Utsiktstur från Hagskaret (Lofoten), juli 2018

To read in English, please right click here and open in new tab

Lofoten förför. De branta fjällen skapar en dramatisk effekt i ett landskap som annars ligger på havsnivå, och havet gör att det bjuds på snabba och häftiga väderväxlingar. Det är lätt att bli förälskad i detta landskap, men det är inte all de som lockas till Lofoten som återvänder hem. Varje år dör och skadas vandrare i dessa fjäll. Det är många som underskattar hur farligt det kan vara ett bli förförd av denna plats.

Det gäller att ha med detta i baktankarna när man ger sig ut på vandring i de Lofotska fjällen. Redan förra sommaren kikade jag på en led som jag skulle vilja gå med tält. Jag tyckte däremot att det skulle bli för tungt att gå med den ryggsäck som jag då hade, den satt inte riktigt bra. Men i våras kunde jag köpa den ryggsäck jag drömt om länge, så denna sommar bestämde jag mig för att det skulle bli av. Jag var däremot osäker på om leden skulle vara för kuperad och brant för Oliver, men några lokalbor menade att leden var snäll. Det var den också, för en led på Lofoten.

Leden slutar, eller börjar vid Hagskaret utanför den lilla staden Leknes som även är en utkiksplats som nås via väg 815 och slutar vid Valberg. Det finns däremot flera platser där man kan avsluta vandringen tidigare eller om man behöver avbryta. Jag valde i slutänden att inte gå hela vägen till Valberg utan valde att avsluta tidigare

Jag och hundarna fick skjuts till radiomasten uppe på Hagskaret, och därifrån började vi vår vandring. Det var samma väg som vi gick förra året när vi besteg Justadtinden, men leden skulle längre fram komma att dela sig. När vi började vår stigning upp från Hagskaret mötte vi ett par personer som var på väg ner. Det kändes spännande att gå där igen, på den plats där tanken föddes att hit vill jag återvända och gå med tält. Och nu gick vi där, nu höll den drömmen på att äntligen bli verklighet.

Det var ganska blött i fjällen, och när stigen inte gick på spång eller över sten så var det lerigt. Jag vill minnas att stigen inte var lika söndertrampad året innan, och det kanske bara vittnar om inverkan den ökade turismen har på fjällen. Men desto högre upp vi kom desto torrare blev det, men vi kunde då också se att dimma höll på dra in över fjällen. Luften var fuktig och tystnaden total.

Vi stannade till vid en stor sten för att dricka vatten och vila lite. Detta var den första vandringen som Charlie gick med klövjeväska. Vi hade tränat innan, och redan första promenaden verkade han nöjd med att ha en uppgift. Bortsett från att han inte alltid tänkte på att han var bredare än normalt så betedde Charlie sig som om han hade klövjat hela livet. Dessutom gick han mycket mer samlad och med större fokus än vad han har gjort på vandring utan väska; då tenderar han att studsa runt och inte ha koll på var han själv eller vi andra befinner oss. Stundom valde Charlie till och med att ta täten, men när han blev osäker så lät han Oliver eller mig gå före.

När vi fortsatte uppmärksammade jag en liten lila blomma som växte nära marken. Det visade sig vara orkidén Jungfru Marie nycklar. Det var riktigt häftigt att få se denna lilla blomma, och när jag väl fått syn på en så såg jag att de växte lite överallt. Jag blev väldigt glad av detta fynd.

På Lofoten går det får på fjällen och betar under sommaren, och eftersom lederna sällan är markerade är det lätt att hamna på avvägar på en fårstig. Det var precis vad vi gjorde också när vi kom fram till ett tjärn. Plötsligt tog stigen slut vid ett litet stup, och det var bara att gå tillbaka och leta sig fram till rätt stig igen.

Det var inte längre lika mycket uppför, det märktes att vi var uppe på en platå. Efter att vi korsat en liten bäck kom vi fram till en plats med flera små tjärn, och bortanför dem kunde jag ana stigen upp till Justadtinden. Då precis som nu var landskapet inkapslat i dimma. Jag stannade till där för att äta en sen lunch. Både Oliver och Charlie var nu lite trötta, och efter att hundarna också fått mat somnade Oliver gott. Jag valde att stanna där tills Oliver vaknade, och då fortsatte vi vidare.

När vi fortsatte hade dimman börjat lätta lite, och solen började så smått att tränga igenom det vita skynket som omslutit oss. Dimma i fjällen är något man ska ha stor respekt för. Den kan bli så tät att man inte ser någonting framför sig, och i de Lofotska fjällen är det lätt att gå utför en brant eller klippa; även om man följer en stig som jag tidigare skrev om. Blir dimman så pass tät att man inte säkert kan följa leden bör man stanna tills dimman har lättat. Vi hade tur med att dimman aldrig blev så pass tät.

Efter ett tag fick vi syn på en sjö, Kringbotnsvtnet, och på andra sidan av sjön låg den plats där jag hade tänkt att vi skulle slå läger för natten. Det var ganska brant och lerigt när vi gick ner till sjön, och hundarna verkade tycka att det var skönt att när vi väl kom fram till sjön. Oliver tog täten när vi följde stigen som gick längs sjökanten bort till den kåta som ligger strax intill stranden. En bit bortanför kåtan låg också ett dass.

Jag blev väldigt nyfiken på kåtan. Jag ställde ner ryggsäcken på en bänk och gick in för att se hur det såg ut. Där inne fanns ett litet bord, en kamin och sängplatser för upp till fem personer. Tyvärr fick inte hundar komma in i stugan, annars hade vi sovit där inne, men jag satte upp tältet bredvid stugan med utsikt över sjön.

Medan jag satte upp tältet kom det en tacka med två lamm och gick rätt förbi tältet och hundarna. Charlie tyckte det var väldigt spännande och ville rusa fram till djuren, tack och lov så var han ordentligt kopplad, medan Oliver blängde på dem när de passerade honom. Han hade lagt sig för att sova på en av bänkarna, och verkade irriterad över att ha blivit väckt.

I kåtan fanns det ved, och jag bar ute lite för att göra upp en brasa att torka lite kläder och för att mysa vid medan jag åt middag. Medan jag höll på med det dök två vandrare upp. Det lät som att de talade franska, och på knagglig engelska frågade de om jag skulle sova i kåtan; de verkade tro att tältet var till hundarna och jag skulle sova där inne. När de stod klart för dem att jag också skulle sova i tältet intog de kåtan, och jag såg inte mycket mer av dem sedan under resten av kvällen.

Under en stund hade vi haft klar himmel, men ju längre kvällen fortskred desto fler moln samlades på himlen. Solen lös dock igenom, och fram mot midnatt gick jag och hundarna bort till en stor sten där vi klättrade upp för att titta på solen. Det var för långt in på sommaren nu för att man ska få se midnattssol, men man kan ändå få njuta av ett vackert färgspel på himlen. När vi återvände till tältet dök det upp två vandrade till som slog upp sitt tält på andra sidan kåtan.

Vi vaknade rätt sent på morgonen, och när jag satte mig för att äta frukost gav sig de franska vandrarna iväg. Det var redan förmiddag när jag och hundarna tillslut gav oss iväg igen. Det var lite moln på himlen, och solen sken. Stigen tog oss högre och högre upp mot fjälltoppen Kartstaven, och jag bestämde mig för att vi skulle försöka att gå upp på toppen. Vi fick aldrig njuta av den fantastiska utsikt som Justadtinden kan bjuda på, så det kändes lockande att få gå upp på en annan topp och se vilken utsikts som bjöds därifrån.

På vägen dit stannade vi till för att vila och dricka vatten, och medan vi satt där gick en tysk familj förbi oss. När jag såg upp mot Kartstaven kunde jag också se att det var ett par med en hund på väg ner därifrån. Det verkade vara många som skulle upp på fjället denna dag.

Efter en stund fortsatte vi, och vi kom ikapp den tyska familjen. De bad om hjälp att orientera sig; de verkade inte säkra på vad det var för fjäll de hade framför sig. De sista hundra metrarna upp till Kartstaven var rejält branta, och hjärtat slog extra hårt när jag såg vilka stup som kantade både stigen och fjälltoppen; här vill man inte snubbla eller trilla.

Men det var en berusande känsla att stå uppe på Kartstaven tillsammans med hundarna. Det var så nära att jag inte hade fått uppleva detta igen med Oliver, och nu stod vi alla tre här uppe tillsammans. Vi satte oss ner för att vila, och jag passade på att plocka fram vår lunch. Medan vi åt dök ännu en familj upp, men de tog bara ett familjefoto innan de vandrade ner igen.

När vi gick ner från Kartstaven och skulle fortsätta vår vandring bortåt var det först lite knepigt att hitta vart stigen gick, men snart fann vi den. Till en början gick stigen längs den branta fjällväggen och det var skönt när stigen väl började plana ut. Det varade dock inte länge, för snart gick det brant neråt till en dal mellan Kartstaven och Blåtinden. Därefter började det att bära av uppåt igen.

Det tar på krafterna att gå upp och ner, så när vi kom fram till ett tjärn satte jag mig ner på en sten för att vila. Hundarna passade på att släcka törsten, och därefter kom Charlie och bokstavligen kastade sig ner i mitt knä och somnade. Oliver la sig en bit därifrån och snart somnade han också.

Det var eftermiddag, och jag funderade ett tag på om jag skulle låta hundarna sov tills de vaknade och sedan gå längre under kvällen. Samtidigt så hade vi stannat vid en väldigt vacker plats, vi hade inga egentliga tidsramar att följa och jag ville undvika att pressa Oliver; denna vandring skulle bara handla om njutning.

Så jag började att se mig om efter en bra tältplats och fann den på en liten kulle på andra sidan av tjärnen. När jag satt upp tältet och gjort iordning allting tänkte jag att det skulle vara skönt med ett bad, men när jag stack ut huvudet ur tältet så var barnen till den tyska familjen vid tjärnen för att också bada. Det yngsta barnet var redan nere i vattnet medan tonårssonen precis skulle ta av sig sina kalsonger när han tittade upp och fick syn på mig när jag stack ut huvudet. Jag valde att stanna kvar i tältet och låta familjen bada ifred. Först när de försvunnit iväg gick jag ner och tog mitt bad.

Det var uppfriskande att bada i det kalla vattnet, och det kändes skönt att få tvätta av sig svetten från dagens vandring. Men det var lika skönt att efteråt få ta på ett varmt underställ och vila en stund i tältet. Jag slumrade till en stund, och vaknade av att jag var hungrig. Jag fixade middag till mig och hundarna, och efteråt gick vi en liten promenad bort till ett par stenar för att där titta på kvällssolen en stund innan vi gick och la oss för natten.

Vi vaknade ganska sent även denna morgon, och avnjöt en lugn frukost i absiden till tältet innan jag packade ihop våra saker så vi kunde fortsätta vår vandring.

Det var lite molnigare denna dag, och vi fortsatte längs stigen ner till dalen Slydalheia. Vi mötte en grupp vandrare från Italien, och de berättade att jag snart skålla komma fram till en kåta. Kåtan visade sig vara ny, den var byggd året innan. Vi stannade till där, och jag lämnade ryggsäcken och hundarna vid trappan till stugan för att gå in i kika. När jag kom ut igen såg jag bara Oliver; Charlie syntes inte till. Däremot satt hans koppel fortsatt kvar i ryggsäcken och jag kunde inte för mitt liv begripa hur han hade kunnat komma loss; det tog några panikartade sekunder innan jag upptäckte att han krupit in under trappan och faktiskt fortsatt var kopplad.

Vi fortsatte vidare från stugan, och följde en stig åt helt fel håll. Efter att jag kommit underfund med det gick vi tillbaka upp till stugan och följde pilen mot Brattflogan. Det var en kort och brant stigning uppåt innan vi nådde en platå där det fanns gott om får som gick och betade. Vi nådde en bäck som ätit sig ner genom fjället och jag fyllde på våra vattenflaskor.

Det var många fårstigar som gick här, och det var ibland svårt att avgöra vad som var stigen vi skulle följa och vad som var fårstig. Men jag tog sikte på fjället vi skulle fram till och gick ditåt. Vi stannade till vid en stor sten och satte oss där för att äta lunch och vila. Medan vi satt där började luften att bli kyligare, och jag kunde se ett tjockt moln av dimma som närmade sig fjället. Men jag lät hundarna vila, i värsta fall kunde vi ju slå upp tältet där vi var. Det verkade däremot som att dimman inte drog åt vårt håll, så när hundarna vaknade till liv igen så så fortsatte vi.

Snart nådde vi fram till den stig som gick upp till Brattflogans topp. På vägen upp mötte vi ett par som var på väg ner, men när vi kom upp till toppen var vi själva. Stigningen upp till Brafflogan var inte lika brant som den upp till Kartstaven dagen innan men utsikten var nästan lika vacker. Vi stannade uppe på toppen en stund innan vi fortsatte nerför andra sidan på fjället.

Jag kunde se hur dimman hade börjat dra in nedanför oss, och snart befann vi oss också i dimman. Den var väldigt tjock på sina ställen, men jag kunde fortsatt se stigen så vi fortsatte. På ett sätt var det nästan tur att det var dimma, för snart slingrade sig stigen fram längs kanten till ett brant stup. Jag hade sett att leden fortsatte på en brant fjällrygg från toppen av Brattflogan och visste därför att det stupade ett par hundra meter ner till marken, men nu när jag kikade över kanten gick det inte att ana hur långt det var ner till marken. Det är så en del av de dödsolyckor som sker i de Lofotska fjällen har skett, människor har inte sett stupen och gått rätt utför dem.

Så småningom började dimman att skingras och blottade en klarblå himmel. Då kunde jag också tydligt se hur leden fortsatte längs en fjällrygg ner till en grusväg som ledde till en radiomast.

Stigen ner till grusvägen var väldigt vacker, men det gick fortare att komma nerför grusvägen än jag trodde. Väl där så bröts på något sätt den förtrollande känslan av att vara uppe bland fjällen ovanför anlagda vägar och civilisation tillsammans med hundarna. Hundarna var dessutom trötta, framförallt Oliver, och skulle vi fortsätta skulle vi antingen behöva slå läger där vi var eller följa vägen upp till radiomasten där en stig leder ner genom en dal till Valberg. Jag valde att avsluta vandringen där, och inte fortsätta till Valberg som var tanken från början när jag gav mig av på denna vandring.

Jag kände inte heller ett behov av att fortsätta vidare. Det jag drömt om att få göra i ett år hade jag nu fått förverkliga, jag hade fått fjällvandra med övernattning i tält tillsammans med både Oliver och Charlie. Mot alla odds hade Oliver kunnat genomföra en fjällvandring. Den hade varit helt på hans villkor. Vi hade inte gått några långa distanser, men vi hade fått göra denna vandring tillsammans och det var vad det som var absolut viktigast för mig. Detta är en vandring som jag alltid kommer att minnas.
 

 

 

 

 

 

 

 

A hike with a view from Hagskaret (Lofoten), July 2018

Lofoten is a place that grabs you. The steep mountains create a dramatic effect in a landscape that otherwise is at sea level, and the ocean offers fast and violent changes in weather. It is easy to fall in love with this landscape, and those that are tempted to visit Lofoten do not always return back home. Every year people die or get injured in these mountains. There are many that underestimate how dangerous it is to be seduced by this place.

You need to be aware of this when you leave to go hiking in the mountains of Lofoten. Last summer I had found a longer trail that I wanted to hike. I did however believe it would be too heavy to walk with the backpack I had back then; it was not a perfect fit. But this spring I was finally able to buy the backpack of my dreams, and so I decided to do it this summer. I was however not sure if the trail would be too steep and difficult for Oliver, but a few locals assured me that the trail was easy. And it was, measured with Lofoten standards.

The trail begins, or ends, at Hagskaret, also a viewpoint that can be reached by the road 815, and ends in Valberg. There are however places where you can end the hike earlier if you wish or need to. In the end I chose to end the hike earlier.

The dogs and I were given a ride to the radio mast at Hagskaret, and from there we began our hike. It was the same path that we had walked last year when we climbed Justadtinden, but the trail does split further ahead. When we began our ascend from Hagskaret we met a couple of people that were on their way down. It felt exciting to be walking there again, in the place where the idea to return with my tent for a longer hike was born. We were now, the dream coming true.

It was quite wet in the mountains, and when the trail did not follow foot bridges or over stones it was muddy. I remembered that the path had not been that well-trodden the previous year, and perhaps that is just a testament to the increased numbers of tourists that pour into the mountains. The air was humid and the silence complete.

We stopped at a large rock to drink water and rest a bit. This was the first hike during which Charlie carried a dog pack. We had trained before this hike and already on the first try Charlie had seemed pleased with having been given a task to perform. Not taking the fact that he did not always remember that he was wider than usual into account Charlie acted as if he had never done anything but carrying a dog pack his whole life. He was much more collected and focused than he usually is when not carrying a bag; he tends to bounce around without having a clue as to where he or the rest of us are. Occasionally Charlie opted to take the lead, but when he became unsure of himself he looked to me or Oliver.

When we continued I discovered a small purple flower growing close the ground. It turned out to be the moorland spotted orchid. It was quite awesome to have found this little flower, and once I had found one I saw them growing everywhere. I was very happy to have discovered it.

In Lofoten there are sheep grazing in the mountains in the summer, and because the trails rarely are marked it is easy to end up on a sheep path. That is exactly what we did when we reached a small pond. Suddenly the path came to an end on a small cliff, and we had to retrace our steps and find our way back to the right path again.

The trail had begun to flatten out, it was clear that we had reached a plateau. After we had crossed a small stream we reached a place with several small pounds, and beyond them I could barely make out the trail up to Justadtinden where we had walked last year, looking down on these pounds. Just like then the landscape was incased in fog. I stopped there to have a late lunch. Both Oliver and Charlie were tired, and after they had their lunch Oliver fell asleep. I chose to stay there until Oliver woke up, and then we continued.

By then the fog had eased a bit, and the sun was beginning to shine through the white blanket that had enveloped us. You need to have respect for the fog in the mountains. It can become so thick that you can not see a thing before you, and in the mountains of Lofoten it is easy to accidentally walk over a steep slope or cliff; even though you are following a path as mentioned earlier. If the fog becomes so thick that you cannot continue safely you need to stay where you are until the fog eases. We were lucky that the fog did not get that thick.

After a while I could see a lake, Kringbotnsvatnet, and on the other side of the lake lay the place where I had decided to set up camp for the night. It was quite steep and muddy when we walked down to the lake, and the dogs seemed happy when the trail flattened out. Oliver took the lead when we walked along the lake to the lapp cot located close to the water. A privy was to be found a short distance away from the lapp cot.

I was very curious about the lapp cot. I put my backpack down on a bench outside and stepped inside to find out what it looked like inside. There was a small table, a stove and cots for up to five people. Sadly dogs were not allowed inside, but I pitched my tent next to the lapp cot with a view over the lake.

While I pitched the tent a ewe with two lambs walked straight past the tent and the dogs. Charlie thought it was very exciting and wanted to rush towards the animals, luckily I was holding onto his leash, while Oliver glared at them when they passed him. He had laid down to sleep on one of the benches and was not happy to have been woken up.

There was fire wood in the lapp cot, and I brought some outside to make a campfire to dry a few articles of clothes by and because it would be cozy to have a fire to sit by while I made dinner. While I was busy two other hikers showed up. It sounded as if they spoke French, and in broken English one of them asked if I was spending the night in the lapp cot; they seemed to believe the tent was for the dogs and that I would be sleeping inside. When they finally understood that I was also going to sleep in the tent they stepped into the lapp cot and I did not see much more of them for the rest of the evening.

For a short while we had enjoyed a clear sky, but the further the evening progressed the more clouds gathered in the sky. The sun was however shining though, and around midnight the dogs and I walked to a large rock that we climbed up on to watch the beautiful display of colours in the sky. When we returned back to the tent two more hikers showed up and they pitched their tent on the other side of the lapp cot.

We woke up quite late the next morning, and when I sat down to have breakfast the French hikers were leaving. It was well into forenoon before the dogs and I finally left. There were hardly any clouds visible in the sky and the sun was shining. The path took us further and further up towards the summit Kartstaven, and I decided that we would make an attempt to reach the summit. We never got to enjoy the fantastic view that Justadtinden is supposed to offer, so it felt tempting to walk up to another summit and discover what view it would offer.

On our way up we stopped to rest and drink water, and while we sat there a German family passed us. When I looked up towards Kartstaven I could see a couple with a dog making their way down. It seemed to be a busy day in the mountains.

Eventually we continued, and we caught up with the German family and they asked for help to pinpoint their location; they were not sure which summit they were approaching. The last couple of hundred meters up to Kartstaven were very steep, and my heart beat faster when I saw the precipice that lined both the path and the summit; you do not want to stumble and fall here.

But the feeling when I reached Kartstaven’s summit with the dogs was intoxicating. It came so close to me not being able to share this experience with Oliver but here we were, the three of us together. We sat down to rest, and I decided to enjoy lunch up there on the summit. While we ate yet another family showed up, but they just took a family photo before heading down again.

When we walked down from Kartstaven it was at first a bit tricky to find the trail again, but after a bit of searching we did find it. At first the path followed along the steep side of the mountain and it was a bit of a relief when it began to flatten out. It did not last for long however, soon there was a steep descend down to the valley between the mountains Kartstaven and Blåtinden. From there the path ascended again.

It is taxing to walk up and down in this steep landscape, so when we reached a pond I sat down on a stone to rest. The dogs quenched their thirst, and then Charlie came and literally threw himself down into my lap and promptly fell asleep. Oliver laid down a bit further away and soon he was also fast asleep.

It was well into the afternoon and I pondered whether to continue once the dogs woke up and hike in the evening, but at the same time we had stopped at a very beautiful place and we had no timetable to stick to. I also wanted to avoid pressuring Oliver; this hike was all about enjoyment. So I began looking around for a good spot to pitch the tent, and found it on a small hill on the other side of the pond. While I pitched the tent and prepared everything for the night I thought it would be nice to go for a swim, but when I stuck my head out of the tent I saw the children from the German family bathing in the pond. The youngest child was already in the water and the teenage son was just about to remove his underwear when he looked up and saw me sticking my head out. I chose to remain in the tent and let the family bathe in peace. Once they were gone I walked down for my swim.

The cold water was refreshing, and it felt nice to wash away a day’s worth of sweat. But it was equally nice to put on my warm thermal underwear and lay down in the tent to rest. I fell asleep, and woke up feeling hungry. I fixed dinner for me and the dogs, and afterwards we went for a short walk. I saw that another tent had been pitched further away on another hill, and when we reached a couple of large stones we sat down there to watch the late night sun for a while before we went back to the tent to sleep.

We woke up rather late the next morning, and enjoyed a long breakfast in the vestibule before I packed everything and we continued with our hike.

The day was a bit cloudy, and we continued along a path leading down to the valley Slydalheia. We met a group of hikers from Italy, and they told me I was approaching a lapp cot. The lapp cot turned out to be new, it had been built the previous year. We stopped there, and I sat my backpack down outside by the stairs with the dogs before I went inside to have a look. When I came back outside I could only see Oliver; Charlie was nowhere. But his leash was still tethered to the backpack and I could not for the life of me understand how he had managed to get loose; it was a couple of panic stricken seconds before I discovered that he had crawled underneath the stairs and actually was still on his leash.

We left the lapp cot and walked in the wrong direction. I soon realised my mistake and we returned back to the lapp cot and followed the sign towards Brattflogan. It was a short but steep ascend before we reached a plateau where there were lots of sheep grazing. We crossed a small stream that had carved its way through the mountain and I refilled our water bottles.

There were many sheep paths here, and it was sometimes difficult to discern what path was the trail and what was sheep paths. But I kept my eyes on the mountain we were supposed to cross and kept walking towards it. We stopped by a large rock and sat down there to have lunch and to rest. While we sat there the air became cooler, and I could see a thick cloud of fog approaching the mountains. But I let the dogs rest, in the worst case scenario I could just pitch the tent where we were. However, it seemed as if the fog continued in another direction and when the dogs woke up we continued.

We soon reached another path that lead to the summit of Brattflogan. On our way up we met a couple that were on their way down, but when we reached the summit we were alone. The ascend up to Brattflogan was not as steep as the ascend to Kartstaven the previous day and the view was almost just as beautiful. We stayed on the summit for a while before we continued down on the other side of the mountain.

I could see the fogg had reached the mountains and it lay below us, but soon we were down inside it. It was quite thick in some locations, but I could still see the path so we continued. In one way it was almost a stroke of luck that the fog came because soon the path followed the edge of a precipice. I had seen the trail from the summit of Brattflogan and therefore knew that it was a few hundred meters straight down to the ground, but now that I looked over the edge I could not see anything. It eased my fear of heights when I could not see how steep it was and how far it was down to the ground, I would have been terrified to walk there with a clear view. This is however how some of the fatal accidents in Lofoten happened, people have not realised they are on top of a precipice and therefore have walked over the edge.

Eventually the fog began to dissipate and revealed a clear blue sky. I could now see that the path continued along a mountain ridge down to a gravel road leading to a radio mast.

The path down to the road was beautiful, but it was shorter than I thought it would be. Once there the magic feeling of hiking among the mountains far above constructed roads and civilisation together with the dogs was gone. The dogs were also tired, especially Oliver, and if we were to continue we had to either set up camp by the side of the road or follow the road all the way up to the radio mast where a path leads down through a valley to Valberg. I chose to end the hike there and to not continue to Valberg as I had originally planned.

I did not feel the need to continue either. What I had dreamt of doing for a year had come true, I had finally hiked and slept in the mountains and together with both Oliver and Charlie. Against all odds Oliver had been able to do this hike in the mountains. It had been on his terms, we had not hiked any long distances but we had done it together and that was what mattered the most to me. This is a hike that I will always treasure.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s