Stora Älgsjön, september 2018

Att vandra utan Oliver känns både märkligt och sorgligt; det är någonting väsentligt som saknas. Samtidigt vet jag att Oliver inte längre har de fysiska förutsättningarna för att vandra, och jag skulle sakna att vandra alltför mycket för att lägga det på hyllan. Därför kändes det rätt bra när första vandringen på hemmaplan utan honom skedde tillsammans med en grupp kompisar och gamla kollegor; dessutom var jag hundvakt åt Chiko denna dag så han gjorde naturligtvis också oss sällskap.

To go hiking without Oliver feels both strange and sad; there is something essential missing from the whole experience. Still, I know Oliver does no longer have the physical capacity needed for hiking, and I would miss hiking too much to give it up entirely. Therefore, it was comforting that the first hike at home would be in the company of a few old friends and colleagues; I was also dog sitting Chiko that day so, of course, he also joined us. 

Vrinneviskogen, augusti 2017

Ibland behöver man inte söka sig så långt hemifrån för att komma ut i naturen och tanka ny energi. Vrinneviskogen är den skog jag har närmast mig, och dit söker jag mig när tid eller möjlighet inte riktigt finns för en tur längre bort.

Sometimes you do not need to search far from home to find nature and refuel new energy. Vrinnevi Forest is the forest nearest to me, and it is there I go when time or opportunity does not permit an outing further away.

Nuolja, juli 2017

Egentligen var det här det började, eller kanske snarare här som det tog fart. Det är många gånger som jag har passerat Abisko, i regel med tåget på väg till eller från Narvik. Ännu fler gånger har jag drömt om att en dag vara en av dem som kliver av för att upptäcka Abisko.

This is where it all began, or rather where it took off. I have passed Abisko many times, mostly on the train on my wait too or from Narvik. Often I have dreamt of one day being one of those to get off and discover Abisko

Låktatjåkko fjällstation, juli 2017

I ett pass mellan två fjälltoppar ligger Låktatjåkko fjällstation. Den är inte bara Sveriges högst belägna fjällstation, utan har också Sveriges högst belägna bar. Där kan du också äta mat i restaurangen, och sova i en säng. Den brunmålade stugan ligger 1228 meter över havet, och har där legat sedan 1939, drygt 9 kilometer från Björkliden.

In a mountain pass between two summits you will find Låktatjåkko Mountain Lodge. It is not only Sweden’s highest located mountain lodge, but also Sweden’s highest located bar. There you can also eat in a restaurant, and sleep in a bed. The brown painted lodge is situated 1228 meters above sea level, and has been there since 1939, about 9 kilometers from Björkliden.

Rallarvägen, juli 2017

Den gamla materialvägen till Malmbanan har alltid fascinerat mig. Den bär fortsatt spår från en tung historia, både från rallarnas slit och från krigsåren.

The old supply road to the Ore Line has always fascinated me. It is marked by footprints with the heavy weight of history, both from the navvys hard labour and from years of war.

Skurugata, maj 2014

Under maj månad har jag haft planer för flera dagsturer, men har istället ha jag bara kunnat titta igenom foton från gamla vandringar och drömma mig bort och hoppas att min lunginflammation snart läker ut så vi kan vandra våra planerade helgturer i juni. Så jag får ta tillfället i akt och berätta om Olivers…

Sörsjön, januari 2013

I januari 2013 hade jag och Oliver, efter att ha bott ett halvår i Göteborg och mellanlandat ett par månader i Småland, flyttat till och bott i Norrköping i ungefär fyra månader. I Göteborg hade jag och Oliver börjat ta med matsäck eller fika på långpromenader i Delsjöområdet, och lusten att få gå längre började…