Björnturen, juni 2018

Medan jag gick där på vägen funderade jag på hur mycket som har hänt sedan jag gick Björnturen förra året. Jag har varit ute mycket själv, men ibland också med andra. Jag har egentligen gjort allt det och mycket mer än vad jag för ett år sedan trodde att jag var kapabel till att klara av. Och allting har jag fått göra tillsammans med Oliver och Charlie. Där och då kände jag mig väldigt stolt över mina egna prestationer och av hur mycket jag utvecklats på bara ett år.

While I walked there I thought about how much had happened since I hiked Björnturen last year. I have been out on my own a lot, but also with others. I have actually done everything and more than I thought I would be capable of. And I have done it all together with Oliver and Charlie. There and then I felt rather proud of my own achievements and by how much I had learned and grown in just one year.

Björnturen, juni 2017

I vardagsrummet hänger det ett grönt tält på en torkställning, en sovsäck hänger från en galge i dörrkarmen och det ligger packpåsar på varje ledig yta. I köket lutar det starkt av myggmedel. Efterdyningarna från Björnturen har ännu inte stillnat.

In my livingroom a green tent hangs on a drying rack, a sleepingbag hangs from a coathanger on the doorframe and stuff packs lies on every available surface. The kitchen smells of mosquito repellents. The wake from Björnturen has not yet stilled.