Stora Älgsjön, september 2018

Att vandra utan Oliver känns både märkligt och sorgligt; det är någonting väsentligt som saknas. Samtidigt vet jag att Oliver inte längre har de fysiska förutsättningarna för att vandra, och jag skulle sakna att vandra alltför mycket för att lägga det på hyllan. Därför kändes det rätt bra när första vandringen på hemmaplan utan honom skedde tillsammans med en grupp kompisar och gamla kollegor; dessutom var jag hundvakt åt Chiko denna dag så han gjorde naturligtvis också oss sällskap.

To go hiking without Oliver feels both strange and sad; there is something essential missing from the whole experience. Still, I know Oliver does no longer have the physical capacity needed for hiking, and I would miss hiking too much to give it up entirely. Therefore, it was comforting that the first hike at home would be in the company of a few old friends and colleagues; I was also dog sitting Chiko that day so, of course, he also joined us. 

Längs havet från Unstad till Eggum (Lofoten), augusti 2018

Turen från Undstad till Eggum är en jämförelsevis lätt led på Lofoten, ändå utbrast min väninna ”fy fan vilken jävla led” och tyckte att jag skulle citera henne ordagrant.

The hike from Unstad to Eggum is a relatively easy trail for Lofoten, but despite that my friend burst out saying ”Damn, what a fucking trail” and told me to quote her.

Utsiktstur från Hagskaret (Lofoten), juli 2018

Lofoten förför. De branta fjällen skapar en dramatisk effekt i ett landskap som annars ligger på havsnivå, och havet gör att det bjuds på snabba och häftiga väderväxlingar. Det är lätt att bli förälskad i detta landskap, men det är inte all de som lockas till Lofoten som återvänder hem.

Lofoten is a place that grabs you. The steep mountains create a dramatic effect in a landscape that otherwise is at sea level, and the ocean offers fast and violent changes in weather. It is easy to fall in love with this landscape, and those that are tempted to visit Lofoten do not always return back home.

Björnturen, juni 2018

Medan jag gick där på vägen funderade jag på hur mycket som har hänt sedan jag gick Björnturen förra året. Jag har varit ute mycket själv, men ibland också med andra. Jag har egentligen gjort allt det och mycket mer än vad jag för ett år sedan trodde att jag var kapabel till att klara av. Och allting har jag fått göra tillsammans med Oliver och Charlie. Där och då kände jag mig väldigt stolt över mina egna prestationer och av hur mycket jag utvecklats på bara ett år.

While I walked there I thought about how much had happened since I hiked Björnturen last year. I have been out on my own a lot, but also with others. I have actually done everything and more than I thought I would be capable of. And I have done it all together with Oliver and Charlie. There and then I felt rather proud of my own achievements and by how much I had learned and grown in just one year.

Holavedsleden, maj 2018

En led som går genom det småländska skogslandskapet och förbi platser med fin utsikt längs en rutt som förr var fruktad för stråtrövare lät väldigt lockande för mig. Jag såg framför mig stigar som slingrade sig fram genom djup och mosig barrskog och över steniga höjder i ett landskap som kanske skulle påminna om målningar av John Bauer. Ack så fel jag hade.

A hiking trail leading through the Småland forest landscape and places with beautiful views along a path that in the past was known and feared for highwaymen sounded very appealing to me. I saw before me paths weaving their way through deep and mossy coniferous forests and over stony hills in a landscape that would remind me of John Bauer’s paintings. I was wrong.

Klockaretorpsleden, maj 2018

Under vinterhalvåret har jag besökt platser som jag ibland känt att dit vill jag tillbaka igen för att se hur det ser ut när det blivit vår och blommorna börjar komma, eller hit måste jag och tälta när det blivit sommar och naturen är klädd i full grönskande skrud. En sådan plats är Klockaretorpsleden.

During the winter half-year I have visited several places that I have thought I must return to in the spring to see the budding flowers, or I must visit here again and bring the tent once it is summer was and nature is dressed in green. The Klockaretorp Trail is one of those places.

Nittälven, april 2018

Medan jag skriver detta hänger forfarande min utrustning på tork utspridd i lägenheten. Sovsäck och liggunderlag i vardagsrummet, tältet i hallen och drybags i köket. Vi är nyligen hemkomna efter att i tre dagar ha paddlat packraft på Nittälven i Kopparberg. Jag är både trött och öm i kroppen, men jag är också upprymd efter detta fantastiska äventyr.

While I write this there is still gear hanging to dry everywhere in my flat. Sleeping bag and sleeping mats in the living room, the tent is in the hall and drygbags hang in the kitchen. We have just come home from a three day long packrafting adventure on the river Nittälven, located in Kopparberg. My muscles are both tired and sore, but I am also still feeling elated from this amazing adventure.

Fjällmossen Östra, mars 2018

Fjällmossen är ett naturreservat i Kolmården som är känt för sin gamla tallskog och öppna myrmark som är hem för den sällsynta orkidén mossnyckel. Det var dit jag blev medbjuden för en dagstur med vandring en lördag i mars.

Fjällmossen is a nature reserv in Kolmården known for its old pine forest, open landscape of bogs and for being the home of the protected orchid dactylorhiza sphagnicola. It was here we went when I was invited to join a day hike one Saturday in March.

Kolmårdsskogen, februari 2018

Gör om och gör rätt! Första gången jag sov ute på vintern med Oliver och Charlie så frös vi alla tre, men mest frös nog hundarna. Jag fick många tankar om hur de fortsättningsvis skulle kunna hålla sig varma och bestämde mig till slut för att sy om två vanliga sovsäckar till dem.

Do it and then do it better! The first time I slept outdoors with Oliver and Charlie in the winter all three of us were cold, the dogs more so than I. I had many ideas on how they would stay warm in the future and eventually decided on converting two sleeping bags to fit them.

Skönnarboleden, februari 2018

Att sova ute på vinterhalvåret var något som jag redan under hösten kunde konstatera inte var någonting för mig, jag är för frusen av mig för det helt enkelt. Det var en ny kännedom jag hade fått om mig själv, och det var något som jag hade svårt att att erkänna för mig själv. Däremot så drar man ibland förhastade slutsatser.

To sleep outdoors during the winter-half year was something that I already in the Autumn had decided was not for me, I get cold too easily. It was a new fact I had learned about myself, and one I had a difficult time to make peace with. But sometimes one can be too quick to reach conclusions.