, the outdoors and life in general. It was really great to have someone to speak with, it lessened some of the strain of walking in the heat.

There was not much left in our water bottles, but it was not long before we reached a spring of water. The cold water was refreshing and perhaps even the best tasting water I have ever had. After we had quenched our thirst and filled our bottles we continued.

It was not that far now to the night camp at Hellasgården. The last section went through Nacka Nature Reserve and followed wide foot paths. It felt really good when we reached the finish line and got our stamp. Afterwards we headed to the large grass field where we could pitch our tents. There were not as many tents there as last year, and there was a lot of space between the tents when we arrived.

We pitched our respective tents, and when that was done I prepared the dogs their dinner and mixed it with fluid replacement. Charlie was not happy about his food being wet, and he struggled with picking out the pieces of his food from the water before he gave up and finally ate it all. When I was satisfied the dogs had eaten and drank enough I put them inside the tent while I went to Hellasgården to have a shower and have my boots cleaned and polished. That was one of the activities and services offered at the night camp. However there seemed to be fewer activities this year, and sadly they closed before all participants had crossed the finish line.

After the shower I headed back to the tent to get the dogs, and we walked to the beer tent to have dinner. There I found the man whom we had hiked with and so we sat down with him. I know some people are critical to events like Björnturen; they do not think hiking should cost money and that there are too many people in one place. But events like Björnturen offer an opportunity to meet others with the same interests and to get to know and share experiences and ideas with people you would probably never have met otherwise.

After a very pleasant evening it was time to go to bed, and when I laid down to sleep I came down with a stubborn cough that made it difficult to fall asleep. It felt a bit uncomfortable trying to lie there coughing while surrounded by other hikers in their tents, I did not want to disturb them. I woke up rather early the next morning, which was part of the plan because I had wanted to start before the heat got too bad, feeling a bit sore and wishing that I had brought a shot of cough medicine in my first aid kit.

There was not much to do about that so I began packing. The plan was to eat breakfast at the starting line so we could head off immediately afterwards. The dogs and I were accompanied by the man from the previous day, and when the start opened we headed off on the short route. It felt like a good distance considering that it was going to be a warm day.

We followed a wide foot path along the lake Källtorpssjön. There was barely any clouds in the sky, and it soon became very hot. We were happy to have left when we did and not later, for the day would only get hotter.

When we reached an empty bathing place, and I took the opportunity to cool the dogs off. The wide foot path became a path full of large tree roots and stones. Some sections were rather steep which took its toll in the heat, especially for me with my coughing, so we stopped to rest and drink water. But we were also treated to a very nice view over Källtorpssjön and Globen, one of the world’s largest hemispherical buildings.

We soon descended down into the forest again and after a while we reached a checkpoint. There we were treated to lemonade and Swedish brownie, and we sat down in the shade. At once we were attacked by mosquitoes. Unfortunately my mosquito repellent was nowhere to be found, but luckily I could borrow some for me and the dogs.

We continued our hike and mostly followed wide foot paths or roads. We soon stopped again to rest and drink water. We were all suffering from the heat, and especially Oliver was finding it hard to manage. I could tell when we continued that I would have to keep a slow pace because Oliver could no longer keep up his normal pace. After about one and a half kilometres I had to stop again to let the dogs rest. Our hiking company decided to continue on their own.

The dogs and I had now reached the lake Söderbysjön and I tried to find a suitable spot to take them down to the water to cool them off, but could find none. So when I felt they had recovered we continued on.

It is very nice to walk along Söderbysjön. A bridge with stairs make it possible to cross the lake, and you have a very nice view from the cliffs. The trail continues along a forest path and soon reaches a road. A foot path leads you up to a small restaurant by a golf course. There was also a bathing place close by, but but I felt it would be easier on the dogs to head straight to the restaurant and the shade the trees there offered, than to take a detour down to the lake in the blazing sun. I laid the dogs down under a tree and used my drinking water to cool them off. Then I went into the restaurant to buy soda and ice cream.

We remained for quite some time in the shade, but the air itself was now so stifling hot that it did not offer much relief. I was beginning to regret that I had not cut the hike short that morning, but I had not thought it would get this hot. Eventually we continued in a very slow pace along a road and after a while we ended up near a pond on of the golf courses.

I walked out onto the golf course with the dogs and laid the dogs down by the pond and poured water over them. I did that for almost quarter of an hour and both of them became a lot more alert. I am fairly certain that none of them would have been able to continued the kilometre that was left to the finish line in Björkhagen if I had not been able to cool them off.

The distance that remained was not in itself demanding, and even though the dogs were much more energetic we still kept a slow pace because I was beginning to feel quite exhausted. The coughing had made my chest sore and the heat was making me dizzy. But we did cross the finish line, and there we were treated to waffles and lemonade. I sat down in the shade with the dogs to eat, and I made sure they also got something to eat and fluids. We remained in the shade resting for a long time, but eventually it was time to leave and take the commuter train to the Central Station so we could take the train home. It was then I became aware of how badly the heat had affected me. On board the commuter train I suddenly became a lot dizzier, I felt nauseous and ready to faint. When we arrived to the Central Station I walked straight into the first cafe I saw and bought a pastry a bottle of water that I mixed with fluid replacement.

Even though I tried to make sure to drink enough throughout the day my focus shifted to the dogs’ welfare and I did not take care of my own needs properly. This hike made me one experience richer, and I have to remember that if I do not take care of myself I might not be able to care of the dogs either. As they say in the routine safety demonstration on airplanes, put your own oxygen mask on first before you help others with theirs. I clearly underestimated the heat and the affects it would have on the three of us, and I will avoid hiking in this kind of weather again.

At the finish line the dogs and I were recognised, we were the last to cross the line last year, and I was asked if I would be coming back next year again. The answer is of course, yes. Even though Björnturen once again proved to be demanding it remains a event that for me is a favourite and worth repeating. But for next year I wish for two things: cooler weather and that I will not be sick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s