Längs havet från Unstad till Eggum (Lofoten), augusti 2018

To read in English, please right click here and open in new tab

Unstad på Lofoten är en mycket speciell plats. Där lägger den nordligaste surfingskolan som finns att hitta, Arctic Surf, och med lite tur så kan man få se människor som surfar på havet när man åker ut dit. Men från Unstad går det också en vandringsled längs havet till Eggum, och det var den och inte surfing som stod i sikte när jag, min moster och en gemensam väninna åkte ut till Unstad en sen kväll.

Vi hade planerat för en tältnatt på Eggum, men jag och väninnan bestämde oss för att gå dit från Unstad tillsammans med Charlie medan min moster och Oliver tog bilen med packning ut till Eggum. Ingen av dem kunde på grund av hälsoskäl följa med på vandringen. Oliver hade nyligen varit hos veterinären och fått stränga order om vila sedan han fått en hosta som visade sig bero på kronisk bronkit.

I augusti är det ingen midnattssol längre, men man kan ändå få njuta av spektakulära färger på himlen. Klockan var halv elva på kvällen när vi släpptes av för att bege oss på vår midnattssvandring, och molnen var rosa färgade.

Vandringsleden börjar på platt mark, men snart slingrar sig leden uppåt och längsmed fjället Kleivheia. Själva stigen är inte så värst brant i början, men stigen är smal och på sidan så stupar fjällväggen ner i havet.

Ganska snart däremot kom vi fram till platser där vi fick klättra upp för klippavsatser med stöd av en kätting som sitter förankrad i berget. Det var för högt för att Charlie skulle kunna hoppa, men eftersom vi var två så var det enkelt gjort att lyfta upp honom. Detta var inte den enda platsen med kätting. Snart följde en sträcka där det låg stora stenar på stigen och där det var ganska brant neråt. Jag kan tänka mig att kättingen kommer till bra hjälp när det är halt. När jag läste på om denna led rekommenderades det inte att man gick den om det hade regnat.

Som på många andra platser på Lofoten gick det får och betade även här. Egentligen är det otroligt att får spenderar sina somrar med att gå fritt och beta på dessa branta och ogästvänliga fjäll. En del är dessutom väldigt envisa med att stå mitt i vägen, och en och annan är också väldigt nyfiken.

Efter att ha gått väldigt brant nerför mot havet blev leden stundvis svår att urskilja i den steniga terräng som följde. Det var vackert att gå så nära havet, vågskvalpen är härliga att lyssna på, skenet från solen var hänförande vackert och bortåt kunde vi se borgen på Eggum skymta. Borgen är en ruin av en radarstation som tyskarna byggde under andra världskriget. Där ligger nu en rastplats.  Men det var även bitvis en ansträngande vandring eftersom vi var tvungna att gå och över partier med mycket sten och klippblock.

Snart gick det däremot brant upp längsmed fjällväggen igen, och vi fick än en gång klättra upp för en klippavsats. Här var stigen dessutom lerig, så hjärtat slog några extra slag av nervositet; ett felsteg så riskerade man att trilla ner i havet. Charlie var den av oss som hade det lättast att gå. Det är en fördel att ha fyra ben, vandringsstavar kan bara kompensera till viss del.

Leden fortsatte att gå upp och nerför fjällväggen, och vi fick ta oss förbi fler steniga och branta partier. Ibland var det svårt att urskilja vad som var stigen vi skulle följa, och vad som var fårstigar. Vi lyckades hamna på en fårstig som ledde rakt ut till ett stup, och min väninnan var övertygad om att fåren stod och skrattade åt oss.

Här saknade jag Oliver och hans enastående förmåga att kunna urskilja vad som är rätt stig och vad som inte är det. Charlie har inte övat upp den förmågan, och det märktes att Oliver fattades oss båda. När Charlie blir osäker så brukar han följa Oliver, och nu hade han ingen att följa. Att jag stod och talade om för honom vart han säkrast kunde ta sig ner för en stor sten eller över ett klippblock var inte samma sak, och jag fick därför lyfta honom flera gånger.

Vid ett ställe fick vi sätta oss på ett stort klippblock och hasa oss nerför. Men efter det blev leden lättare att gå, och vi kom fram till en stolpe där det satt en brevlåda med en gästbok i. Därifrån gick leden till större delen i nivå med havet, och vi fick se många stora stockar som vågorna spolat långt upp på land.

Snart nådde vi Eggum naturreservat och där i ytterkanten finns det fascinerande konstverket Hode av Markus Raetz. Det är ett huvud på en pelare som blickar ut över havet, och beroende på vart betraktaren står så är huvudet upp och ner eller upprätt. Runt huvudet finns en stig upptrampad av alla som varit där och tittat på huvudet. Överallt stod eller låg det dessutom får.

Vi hade inte långt kvar att gå nu och när vi blickade ut över havet såg vi vad vi tror var en val. Vi blev aldrig helt säkra på om det var en val eller inte för det var en bra bit bort, men vi kunde inte komma på någon annan logisk förklaring till vad det var som vi såg bryta vågorna och resa sig upp ur havet.

Det var inte långt kvar nu, och efter tat vi gått förbi sjön Nedre Heimredalsvatnet och passerat genom en grind såg vi min mosters bil stå parkerad vid sidan av vägen på naturcampingen. Där möttes vi upp och jag var glad att få återförenas med Oliver, utan honom är det inte riktigt samma sak, och tillsammans tömde vi bilen på packning och gick för att hitta en plats att slå upp tälten på som inte låg alltför nära de tält som redan var uppsatta; vi ville inte väcka någon.

Vi hittade en fin plats vid ett bänkbord, och där slog vi upp våra tält. Här uppstod lite förvärring. Jag och hundarna hade sovit ett par nätter i min mosters tält när hon hade haft fler nattgäster, så hundarna var inte på det klara med vilket tält som de skulle bo i nu. De ställde sig i absiden till min mosters tält och stod sedan där och tittade på oss.

En kan tänka sig att när man inte slagit läger förens klockan tre på morgonen så går man direkt och lägger sig, och jag kan förstå den tanken men vi gick inte och la oss. På bänkbordet dukade vi upp med mat, vin och lite annat gott och satt sedan där och hade det trevligt fram till småtimmarna på morgonen. Först då gick vi och la oss för att bara några timmar senare stiga upp och laga frukost.

Turen från Undstad till Eggum är en jämförelsevis lätt led på Lofoten, ändå utbrast min väninna ”fy fan vilken jävla led” och tyckte att jag skulle citera henne ordagrant. Jag har gått leder i Sverige som klassificeras som svåra och som är betydligt lättare än vad denna led är; ännu ett bevis på att Lofoten sin skönhet till trots är en ogästvänlig plats.

 

 

 

 

 

 

Along the seaside from Unstad to Eggum (Lofoten), August 2018

There is a very special place on Lofoten called Unstad. There you will find the most northern surf school, Arctic Surf, and with a bit of luck you will be able to see people out surfing. But there is also a hiking trail from Unstad along the sea to Eggum, and it was that trail, and not surfing, that I had in mind when my aunt, a mutual friend of ours, and I drove to Unstad one late evening.

We had planned to camp at Eggum for a night, but our friend and I wished to go hiking and therefore had decided to hike to Eggum from Unstad with Charlie while my aunt, along with Oliver, drove to Eggum with our backpacks. Neither of them were able to join us because of health reasons. Oliver had only a few days prior paid an emergency visit to the veterinarian and had received firm orders to rest. He had developed a nasty cough that turned out to be chronic bronchitis.

In August the midnight sun has come and gone, but you can still enjoy a spectacular display of colours on the sky. It was half past ten in the evening when we set out on our midnight hike, and the clouds were coloured in pink.

The hiking trail began on flattened ground, but soon weaved its way higher and higher along the side of the mountain Kleivheia. The path itself is not that steep at first, but it is narrow and the wall of the mountain plunges down into the ocean.

Soon we reached a spot where we had to climb up cliffs with the support of a chain anchored to the mountain. It was high enough for Charlie to not be able to jump up, but because there were two of us we could easily help him by lifting him up. This was not the only place with a chain. Soon we reached a rather steep section with large rocks on the narrow path. I can imagine the chain is of great help when it is slippery. When I read up on this trail it was not recommended to walk here if it rained.

As in other places in Lofoten there were sheep grazing here. It is quite amazing that sheep spend their summers grazing in these steep and unwelcoming mountains. Some of them are also very stubborn about standing right in your way, and a few of them are very curious.

After having walked down a quite steep descent towards the ocean, the path occasionally became difficult to find in the stoney terrain that followed. It was beautiful to walk so close to the ocean, the sound of the waves is pleasant to listen to, the sunlight was stunningly beautiful and further away we could make out the remains of an old radar station, Borga Eggum. Borga Eggum was built by the Germans during the Second World War, and today it is the location of a rest stop. But we still had a strenuous hike over sections with lots of stones and cliffs ahead of us before we would reach Eggum.

Soon we reached a steep ascend along the side of the mountain, and once again we had to climb up the side of a cliff. The path was also muddy here, and I could feel my hear beating hard; one wrong step and we risked falling down into the ocean. Out of the three of us Charlie was the one who found it the least difficult. Having four legs is a clear advantage; hiking poles can only compensate for so much.

The path continued to weave its way up and down the side of the mountain, and we had to make our way past stoney and steep sections. It was sometimes difficult to discern what path we were supposed to follow, and what was sheep paths. We ended up on a sheep path that led straight to a cliff, and my friend was convinced that the sheep were laughing at us.

I really missed Oliver and his remarkable ability to pick the right path. Charlie have not yet learned this ability, and I could tell we both missed Oliver. When Charlie becomes unsure he will look to Oliver, and now he had no one to follow. That I was telling him where it was the safest for him to walk down a large stone or over a cliff was not the same, and in the end I had to lift him several times.

At one place we had to sit down on a large rock and slide down. But after that the path became easier, and we reached a pole with a mail box with a guest book in it. From there the path mostly continued at sea level, and we saw many large logs that the waves had flushed up on the shore.

We soon reached Eggum Nature Reserve and on the outskirts of the reserve there is a fascinating artwork called Hode, the Head, made by the artist Markus Raetz. It is a head on a pedestal looking out over the ocean, and depending on which direction you look at it from the head will be upside down or upright. There is a well trodden path around the sculpture made by all the people who have walked around the head. There were sheep standing or laying everywhere.

It was not far to go now and when we looked out over the ocean we thought we saw a whale. We were not entirely sure for it was a great distance away, but we could not think of any other logical explanation to what we saw rising up from the ocean and breaking the waves.

We soon passed Nedra Heimredalsvatnet and through a gate we saw my aunt’s car parked by the side of the road at the wild camping site. We met up there and I was happy to be reunited with Oliver, it is just not the same without him, and together we emptied the car of our backpacks and went to find a place to pitch our tents that was not too closely located to the other campers; we did not want to wake anyone up.

We found a nice spot with a picnic table, and we pitched our tents there. There was however some confusion. The dogs and I had spent a couple of nights in my aunt’s tent when she had other night guests one weekend, and so the dogs did not know which tent they were supposed to stay in now. They stood inside the vestibule of my aunt’s tent staring at us.

One might think that when one has finished setting up camp at half past two in the morning you then head straight to bed, and I can understand that thought but we did not go to bed. We set the picnic table with food and wine and then sat there having a great time until the early hours of the morning. Not until then did we go to bed, only to wake up a few hours later to cook breakfast.

The hike from Unstad to Eggum is a relatively easy trail for Lofoten, but despite that my friend burst out saying ”Damn, what a fucking trail” and told me to quote her. I have hiked trails in Sweden that are classified as difficult and they were all much easier than this trail, which is just a testimony to that Lofoten, despite its beauty, is a hostile place.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s